Sedan några år pågår en långsam restaurering och upprustning av Estlands slott och herresäten. De få som finns kvar idag är i ett mycket förfallet tillstånd. Hans Lepp, 1:e intendent på Husgerådskammaren vid Stockholms slott, har besökt några av dem och berättar om deras öden och framtidsutsikter.

Till bilden av de syd- och mellansvenska landskapen hör slott och herresäten, ofta belägna vid glittrande sjöar och omgivna av parker med åldrande träd. I nära anslutning till slotten och herrgårdarna finns ekonomibyggnader av olika slag samt rödmålade stall och ladugårdar.

I vårt grannland Estland, vilket liksom Sverige i århundraden varit ett jordbruksland, är förekomsten av slott och herrgårdar inte alls lika vanlig som hos oss. Det finns flera skäl till att det förhåller sig på detta vis. Framför allt är det den politiska utvecklingen under vårt sekel som orsakat att antalet herrgårdar kraftigt decimerats och att de få, som idag återstår, nu befinner sig i ett mycket oroväckande tillstånd.

Tysk-baltisk adel

De estniska godsen ägdes fram till början av 1920-talet huvudsakligen av de tysk-baltiska adelsfamiljerna, av vilka flera kommit till Baltikum redan under medeltiden. Sekler av motsättningar mellan de jordägande tysk-baltiska baronerna och den livegna estniska befolkningen var den främsta orsaken till att flera herresäten stacks i brand i samband med revolutionerna åren 1905 och 1917.

Sedan Estland efter 1:a världskriget blivit en självständig stat, genomfördes en radikal jordreform vilken innebar att all mark som tillhört de baltiska godsen indrogs till staten för att sedan fördelas i mindre jordlotter åt den estniska bondebefolkningen. På detta vis skapades av Estlands drygt 1000 gods omkring 50 000 små jordbruksfastigheter. De forna jordägarna förlorade härmed sin viktigaste inkomstkälla och flera av dem valde nu att lämna Estland. De tömde sina gårdar på möbler och konst och efterlämnade tomma, ödsligt ekande slotts- och herrgårdsbyggnader.

Eftersom herrgårdarna uppfattades som tyska och inte estniska och då de representerade århundraden av förtryck fanns det inga vitala krafter i den unga republiken Estland som talade för att bevara landets herrgårdskultur. Istället fick de slotts- och herrgårdsbyggnader vilka befann sig i någorlunda gott skick göra tjänst som sjukhus, skolor, barnhem, vårdanstalter och förvaltningslokaler. För inte alls länge sedan berättade en gammal estnisk dam i en tidningsintervju om sin barndoms skola. Den var inrymd i en herrgård där det i klassrummen hängde tunga bruna sammetsgardiner och där matsalens väggar var dekorerade med stora speglar i förgyllda ramar.

Den försoning mellan esterna och de tysk-baltiska grupperna som växte fram under 30-talet, och vars andemening var att efterhand återlämna godsen till sina forna ägare, omintetgjordes av 2:a världskriget. Under kriget förstördes flera herrgårdar och sedan sovjetmakten införts i Estland upphörde underhållet av landets slott och herresäten.

Uppvaknande

För ett tiotal år sedan uppmärksammades av främst byggnadsantikvariska krafter den katastrofala situationen som herrgårdarna befann sig i. Man insåg att om ingenting gjordes inom en mycket snar framtid skulle herrgårdarna helt försvinna ur den estniska landskapsbilden. Nu åberopades inte längre den gamla konflikten mellan tyskbalter och ester utan istället riktades skarp kritik mot de sovjetiska makthavarna, vilka man ansåg ha fört en medveten politik i syfte att låta kulturbyggnader som kyrkor, herrgårdar och annan gammal bebyggelse förfalla.

