Vad som kan hända om en byggnad lämnas utan skötsel och omsorg och de fysiska förhållandena ändras kan nu studeras på Stjärnsunds herrgård i Dalarna, centrum i Christopher Polhems berömda manufakturverk med många byggnader bevarade från 1700- och 1800-talen.

På senare år har Stjärnsunds herrgård flera gånger bytt ägare och tidvis stått obebodd. År 1997, efter den senaste försäljningen, kontaktades länsstyrelsens kulturmiljöenhet av de nya ägarna för att få råd om åtgärder. En undersökning bekostades av länsstyrelsen och det konstateras att byggnaden hade omfattande skador av äkta hussvamp i källarbjälklaget. Ett åtgärdsprogram togs fram och 1999 startade så en renovering. Snart konstaterades att skadorna var av en värre art än man kunde ana vid undersökningen.

Stora skador på bjälklaget upptäcktes i sydvästra hörnet och det visade sig senare att större delen av bottenvåningens bjälklag måste bytas. Även ytter- och mellanväggar på första planet måste i stor omfattning lagas då svampen gått upp i dessa och ställt till med svåra skador. Den har även ätit sig fast i murverket i källare, grund och skorstenensstockar. Dessa platser är svårsanerade då man måste plocka bort sten för sten, och det är nästan omöjligt om man inte skall rasera hela huset.

Sanering och reparation

Hur går man då till väga? Ja allt rötskadat trä byts ut mot nytt med samma utförande som tidigare, bara det ett mycket omfattande jobb. På utsidan saneras fasaden, på flera ställen ända upp till yttertaket. Allt som svampen varit i kontakt med måste saneras eller bytas ut. Allt murverk måste handsaneras och värmebehandlas.
När grovarbetet är färdigt måste alla golvytor noggrant rengöras från bygg- och rivningsavfall och sedan måste förmodligen allt behandlas med bor.

Bristande underhåll

Beror de allvarliga skadorna på bristande underhåll?
Efter att ha bytt ägare ett flertal gånger genom seklerna så stod 1951 Korsnäs-Marma AB som ägare, huset arrenderades dock ut som pensionat fram till 1975 då huset övergavs. Värmen stängdes av helt och ventilerna i grunden täpptes till. Så stod herrgården helt utan tillsyn till 1984 då en privat person köpte huset. Han såg ganska snart att allt inte stod rätt till.

I källaren på trossbotten till första våningen upptäckte han stora vita bomullsliknande påväxter och starkt förmultnat trä. Man tog bort det värsta och försökte ventilera källaren genom att åter öppna ventilationsgluggarna men några andra åtgärder gjordes inte – förrän byggnaden 1997 åter bytte ägare.

Oprövad byggteknik

Under det nu pågående arbetet har man upptäckt att huset vid ett flertal tillfällen genomgått omfattande reparationer, bl. a. har ett stort antal stockar reparerats med tegel. Genom att studera lagningstekniken och de material som använts har man med hjälp av arkivforskning kunnat datera lagningarna. Den tidigaste gjordes redan omkring 30 år efter byggnadens uppförande.

Herrgården är byggd med okonventionella material och metoder (se s. 18-19). Man börjar naturligtvis fundera kring hur vettiga de egentligen var. Konstateras kan att ett flertal stora misstag har begåtts.
Grunden är till exempel murad av lertegel, inte av gråsten som var brukligt. Någon spärr för fuktvandring mellan syllen och sockeln har inte använts, så när jorden i senare tider höjts så har sockeln börjat suga fukt, som utan hinder gått vidare upp i stommen. Detta hade undvikits om till exempel näver använts som fuktspärr. Det är inte utan att man känner igen sig i hur vi har byggt i vår tid, då vi satt stor tilltro till nya material och byggtekniker, som dock ibland lett till katastrofala följder.

I dag är inte Stjänsund någon vacker syn men arbetet med restaureringen fortsätter och förmodligen kommer ägarna och länsstyrelsen att driva någon form av byggnadshytta på platsen. Hur detta skall finansieras är dock ytterligare en svår nöt att knäcka.

Orsaken till förfallet

Frågan är nu om detta var en liten inblick i hur det kan gå då experimentlustan och tilltron till egna lösningar får överhanden – eller om det handlar om vad som kan hända om ett hus överges. För hur det nu än var med konstruktionen så hade ett kontinuerligt användande av huset inte lett till den katastrof som nu är ett faktum. Svaret på frågan måste sökas i huset självt. Arbetet går vidare och jag hoppas kunna följa arbetet med huset, som naturligtvis har flera mycket ovanliga lösningar, och studera hur arbetet fortskrider på byggnaden.

