fbpx

Vår vän tiden – om restaureringskonst

Byggnadsminnet Göteborgs Rådhus. En arkitekttävling om en tillbyggnad utlystes 1912, och Gunnar Asplund vann. Efter otaliga bearbetningar, godkändes ritningarna och byggnaden upp-fördes 1935-37. Tillbyggnaden räknas som ett av Asplunds främsta verk och är internatio-nellt känd. Här samsas två helt olika epoker på ett sätt som är genomfört med stor skicklighet och mycket omsorg. FOTO: SVEN OLOF AHLBERG

Restaurering är en utmaning för arkitekten på flera sätt. Både yrkesroll och pedagogisk förmåga ställs på sin spets för den som ska ändra ett befintligt monument. Synen på hur man bör restaurera, har varierat genom historien. Torun Hammar tar oss med på en exposé genom olika tiders ideologier.

Varsamt tillägg. I Råda kyrkby utanför Lidköping har ett nytt församlingshem uppförts med hänsyn till platsens förutsättningar. Volymen underordnar sig den gamla medel-tidskyrkan, materialen är kalksten och tjärat trä. Byggna-den är ett exempel på när arkitekten har gjort en tolkning och värdering av en befintlig miljö. FOTO: ANNA LOKRANTZ

Man talar sällan om arkitekturkonst eller arkitekturideologi, som om det första vore en tautologi eller som att arkitekturen saknar medvetna ställningstaganden grundade på värderingar. Varför är dessa begrepp så vanliga inom restaurering: restaureringskonst och restaureringsideologi?

Konstbegreppet kan vara kopplat till att restaurering ofta förbinds med en husens elitism. Ordinära byggnader renoveras eller byggs om. Bara det kulturhistoriskt intressanta, det till våra värderingar bundna och arkitektoniskt bearbetade, restaureras – blir byggnadskonst.

Ingen förbättring av Rembrandt

Inom den tvådimensionella konsten konserverar man men bygger inte vidare. Få skulle medge att de tycker sig se en förbättringspotential i, eller en mer tidsenlig tolkning av, Rembrandts Dr Tulps anatomilektion och ge sig på originalverket för att åstadkomma den.

Är det förfallet, som en ren konsekvens av att byggnader står utomhus och tyvärr
används av människor, som skapar restaurering? Är syftet att behålla originalet?

Originalet som utgångspunkt

Eller vill vi skapa något nytt av det gamla? Säkrar vi byggnaden genom att använda och återanvända den? För arkitekten är restaurering en utmaning. Den ifrågasätter upphovsmannaskapet och utmanar yrkesidentiteten. Det är alltid Tessin den yngre som kommer att ha ritat Stockholms slott, inte Hårleman, Tengbom, Hidemark, Celsing eller Heymowski.

Tillägg och förändringar kommer, med få undantag, att bedömas i relation till originalverket. Restaurering ställer sällan fokus på oss själva utan på vår förmåga att förstå och förmedla.

Upphäva tiden

Att ‘lämna ett märke’, ‘låta vår tid synas’ är och förblir banala uttryck i relation till uppgiften. Tiden finns alltid och lämnar alltid spår. Till och med overksamhet och indifferens lämnar spår. Vi måste basera förändringsbehovet på djupare analyser.

Bortom tiden finns den eftersträvansvärda uppgiften att upphäva den genom ett samtal med det förgångna, nuet och framtiden – olinjärt. Varför skulle man annars intressera sig för restaurering? God restaurering grundas på kunskap, men då inte bara om historia och traditionella material eller metoder, utan om hela ämnet arkitektur, byggprocessen och, lika väsentligt, den kontext den är verksam i – samhället.

Restaurering går inte att skilja från arkitekturen; det är en tillämpad konst som har sitt uttryck i den byggda miljön.

Restaurering går inte att skilja från arkitekturen; det är en tillämpad konst som har sitt uttryck i den byggda miljön.