Sedan några år pågår en långsam restaurering av landets slott och herresäten. Ett viktigt bidrag till herrgårdarnas dokumentation utgör bl a det inventeringsarbete som fil dr Juhan Maiste – känd för många läsare av denna tidskrift – nu efter flera år slutfört. Inte sedan Heintz Pirang i Riga 1926 gav ut sina tre volymer Das Baltische Herrenhaus har någon samlad redogörelse gjorts över Estlands herrgårdar. Maistes arbete omfattar en grundlig genomgång av herrgårdarnas byggnadshistoria, deras stilistiska utveckling, samt noggranna redogörelser för den fasta inredningen. Arbetet har försvårats av att merparten av det nödvändiga arkiv- och ritningsmaterialet saknas. En viktig del i arbetet har varit de återupptagna kontakterna med de forna balt-tyska familjerna i Tyskland. Hos dem har Maiste funnit en del ritningsmaterial, men också gamla fotoalbum med gulnande fotografier, vilka förmedlar glimtar ur en svunnen epok i Estlands herrgårdshistoria.

Detta länge efterfrågade arbete har av ekonomiska skäl ännu inte kunnat publiceras. Förhoppningen är dock att bidrag från såväl Sverige som Tyskland skall kunna hjälpa till att få arbetet tryckt.

Här följer nu en kort presentation av några slott och herrgårdar. Urvalet är slumpmässigt och de här beskrivna godsen kan inte göra anspråk på att representera ett genomsnitt av Estlands herrgårdar idag. Vad som emellertid är karaktäristiskt för urvalet och som också gäller för merparten av Estlands slott och herresäten, är de skiftande öden de haft under vårt sekel och ovissheten om deras framtid. Det är dock allas vår förhoppning att den uppmärksamhet som nu äntligen ägnats landets gods och gårdar i form av forskning och restaurering skall rädda vad som räddas kan av Estlands forna herrgårdsbestånd.

Kolga

Ungefär fyra mil öster om Tallinn ligger Kolga (tyska: Kolk), kanske ett av Estlands största och anrikaste gods. Likt merparten av landets herrgårdar har också Kolga anor från medeltiden. Ursprungligen tillhörde den hertig Knut, son till den danske kungen Valdemar Sejr. Sedan Estland blivit svenskt skänktes Kolga till fältherren Pontus De la Gardie. Omkring år 1640 uppfördes under ledning av Hans Jacob Kristler en ny slottsbyggnad vilken alltjämt utgör kärnan i det nuvarande corps-delogiet. Kolga gick i arv till Jacob De la Gardies dotter Christina som var gift med greve Gustaf Otto Stenbock. I släkten Stenbock förblev sedan godset fram till det sovjetiska maktövertagandet 1940. Sista ägarinnan var Margareta Stenbock som sommaren 1940 lämnade Estland för Sverige.

På 1950-talet omvandlades Kolga till en maskin- och traktorkolchos. Utan någon större hänsyn till vare sig slottsbyggnaden, parken eller de övriga byggnaderna uppfördes mindre fabriksbyggnader och bostadshus. Denna brist på hänsyn till äldre bebyggelse är inte specifikt för Kolga, vi möter nybyggnader av samma slag vid flera av de estniska godsen.

Sitt nuvarande utseende fick slottet på 1820-talet. Då försågs entrésidan med ett framskjutande mittparti i form av en kolossal tempelgavel med murade kolonner, samt två, också de framskjutande, sidopartier, vilka likt mittpartiet fick en höjd av tre våningar. Härmed förändrades byggnadens utseende och dess karaktär. Den tvåvåniga enkla huvudbyggnaden med sitt sadeltak försvann bakom de tre dominerande nytillskotten. Tillbyggnader av detta slag, med palladianska inslag och då särskilt med enorma tempelgavlar, gick som en modefluga över Baltikum under 1800-talets förra hälft och förändrade många av de vackra 1700-talsherrgårdarna.

Nu står Kolga i tur att restaureras. Godset tillhör idag mönsterkolchosen Kirov som finansierar uppbyggnadsarbetet. Det är dock ovisst vad man skall använda herrgården till. Det talas emellertid om representationslokaler för kolchosens räkning. Av den forna inredningen, liksom målerisamlingen som en gång fanns här, återstår idag ingenting. Till Kolgas i särklass intressantaste konstverk hörde ett porträtt av Jacob Elbfas föreställande Christina De la Gardie. Målningen räddades 1940 över till Sverige och lär idag finnas i en svensk privatsamling.

