fbpx

Varför är hussvamp farligare i Sverige än i Norge?

Detta är en skada som faktiskt kan åtgärdas utan alltför stor dramatik eller kostnader.

I Sverige betyder hussvamp ofta slutet för ett hus. I Norge däremot har man en helt annan syn på svampen och hur den ska åtgärdas. Vad är fakta och vad är fantasi när det gäller hussvampangrepp i gamla byggnader? Johan Mattsson reder ut begreppen.

En svensk stenkyrka från tidigt 1900-tal hade redan från början problem med läckage i taket, mellan tornet och långhuset. 2005 upptäckte man, via en inspektionslucka, ett angrepp av äkta hussvamp i kyrkgolvet. Konsekvensen blev att kyrkan stängdes omedelbart. Ingen vågade gå in i byggnaden, eftersom man menade att hussvampen kunde spridas till andra hus. Därefter följde flera år av diskussioner. Vad behövde egentligen göras? Under golvet fanns en 30–60 centimeter hög krypgrund och på marken låg trärester från då golvet blev lagt. Vissa experter hävdade att hela golvet måste tas upp för att skadorna skulle kunna undersökas. Man sa att alla trärester på marken behövde tas bort för att hussvampen inte skulle sprida sig. En del påstod till och med att hela kyrkan borde rivas för att slippa vidare problem med hussvampskador.

Kan man se utmaningen i svampskadan, inser man som regel att den inte är katastrofal och att det finns flera olika lösningar.

Saknades undersökningsrapporter
När jag och mina kollegor kopplades in visade det sig att det saknades ordentliga rapporter som beskrev skadorna och problemställningarna. Trots inspektionsluckan i golvet hade ingen krupit ner och undersökt skadorna i grunden. Väl nere i krypgrunden konstaterades att marken mestadels var torr och att träresterna i stort sett var utan skador efter drygt hundra års exponering. Hussvampskadan begränsade sig troligen till åtta golvbjälkar och angränsande trossbotten, omkring en och en halv meter från bjälkändarna in i golvet. Virket var torrt och hussvampangreppet såg gammalt ut. Det fanns inga tecken på nytt svampväv och förekomsten av envis trägnagare i det ruttna virket visade att skadorna vare sig var nya, eller speciellt aktiva.
Undersökningen visade tydligt att angreppet hade uppstått på grund av takläckaget vilkethade gjort miljön fuktig under en tid. Vårt åtgärdsförslag gick i korthet ut på att säkerställa ett tätt tak, torka ut murverket och göra en lokal reparation av golvet. Dessutom rekommenderade vi en regelbunden kontroll av taket och krypgrunden, med ett intervall på tre till fem år.

En avgränsad reparation är en bra åtgärd.

Det norska exemplet
I en norsk medeltida stenkyrka uppstod ett angrepp av äkta hussvamp i den nedre delen av takkonstruktionen, mot murkronan. Svampen var tydligt aktiv och på relativt kort tid hade uppkommit lokalt kraftig röta. Det fanns ett uppenbart samband mellan hussvampangreppet, det otäta taket och en sent gjord isolering av bjälklaget.
Den rekommenderade åtgärden blev i huvudsak att reparera taket och byta ut angripet virke mot nytt kärnvirke. För att vara på säkra sidan förordades en säkerhetsson på cirka 50 centimeter från det sist synliga angreppet in i det friska virket. Anläggningsytan mellan virke och mur skyddades med takpapp för att undvika kontakt mellan det nya virket och muren och det angripna området i murverket behandlades dessutom med en fungicid. Det angripna virket kastades helt enkelt på soptippen. Inga speciella åtgärder krävdes för att hindra spridning till andra områden i kyrkan eller andra byggnader. Vid en efterkontroll fem år senare fanns inga tecken på att skadan hade kommit tillbaka.

