Hundraåriga »husporträtt«, gåramålningar, är en kulturskatt som lever farligt. Det är lätt att förväxla gåramålningar med massproducerad »hötorgskonst«, och många gåramålningar har genom okunskap gått förlorade vid flyttningar och arvsskiften. Det är därför viktigt att skapa uppmärksamhet kring detta måleri, och där fyller inventeringar och utställningar en stor funktion. Inventeringar har gjorts på många håll, men det finns mycket kvar att upptäcka.

Under decennierna före och efter förra sekelskiftet var det vanligt med målande vagabonder på landsbygden. De färdades omkring och erbjöd sig att måla av gårdar och andra ställen mot uppehälle och en mindre kontant ersättning. I en tid då fotografier inte var så vanliga, än mindre färgfoton, fanns det ett stort intresse för att få det egna stället avmålat.

Gåramålaren var i allmänhet självlärd och hans alster har därför oftast en naiv karaktär. Detta har medfört att målningarna under lång tid blivit litet förbisedda, trots det vanligen stora måttet av charm.

Men idag har de ett stort kulturhistoriskt värde, inte minst