Med tusentals mil av räls knöt järnvägen samman Sverige. Under 40 år byggdes också 6000 järnvägsbyggnader! Jakob Hammarskjöld, Gunilla Linde Bjur och fotografen Krister Engström ger oss några smakprov från en resa i tid och rum.
Foto Krister Engström
Ett stationshus kan egentligen se ut hur som helst. När järnvägen byggdes ville man knyta ihop Sverige och varje ort fick sin stationsbyggnad efter tidens strömningar och ortens betydelse. Idag är mellanrummen inte så intressanta längre. De flesta stationer på landsbygden är enkla hållplatser. I de stora städerna däremot byggs stationerna ut till resecentrum i glas och betong. Järnvägens byggnader följer sin tid och berättar mycket om samhällets ideal, riktningar i arkitekturen och synen på olika platser.
De första stationerna och järnvägsbyggnaderna uppfördes i trä, ett lättillgängligt material som det fanns mycket kunskap om. Under senare delen av 1800-talet kom sten alltmer att användas och den främsta orsaken var brandrisken. Sten var också ett material som bättre passade järnvägens ökande status och som förenklade underhållet. Under de första 40 järnvägsåren i Sverige uppfördes närmare 6 000 byggnader! Ett gigantiskt projekt som krävde standardisering och typritningar som snabbt kunde kopieras upp för att påskynda och förenkla processen. Eftersom de som byggde husen också var satta att underhålla dem kom idéer som att förlänga takfoten och höja grunden att bli vanliga inslag i den tidiga stationshusarkitekturen. Man började också experimentera med nya material, t ex järnvägsräls. Tidigt förstod man också att järnvägen betydde en enorm expansion för orten, därför byggdes stationerna så att de lätt skulle kunna byggas ut och förändras i flera steg.
I boken »stationshus« som kom ut i slutet av 2009 berättas hela arkitekturhistorien från mitten av 1800-talet till idag sett genom en byggnadstyp. Inte mindre än sju år tog det att färdigställa boken. Författare är Gunilla Linde Bjur, arkitekturprofessor på Chalmers, som också står för all den forskning som ligger till grund för den över 500 sidor tjocka boken. Initiativtagare var arkitekturfotografen Krister Engström och det är han som rest runt i Sverige och dokumenterat fasader, interiörer och väntsalar.
Krister Engströms intresse för offentliga byggnader började på Högskolan för fotografi i Göteborg. Efter examen 1998 engagerades han att ta bilderna till en utställning om Adolf Edelsvärds arkitektur. Edelsvärd var SJ:s förste chefsarkitekt och intresset för hans arbete gav Krister idén att göra en heltäckande bok över stationshusarkitekturen. – Jag tyckte det var ett roligt projekt och samtidigt en möjlighet att få se Sverige, säger Krister Engström. – Min ambition var att åka tåg mellan stationerna, för jag gillar att åka tåg, jag har alltid varit fascinerad av att se ut genom tågfönstret, men det var många stationer som tågen inte stannade vid och kommunikationerna runt stationerna är dåliga.
Det man idag ser som vanliga bostadshus på landet är ofta sprunget ur järnvägsarkitekturen
Gunilla Linde Bjur föddes in i järnvägshistorien. Hennes farfar var banvakt och morfar var lokförare. Till bokens förord finns ett foto, som modern tog 1952, där Gunilla står med sin bror och far vid Söråkers stationshus. – Järnvägsarkitekturen fick stor betydelse för byggnadskonsten i Sverige. Man kan nog påstå att den förändrade landsbygdens arkitektur, det man idag ser som vanliga bostadshus på landet är ofta sprunget ur järnvägsarkitekturen. Husen blev stora och ljusa med sina resliga fönster, säger Gunilla. Hon poängterar att boken är ett samarbetsprojekt mellan en arkitekt och en fotograf och att man kan förvänta sig fler samarbeten dem emellan i framtiden. Men varken hon eller Krister är några nostalgiker. – Det handlar hela tiden om omvandlingar och förnyelse, om man inte tycker om föränderlighet – då är stationshusarkitekturen en problematisk och krävande arkitektur. Samtidigt är det också viktigt att veta vad man ska bevara, säger Gunilla.
Det kulturarv som järnvägens byggnader utgör har ibland behandlats styvmoderligt. Under bokens tillkomst har exempelvis Tomteboda station rivits. Tanken är visserligen att sätta upp den igen eftersom den är byggnadsminnesmärkt. Men man kan fråga sig vilket skydd märkningen utgör. Jernhusen, det företag som förvaltar stationshusen, säljer stationer som inte är kommersiellt intressanta för att de inte passar in i företagets profil. Varje år säljs ungefär 30–40 stationer. Finns inget lokalt intresse kan stationerna förändras och förvanskas så mycket som byggnadsnämnder och bygglov medger. När stationerna inte längre varit intressanta som vänthallar har räddningen för många varit att bli restauranger eller affärer. Flera har också blivit privatbostäder, framförallt vid nedlagda banor. Till denna artikel har jag försökt välja ut intressanta och besöksvärda stationer runt om i landet. De följer en tidslinje, från de första enkla trähusen till 1900-talets stenhus och nationalromantik och in i den funktionalistiska eran. Bildtexterna kommer från boken och är skrivna av Gunilla Linde Bjur. Boken Stationshus. Järnvägsarkitektur i Sverige är utgiven av Balkong förlag.
Jakob Hammarskjöld, Krister Engström
Jakob Hammarskjöld är frilansjournalist i Göteborg
Krister Engström är arkitekturfotograf i Göteborg
2/2010
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.