Utbildning ett måste för rätt hantering
I Sverige innebär ett angrepp av hussvamp ofta stor dramatik och omfattande åtgärder. Enligt min erfarenhet beror situationen på grundläggande kunskapsbrist om både byggnadsbiologi och byggnadsfysik. I svenska tidningar och undersökningsrapporter kan man gång på gång läsa om hur fruktansvärt dramatiskt det är när äkta hussvamp påträffas. Det poängteras hur omfattande åtgärderna måste vara, både för att få bukt med den aktuella skadan och för att skydda andra byggnader och hantverkare. I Sverige har jag flera gånger upplevt att man måste desinficera skorna på väg ut från saneringszonenför att inte sprida svampen. Det förekommer inte i Norge och ändå har man inga problem med spridning till andra hus. I Sverige har jag ofta fått höra att hussvampangripet virke betraktas som specialavfall, något som är helt inaktuellt i Norge.
Många rådgivare, byggnadsförvaltare, hantverkare och ägare är helt enkelt okunniga. Husägare som okritiskt skaffar sig kunskap om äkta hussvamp via internet klarar som regel heller inte att hantera skadorna på ett riktigt sätt. Vid skador i gamla hus missar man ofta att bedöma hur gamla skadorna är och de antikvariska problemställningarna lämnas därhän. Resultatet blir feltolkning av situationen vilket leder till felaktiga åtgärder och omfattande extrakostnader. Att kasta ut träbjälklaget och gjuta ett nytt golv för att undvika nya angrepp i golvkonstruktionen är en klart överdriven och felaktig åtgärd vid hussvampskador.
Tack vare de senaste 25 årens målmedvetna utbildning av hantverkare och besiktningsmän, är det idag väl känt i Norge att äkta hussvamp bara är en av alla rötsvampar som påträffas i hus. Under gynnsamma förutsättningar bryter den visserligen ner virket effektivt. Samtidigt ställer hussvampen mer specifika krav på vatten, temperatur och näring än många andra rötsvampar. Därför är det ganska sällan som hussvampen orsakar stora skador. Om man kan identifiera skadans omfattning, byta ut angripet virke och hantera fuktigheten – då är man vanligtvis i mål utan större problem.

Svampsporer finns överallt
Med tanke på att äkta hussvamp inte kan växa utomhus, är det ofarligt att kasta rötskadat virke på närmaste soptipp eller bränna det i trädgården bakom huset. Smittorisken är obefintlig om rester av det angripna virket hamnar i torr miljö. Skulle grannens källare vara så fuktig att hussvampen aktiveras om man tog dit ett stycke infekterat virke (varför man nu skulle göra det?) – ja, då löper grannen ständigt risk för svampangrepp. Det förekommer nämligen alltid hussvampsporer i uteluften.
Sporer av äkta hussvamp kan påträffas i princip i hela världen. Angrepp av svampen förekommer där det finns bebyggelse. Med optimala fysiska förutsättningar (virke, fuktighet, temperatur) är det tillfälligheter som avgör om det etableras mögelticka, källarsvamp eller äkta hussvamp. En hussvampskada ser också likadan ut oavsett var i världen den påträffas.
Äkta hussvamp är faktiskt en relativt vanlig rötsvamp. När södra Norge drabbades av översvämningar 1995 undersöktes många gamla hus eftersom man ändå var tvungen att öppna golv och väggar på grund av vattenskadorna. Vid mikroskopering av angripet virket visade det sig att flera små, lite otypiska rötskador i själva verket var angrepp av äkta hussvamp. Tydligen hade svampen funnits i många år utan att utvecklas nämnvärdigt.
Av erfarenhet vet vi emellertid att angreppen kan få en snabb utveckling om de fysiska förutsättningarna är de rätta. Dessa kan infinna sig efter en ombyggnad, tilläggsisolering eller läckage. Då uppstår ofta omfattande skador och man kan få se exempel på de karaktäristiska fruktkropparna som är så lätta att känna igen. Därför är det viktigt att regelbundet kontrollera gamla hus för att upptäcka förändringar i fuktsituationen.

Bra tips
Man måste komma i håg att äkta hussvamp inte är en supersvamp som är omöjlig att åtgärda. Kan man klarlägga var den finns och varför, kan man alltid hitta en lämplig åtgärd utan att huset behöver rivas eller man måste göra stora konstruktionsändringar. Det viktigaste är att systematiskt kartlägga problemet innan man vidtar några åtgärder. Ett gott råd är att starta skadeundersökningen med att bokstavligen ta ett steg tillbaka och bilda sig en uppfattning av helheten, innan man tar två steg fram och undersöker detaljerna. På det viset skaffar man sig viktig information om byggnad, konstruktion, skadeorsak, skadans ålder och lämpliga åtgärdsalternativ.
Det näst viktigaste man kan göra, är att våga fråga och ta hjälp om man känner sig osäker. Med sunt förnuft kommer man långt, men behöver man hjälp är det bra att söka sig till de institutioner som har en neutral och dokumenterad kunskap om problemet. Undvik aktörer som har egeninteresse i själva åtgärdsförslaget och som med bristande kunskap och erfarenhet berättar hur fruktanskvärda skador hussvampen kan leda till.

Johan Mattsson

mykolog och forskningschef på Mycoteam AS.

johan@mycoteam.no

2/2012

keyboard_arrow_up