Fakta

Stora herrgården på Stjärnsund i Husby socken i Dalarna utgör centralpunkten i den bruksmiljö som Genom Christopher Polhems berömda manufakturverk intar en särställning i svensk industri- och teknikhistoria. Bruket är välbevarat och har många byggnader kvar från 1700- och 1800-talen. Stora herrgården är uppförd 1779 av Reinhold Galle Rückerschöld, dotterson till Christopher Polhem. Byggnaden är såväl exteriört som interiört välbevarad med bl. a. högklassiga väggmålningar av Johan Asplind från 1797 och ett tiotal 1700-talskakelugnar. Byggnaden i sig är dock det intressantaste då den har en mycket speciell byggteknik.

Byggtekniska nyheter

Polhem arbetade som bekant för utveckling av teknisk apparatur, men att han även varit intresserad av byggteknik framgår av att han 1739 skrev en artikel i Kungliga vetenskapsakademins handlingar kallad »Tankar om husbyggnad«. Dottersonen Rückerschöld tycks ha ärvt detta intresse, för då han skulle uppföra den nya herrgårdsbyggnaden så valde han en hel del intressanta och för tiden nya byggmetoder, framförallt reveteringstekniken. Även Rückerschöld skrev senare en artikel i Vetenskapsakademins handlingar om sina metoder för husbyggnad.

I november 1737 brinner det på Stjärnsund och stora delar av bruket brinner ner, så även herrgården. Bruket ägs då av Polhem, som visserligen två år tidigare lämnat Stjärnsund. Men manufakturverket ägs och drivs fortfarande av släkten Polhem, och på bruket bor Polhems dotter Emeretina med maken Reinhold Rückerschöld. Någon ny mangårdsbyggnad uppförs dock troligen inte. År 1751 får dessa en son, Galle, och han blir arvtagare till bruket.

År 1779 bestämmer han sig för att uppföra en ny herrgård som skall byggas efter tidens stilideal. Men Rückerschöld bygger inte som andra utan, som han skriver:
»Det är annars icke utan sitt stora nöje, at , såsom mig förledet år, i april månad , få det infallet at bygga en byggning af 19 eldrom, 2:ne våningar hög, vara förut intet beredd, och då bereda sig med en General-mönstring på alla gamla och umbärliga kojor, lider, lador, bodar m. m. som annars skulle gått till ved: sluta grundläggningen d. 6 juni, lägga taket på d, 12 julli, och då vara även uppe med skorstenarna; hvila från hela arbetet under all andetiden, men ändå medio september hafva det till sitt yttre så färdigt, att ehuru det får begäras at stå i numern på stenhus-rangordningen, likväl icke benöjer sig med mindre det får den andra, icke efter Egarens, utan andras omdöme.«

Han väljer alltså att bygga av återanvänt material, men inte av snålhet utan av praktiska skäl. Han kan därför på en sommar få grunden anlagd, huset uppfört och takat och t. o. m. reveterat genom att använda gammalt torrt timmer.

Revetering och lerklining

Men den mest udda metoden kommer vid reveteringen då han väljer en helt egen teknik, enligt följande. På fasaden utvändigt fastsattes vid knutarna stående granslanor som klinades med lerbruk i flera lager cirka tio cm tjockt, detta för att efterlikna pilastrar på ett dito hus av sten. När lerjobben var klara så putsades allt med kalkbruk och resultatet blev slående likt tidens typhus av den betydligt dyrare stenen. På insidan klinades alla ytor, trossbottnar, väggar och tak för att uppnå maximal täthet från drag. Man lade även lervälling i knutarna när stommen restes.

För att få leran att fästa på väggarna prövades en teknik som borde vara unik för Stjärnsund. Efter som byggherren ville få ett tätt och varmt hus så valde han att göra lerkliningen extra tjock, 10-12 cm, men för att den skulle sitta kvar dög det ej med de vanliga skråhuggningsjacken utan man högg helt resolut ut grova bitar ur stocken med omkring tio centimeters mellanrum vid långdragen, man slog även i fyratums spikar över hela väggytan som lerkliningen sedan hängde på. Allt finns i detalj beskrivet av Rückerschöld.

Stefan Östberg

Snickare, verksam i Dalarna och styrelseledamot i Svenska föreningen för byggnadsvård

1/2000