Palmse

Någon mil österut bortom Kolga ligger Palmse (tyska: Palms). Både Kolga och Palmse, liksom godset Sagadi ingår idag i Lahemaas nationalpark. En av nationalparkens stora attraktioner är just Palmse, vilket restaurerades i början av 1980-talet under ledning av arkitekten Arne Karin och inredningsarkitekt Leila Pärtelpoeg. Här får besökarna möjlighet att se hur ett baltiskt gods en gång såg ut. Det är inte bara corps-de-logiet som satts i stånd utan samtliga byggnader som tillhörde herrgården har antingen restaurerats eller återuppbyggts. Bland dessa finns ett mycket stiligt orangeri och ett litet te-hus.

Huvudbyggnaden uppfördes på 1780-talet efter ritningar av arkitekten Johann Molir, som även ritade familjen Stenbocks palats i Tallinn. Palmse tillhörde sedan 1736 familjen von der Pahlen. Familjen lämnade Palmse i början av 1920-talet och godset övergick,då i estniska statens ägo. Huvudbyggnaden användes som skolhus, för att efter 1945 omvandlas till pionjärläger.

När restaureringsarbetet igångsattes i början av 80-talet var merparten av godsets trähus rivna, parkens träd var fällda och corps-de-logiet befann sig i ett miserabelt tillstånd. Genom kontakter med familjen von der Pahlen i Tyskland, och då särskilt den sista ägarinnan, fick man hjälp med att rekonstruera herrgårdsanläggningen. Gamla fotografier tjänade som förebilder vid herrgårdens nyinredning. För två år sedan besöktes Palmse av den sista slottsfrun och hennes barn, en händelse som uppmärksammades i den estniska pressen. Nu gör flera av de förutvarande baltiska adelsfamiljerna resor till Estland för att se vad som eventuellt återstår av deras forna egendomar. Alla får dock inte, som von der Pahlens, glädjen att se hur deras slott åter satts i stånd. Då släkten Wrangel för något år sedan kom till Estland kunde de bittert konstatera att av familjens en gång tio herrgårdar fanns idag endast två bevarade.

Raadi

Under den estniska självständighetstiden var staden Tartu, i högre grad än Tallinn, Estlands kulturella centrum. Här fanns universitetet, flera högskolor och i stadens norra utkanter låg också Estlands nationalmuseum (Eesti Rahva Museum) vilket var inrymt i slottet Raadi (tyska: Ratshol). Museet innehöll arkeologiska och etnografiska samlingar samt en utställning av måleri och skulptur. I samband med 2:a världskriget evakuerades samlingarna, vilket innebar att de räddades undan den ryska bombraid som i mars 1944 lade slottet Raadi i ruiner.

Efter kriget blev Raadi militärförläggning för röda armén och i slottsparken byggdes militärkaserner. Så har det sedan förblivit fram till våra dagar, men nu pågår förhandlingar om att militären skall återlämna slottsområdet. För esternas del är Raadis öde och frågan om dess framtid ett oerhört viktigt spörsmål. Förhoppningen är att kunna bygga upp slottet och åter öppna det som Estlands nationalmuseum. Museets samlingar har alltsedan kriget varit inrymda i en källare i centrala Tartu.

Godset Raadi är känt sedan 1500-talet. Den slottsbyggnad som emellertid inrymde Estlands nationalmuseum var uppförd på 1840-talet efter ritningar av petersburgsarkitekten Botta i italiensk nyrenässans. Samtidigt med slottet anlades också en stor park efter trädgårdsarkitekten P J Lermés anvisningar.

Raadi tillhörde fram till den estniska självständighetstiden familjen Liphart. Under 1800-talet fanns i Lipharts ägo Baltikums största konstsamling. Andra herresäten med betydande konstsamlingar var Muuga (tyska: Mänkenhol) och Vääna (tyska: Faehna). Konstsamlingen på Raadi, liksom de på Muuga och Vääna fördes dock ut ur Estland efter 1:a världskrigets slut.

Saue

Ett av de få godsen i Estland som lyckats behålla något av sin herrgårdskaraktär är Saue, sydväst om Tallinn. Saue tillhörde under den estniska självständighetstiden en förmögen slaktare från Tallinn. Detta räddade herrgården att förvandlas till skola eller kommunalhus. Den nuvarande slottsanläggningen med sin exedraformade gårdsplan anlades på 1780-talet. Arkitekt var Johann von Schoultz, samme man som bl a ritade guvernörsflygeln på slottet i Tallinn.