Ideologi och moral

Ideologi bygger på idén om olika åskådningar; uppsättningar av förhållningssätt som ger människan hennes riktning. Vid restaureringar står angreppsmetoden alltid i fokus. Den är den första frågan och kanske svaret: Är detta en rekonstruktion? Är det ytskiktet eller konstruktionen som bär idén? Är det här en antikvarisk förändring? Bygger den på motsättningar eller anpassning?

Ideologin närmar sig lätt moralen, en fråga kring rätt och fel som gör så många restaureringsdebatter infekterade.

Restaurering tar in en befintlig situation av brukare, juridik, beställare, allmänhet och myndigheter. Samtliga har redan en etablerad relation till byggnaden eller situationen. De har, eller tycker sig ha, ett tolkningsföreträde.

Det spelar ingen roll om det är Slussen i Stockholm, Kiruna stadshus eller en trappuppgång som är stadd i omdaning. Genast kommer frågorna: För vem är detta till? Vem ska få vara här? Vem ska bestämma? Vilka värden påverkas? Vad går förlorat? Kort och gott: Är ett nytt trägolv i torpet mer korrekt än ett nytt betonggolv, när man redan tagit bort det gamla? Varför?

Arkitekten som uttolkare

Arkitektens roll förändras från att vara 1900-talsgeniet till att vara en deltagare, en av många uttolkare som inte bara ska uttrycka sig själv utan en komplex väv av uttalade och outtalade förväntningar.

Vad innebär det? Hur kan vi lyckas med det och till slut ändå skapa byggnader och platser med otvivelaktiga värden, såväl i det befintliga som i det tillagda?

Man kan alltid påstå att ‘huset fick tala’, att regelverk, det befintliga satte gränser. Men det finns inga talande hus, inga byggnader och platser med speciella viljor. Vi har ett ansvar att själva ta reda på vad som driver oss, vad vi står för och vill.

Att tolka och förstå det redan befintliga gäller all arkitektur då ingenting byggs i en obefintlig situation. Men inom restaurering är det existerande i större utsträckning definierat. Det är nära, påträngande, flåsar en i nacken. Man behöver inte ens tycka om det – men man måste ge sig in i det. Det utgör en konfrontation med den egna förmågan att tolka, värdera och ta ställning. Även förmågan att gestalta nya lager ställs på sin absoluta spets.

Idén om restaurering kommer naturligtvis efter idén om att skapa. Först i och med definitionen av arkitektur och värde kommer tanken på att tolka och bevara. I och med en restaurering, en kvalificerad ombyggnad, förs rörelsen vidare och ut i allt större cirklar.

Det räcker inte med att konservera, man måste åter skapa någonting, lägga till, dra ifrån. Alltför ofta har restaurering sammanblandats med byggnadsvård, konservering eller antikvarisk värdering. Kunskapen om alla dessa är nödvändig vid en ombyggnad, men de räcker inte enskilt till för att göra själva förändringen kvalitativ.

Värdering

Låt oss för ett ögonblick stanna upp vid värderingen, som i alla tider har lagt grunden för våra idéer om vidareutveckling, vare sig den skett genom bevarande, rekonstruktion, tillägg eller tillbyggnad.

Det finns en nyansskillnad mellan värde och värdering. Ett värde antyder något konstant, definierat medan en värdering är en bedömning, ett uttryck för ett ögonblick.

Tulpanfebern i Europa under 1600-talet är ett tydligt exempel. Man köper inte en tulpanlök för en smärre förmögenhet om man inte i stunden tror att den är relevant värderad.

Hundra år senare föreföll bedömningen vansinnig – tulpanen hade blivit allmänt tillgänglig. En förutsättning för ett beständigt värde verkar då vara en begränsad tillgång.

Ett konstant värde över lång tid blir en kvalitetsgaranti, som till exempel det på Rembrandts konst, där värdet kanske fluktuerat men ännu aldrig försvunnit.

Förstå betydelsen av originalet

Vi kan inte skapa mer av 1700-, 1800- eller 1900-talets arkitektur, som vi kan med tulpaner. Vi kan också utgå från att det är det tekniskt eller arkitektoniskt hållbara som sparats över tid.

