Rosenbad, Centralposten, Thielska galleriet, Värtagasverket, Malmö posthus, prins Carls Fridhem underbara byggnader. Akvareller, målningar, kolteckningar, uppmätningar av kyrkor och industrimiljöer från Visby till Bergslagen. En del av Ferdinand Bobergs närmast otroliga livsverk

För hundra år sedan växte det moderna samhället fram. Vetenskapen, tekniken och kapitalbildningen samverkade i en industrialiserings- och urbaniseringsprocess som utan större avbrott fortsatt ända tills nu. Det fanns omfattande byggnadsuppgifter och de viktigaste av dessa anförtroddes arkitekter.

Från medeltiden och långt fram i tiden hade städernas murarmästare stått för både utformning och uppförande. Greve Nicodemus Tessin d ä var landets förste arkitekt, och länge fanns det endast få utbildade arkitekter. Den svenska utbildningen fanns på konstakademins byggnadsskola. Mot slutet av 1800-talet kom en bredare arkitektutbildning i gång vid det som nu är Tekniska Högskolan. Fortfarande var antalet intagna mycket begränsat, men adelskap eller högborgerlig bakgrund var inte nödvändig.

Ferdinand Bobergs far Lars Gustaf Boberg gick aldrig ens i folkskola. Han började arbeta vid 7 års ålder som skrädpojke i Falu gruva. Omsider blev han stigare.

Efter giftermålet med Abigael Broberg grep en ”skyddande hand” in. Fadern fick uppdrag som gruvfogde. Var Abigael dotter utom äktenskapet till en bruksägare? I vilket fall fanns den ”skyddande handen” kvar. Även sedan utvecklingen sprungit ifrån fadern och hans arbete tagits över av unga ingenjörer fick han ettlevebröd.

Exceptionellt begåvad

Gruvarbetarsonen var exceptionellt läsbegåvad, musikalisk och flitig. Fadern övertalades att låta honom studera vilket blev möjligt genom att en släkting kunde ta hand om honom på studieorten. Han avgudades av lärarna även om han kunde driva gäck ibland.

”Sen gick allt normalt,jag blev No 1 i klasserna hela vägen, utan att ett ögonblick vara högfärdig -jag tyckte att det var så naturligt och enkelt – och tog studenten 1878 på våren med fina, i flera fall finaste betyg”.

Ferdinand skulle bli maskiningenjör men träffade vid tecknings-timmarna på Tekniska Högskolan Agi Lindegren, Ernst Stenhammar (broder till kompositören) och så småningom Isak Gustaf Clason; ”och därmed var mitt öde beseglat! jag skulle naturligtvis bli arkitekt!”.

Genom Clason träffade han senare sin blivande hustru Anna Scholander, dotter till arkitekten Fredrik Wilhelm Scholander. Han började umgås i konstnärskretsar och kom så in i kretsen kring prins Eugen. Gruvarbetarsonen umgicks i kungahuset och ritade bostäder åt flera av prinsarna – ståndscirkulationen i Sverige har aldrig varit mer dramatisk.

Stor osäkerhet

Mot slutet av 1800-talet, liksom nu, präglades byggandet av en stor konstnärlig osäkerhet. Arkitekternas uppgift var ofta att sätta fasader på hus med givna planer. Fasaderna skulle vara ”stilriktiga” i en av byggherren anvisad nystil. Men arkitekterna började reagera mot det oäkta i kvaderstenar i puts och skulptur i stuck, och i lånet av gamla stilar för nya uppgifter. Men vad skulle man sätta i stället?

Tekniskt sett är väl byggandet mellan 1880 och 1925 det bästa vi haft. Gediget hantverkskunnande och utomordentliga material kombinerades med utvecklad beräkningskonst och stora resurser. Sunda, vackra och beständiga hus. Så här efteråt kan man tycka att Clason, Boberg, Ostberg och deras kollegor har mer som förenar än som skiljer, men då var striden hård och klyftorna ibland avgrundsdjupa.

Renässans och amerikaner

Boberg tog intryck under långa studieresor i Frankrike, Spanien och Italien. Medeltid och tidig renässans värmde hans hjärta. Samtidigt inspirerades han av de nya amerikanerna H H Richardson och Louis Sullivan. Han arbetade med planering ”inifrån och ut, så att rumsvolymerna fick skapa byggnadens skulpturala uppbyggnad. Han samlade gärna fönstren i stället för att dela upp fasaderna i jämna fönsteraxlar. Han skapade en modern ornamentik – tallbarr och svenska växter, glödlampsfriser i sandsten, tvärsnitt av trefaskabel som fasadutsmyckning. Ett kännetecken blev att han samlade ornamentiken i ett fåtal partier och hade ganska outsmyckade partier däremellan.

Men Bobergs produktion spänner från det traditionella och återhållna över till det bisarra, som i svenska paviljongen i världsutställningen i Paris år 1900.

Läs om detta i Ulf Sörensons fina bok! Det här är en i ordets bästa bemärkelse traditionell biografi som går från vaggan till graven, och skildrar personen, tiden och verket. Ett spännande sätt att få inblick i en tid med många paralleller till vår egen. Boken som sådan är välgjord och påkostad med lagom neddämpad notapparat, bra register och alla illustrationer i färg där originalet är i färg.

Ulf Sörenson, Ferdinand Boberg

Ulf Sörenson: Ferdinand Boberg, arkitekten som konstnär.
Förlags AB Wiken, Höganäs 1992.

Arkitekturmuséet har under våren 1992 haft en utställning med seminarier kring Boberg. Byggnadsvårdsföreningen anordnaren stadsvandring på Djurgården den 18 augusti, i spåren på de utställningar Boberg var huvudarkitekt för.

2/1992