Byggherre på 1780-talet var greve von Fersen, vars namn klingar bekant i svenska öron. Av släkten Fersen fanns fram till 1920-talet en stor gren i Baltikum. Familjen von Fersen ägde även slottet Klosterhof söder om Hapsal.

Saue uppvisar en rad mycket välbevarade interiörer från 1780-talet. Huvudvåningen uppdelas i två bostadsvåningar belägna på var sida om en stor sal. Samtliga rum i huvudvåningen är vackert dekorerade med stuckarbeten i låg relief vilka utförts i en blandning av rokoko och nyklassicism på ett tilltalande provinsiellt manér.

Saue tillhör sedan 1950-talet en kolchos. Herrgårdens bottenvåning används idag som barndaghem. Hela anläggningen står dock i tur att inom en snar framtid restaureras.

Saku

Söder om Tallinn ligger godset Saku (tyska: Sack). Det nuvarande corps de logiet uppfördes på 1820- talet efter ritningar av Carlo Rossi och uppvisar utan tvivel det bästa provet på St Petersburgsempiren i Estland. I Sakus exteriörer möter man flera av de palladianska elementen vilka flitigt kom att användas då de baltiska herrgårdarna byggdes om under 1800-talets förra hälft.

Saku har en planlösning, mycket snarlik Elghammars i Sörmland. Den tydligaste likheten möter man i den stora salongen på Saku; precis som på Elghammar uppdelas rummet i tre avdelningar där de två sidoliggande partierna avskiljs från mittdelen med joniska kolonner. En gång rymdes på Saku en stor konstsamling, vars huvudnummer var ett verk av Correggio. Idag finns delar av Sakus konstsamling i Dresden.

Det var Paul von Rehbinder som lät bygga det nuvarande Saku. Vid mitten av 1800-talet övergick emellertid godset i släkten Baggehufwudts ägo, och i deras ägo förblev Saku till 1920-talet då det indrogs till estniska staten.

Saku restaurerades i början av 1980-talet under ledning av arkitekten U Arike. För inredningen svarade L Pärtelpoeg. Sedan dess har byggnaden använts som sammanträdes- och representationslokal. Trots att Saku iordningställdes för endast några år sedan kan man redan skönja tecken till ett visst förfall. Från taket läcker regnvattnet in och skadar väggarna och parkettgolven. Den moderna inredningen, som tillkommit i brist av äldre möbler med anknytning till godset, har redan blivit omodern och gör ett andefattigt intryck i de gamla slottsgemaken.

Riisipere

En av de mäktigaste jordägande familjerna i Estland före 1:a världskriget var släkten Stackelberg. Ätten, som räknar sina anor till senmedeltiden, fick förgreningar dels i Sverige, dels i Ryssland och flera medlemmar av familjen nådde höga positioner i det ryska rikets förvaltning.

Halvvägs mellan Tallinn och Hapsal ligger godset Riisipere (tyska: Neu Riesenberg) vilket fram till 1920 tillhörde greve Carl Otto Stackelberg. Riisipere uppfördes åren 1818 – 182 1. Vem som ritade slottet är inte bekant, men ett namn som nämns i samband med Riisipere är Carl Ludvig Engel som under en period i början av 1800-talet var verksam i Estland.

Riisipere påminner om Kolga. Entrésidan domineras av en enorm kolonnportik samt två framskjutande sidoflyglar. Fasaderna är sparsamt dekorerade. Utöver en fris som löper mellan bottenvåningen och huvudvåningen är utsmyckningen koncentrerad till portikens arkitrav. Stora salongen på Riisipere var under Stackelbergs tid en av de magnifikaste interiörerna i hela Estland.

Under estniska självständighetstiden var Rusipere barnhem och som sådant förblev det fram till 1984. Nu står corps-de-logiet tomt och väntar på att restaureras. Man önskar att i framtiden kunna använda Riisipiere som konferens- och mötesplats för internationella kulturevenemang.

Ett annat av familjen Stackelbergs herresäten var Väärta (tyska: Faehna) uppfört omkring 1785. Väärta används idag som folkskola men väntar på en yttre restaurering. Liksom på flera estniska gods har många års uteblivet underhåll också orsakat stora skador på det vackra Vääna.

Hans Lepp

2/1990