Vi kommer inte översköljas av en plötslig ny tillgång på originaltakstolar i Skoklosters ofullbordade festsal, medeltida murverk i Glimmingehus ytterväggar eller trädetaljer på fasaden till biblioteket i Stockholmsförorten Telefonplan.

Rumslighet kan återskapas, men inte materia. Det innebär inte att värdet av varje fragment automatiskt är högre än behovet av förändring, eller att materialet aldrig når sin tekniska livslängd. Vi kommer inte heller alltid att värdesätta eller hantera det som vi gör just nu. Men vi måste försöka förstå betydelsen av det.

Milstolpar i restaureringshistorien – Tidsaxeln är framtagen inom ramen för KKH Restaureringskonst 2016-2017, tema Framtidsfrågor.

Stormaktens bevarandetankar

1600-talets tankevärld ligger ofta långt från vår egen. Tiden före upplysningen var full av föreställningar som vi idag har svårt att omfatta. Häxprocesser förekom parallellt med skapandet av den moderna staten. Bland annat florerade idén om samlandet av föremål som ett sätt att bättre lära känna Gud.

Här kommer de första medvetna bevarandetankarna till Sverige, naturligtvis djupt förbundna med viljan att skapa en bild av stormakten och förankra landet i en lång och rik historia.

Att göra världen begriplig

Upplysningens 1700-tal innebar en stark omvälvning av de västerländska samhällena.
Inte sedan renässansen hade bilden av oss själva ändrats så kraftigt, liksom våra anspråk på tillvaron och kunskapen om den. Framförallt den senare delen av århundradet präglas av en vilja att ordna världen och att göra den begriplig.

Linné sorterar naturen, Winckelmann konsten. Kronologier och kategorier hamnar
i centrum men också förmedlandet till en bredare allmänhet. De första offentliga museerna tillskapas just vid mitten av 1700-talet. Borgarklassen gör anspråk på större bildning och inflytande.

Tiden mellan 1750 till 1850 är en turbulent tid; industrialismen föds, städerna växer, läskunnigheten ökar. De första stora utgrävningarna av antika monument genomförs. Det utvecklar i sin tur synen på det byggda kulturarvet och på hur det kan hanteras med grund i vetenskapen.

Milstolpar i restaureringshistorien – Tidsaxeln är framtagen inom ramen för KKH Restaureringskonst 2016-2017, tema Framtidsfrågor.

Fritt för tolkning

Under 1800-talets senare hälft tycker man sig ha samlat så mycket kunskap om stilhistoria att man inte drar sig för den rena rekonstruktionen, inte som pietet utan som tolkningar av vad man tror kunde ha varit.

Det är en djupt internationell rörelse, som de flesta strömningar inom arkitektur och byggnadsvård. Även 1800-talets nationalism är internationell. I och med skapandet av nationalstaterna Tyskland och Italien blir det åter på modet att använda byggnadsarvet som symbol för styrka och enhet.

Genom ny teknik som betong, stål och maskinproducerat glas, kan man finslipa och renodla de medeltida byggmästarnas egentliga vilja. Den nygestaltade arkitekturen använder ännu ett klassiskt formspråk, men med hjälp av andra material och konstruktionsmetoder.

Parallellt med rörelsen finns, som i alla tider, motrörelsen; intresset för patina och original. Detta som en efterdyning av romantikens fascination för ruinen, känslan och individen.

Tiden lägger till men drar inte ifrån – därför är ämnet restaurering alltid i tillväxt.

Milstolpar i restaureringshistorien – Tidsaxeln är framtagen inom ramen för KKH Restaureringskonst 2016-2017, tema Framtidsfrågor.

Kulturarvet tillhör alla

En viss tillnyktring från båda dessa rörelser sker under 1900-talets första år. En större balans präglar genomförda restaureringar.

Annars domineras 1900-talets första hälft Europa av de två världskrigen. Det är krig som lämnar väsentliga delar av det byggda kulturarvet ödelagt. En våg av rekonstruktioner sveper genom de krigshärjade delarna av Europa efter 1945.

Men framförallt uppstår en efterklok medvetenhet om själva bevarandets betydelse för människans identitet. De straffbombningar som genomförs under andra världskrigets sista månader i till exempel Dresden, får hård kritik.

Genom lagar, regler, internationell samsyn och en större medvetenhet om att kulturarvet tillhör alla, inte enskilda länder, utvecklas den moderna monumentvårdens fördrag och kontrollinstanser.

Restaureringen är inte längre beställarens och arkitektens ensak. Utöver monumenteten, inkluderas även andra anläggningar som anses vara av betydelse i det byggda kulturarvet. I Sverige mognar ett födbart intresse för traditionella material och metoder – inte bara som yta utan i hela konstruktionen och i de tekniska systemen.

Milstolpar i restaureringshistorien – Tidsaxeln är framtagen inom ramen för KKH Restaureringskonst 2016-2017, tema Framtidsfrågor.

Vår tids kundperspektiv

Det är svårare att recensera en pågående utveckling. I början av 2000-talet har värderingen av monumentet ersatts av något abstraktare som inkluderar även staden och användandet.

Det senare kan innebära en acceptans för större förändringar i syfte att göra det möjligt för en etablerad verksamhet att stanna i sina lokaler, men också skapa diskussioner kring för vem ett byggnadsminne är tillgängligt.

Självklart har 1900-talets modernism inkluderats i kulturarvet, vilket ännu ibland anses vara kontroversiellt.

Samtidigt har rena rekonstruktioner blivit aktuella igen. Precis som under 1800-talet används helt nya material och metoder, som till exempel 3D-teknik, för att dokumentera eller förnya.

Ett kundperspektiv har stärkt brukarens och ägarnas roller. Vad allt detta kommer att betyda för upplevelsen av den byggda miljön är för tidigt att avgöra.

Vad gör vi nu?

Ovanstående beskrivning är gravt generaliserad. Den utgör endast en kort vinjett till det faktum att vi kan se även den kulturhistoriska värderingen som något relativt, fluktuerande.

Det är ett ämne där kunskapen ständigt ökar; landvinningarna under 1700-talets upplysningstid glömdes inte bort under det mer känslomässigt präglade och divergerade 1800-talet.

Lika lite ska vi förtränga de tunga erfarenheter som gav upphov till 1900-talets regleringar. Utöver att bevara och utveckla byggnader kan vi bevara och utveckla tolkningar av kulturarvet, men då inte som uttryck för olika nationer, utan som uttryck för vad människan har åstadkommit – ont som gott.

Tiden lägger till men drar inte ifrån – därför är ämnet restaurering alltid i tillväxt. Bristen på individfokus men respekten för det existerande gör ämnet häpnadsväckande modernt.

Att vara fascinerad av det befintliga är synonymt med att vara nyfiken på det som ska komma. Växelrörelsen, dialektiken är de fasta parametrarna.

Finns inte rätt och fel

Vi som är inblandade i byggprocessen – och vi är många – bör påminna oss om vår respektive uppgift och att vi alla behövs i den.

Att konkurrera om tolkningsföreträde avseende till exempel utformning av nya delar urholkar integriteten i det som ska balansera det befintliga. Det arbete vi utför ska gagna den byggda miljön, inte främst våra egna processer eller oss själva.

Vi måste vänja oss vid att det inte finns rätt eller fel här – inget facit, inga talande tegelpannor. Restaurering fortsätter att bygga på en ständigt ökande komplexitet; resonemang, kondenserad tid och en trygghet i att eftervärlden alltid kommer att döma oss hårt. Det finns ingen arkitektur utan konsekvenser.

Vi kan med lagar, kontroller, konsekvensbeskrivningar, antikvariska förundersökningar och kravställningar hålla borta det dåliga men inte skapa det bästa.

Kvalitet är fortfarande tillåtelse, tillit och mystik. Ja, restaureringskonst.

Torun Hammar, gästprofessor i Restaureringskonst Kungl. Konsthögskolan/arkitektur torun.hammar@kkh.se

keyboard_arrow_up