Idag ska städer vara moderna, konkurrenskraftiga och locka till sig såväl turister som företag. Men blir sådana städer också levande och spännande? Lars Jadelius menar att stadslivet bör stå i fokus för stadsplaneringen och att ett bra samspel mellan det nybyggda och det gamla ger liv och dynamik.
Modern, spännande, häftig eller nyskapande är ord som ständigt upprepas på tal om arkitektur och stadsbyggande. På Södra älvstranden i Göteborg ska man exempelvis bygga något som ska ge staden ett nytt ansikte, sägs det. Något som helst ska väcka uppmärksamhet över hela världen och sätta Göteborg på kartan. Många talar om ”city branding” och vill då oftast ge sin stad en framtidsinriktad framtoning. Det är lätt att fångas av sådana ord när arkitekter och visionärer ska ”sälja in” sina förslag.
En modern stad låter bra, men kan i praktiken innebära nästan vad som helst. ”Vi måste göra något som sticker ut”, sägs det, men det verkar betyda att man ska göra precis som många andra städer runt om i världen. Kylig och abstrakt anonymitet verkar just nu vara ett lättsålt recept för moderna byggnader. I vissa fall satsar man på något sällsynt högt eller bara något extremt konstlat. Ett dyrt och arkitektoniskt avancerat monument tänks då lösa en stads identitetsproblem.
Stadsliv – framtid – hamnliv
I många städer har man ambitioner att flytta ut all hamnverksamhet till utfyllnader utanför staden. Delvis beror det på att transportsektorn kräver stora ytor och genererar tung trafik. Men det beror också på att dessa verksamheter strider mot trendiga drömmar om ett city med kontor, konsumtion och nöjen. I hamnstäder över hela världen vill man bygga monumentala kulturinstitutioner på framträdande platser vid vattnet.
I praktiken fylls de flesta gamla hamnområden av exklusiva bostäder, anonyma storbolagskontor och kanske en och annan restaurang. Endast i undantagsfall blir resultatet det man drömt om. Varför då inte låta några varv, några färjor och någon enstaka industriell verksamhet få vara kvar och bidra till liv och rörelse? Se vilken dramatik Götaverkens reparationsvarv bidrar med i Göteborg om man betraktar hamnen som en teaterscen. Jämför det med kontorsbyggnaderna som alldeles intill på nya Lindholmen försöker symbolisera kreativitet och modern spetskompetens.
Där tycks man tänka att ett så enkelt grepp som att göra ett hushörn spetsigt skapar spänning, dynamik och puls.
Andra förebilder
Finns det då moderna förebilder av annat slag? Jovisst, men de betraktas sällan som moderna eftersom de ofta utvecklats i äldre bebyggelsemiljöer. Ett exempel är Camden Lock Market i London som med sitt brokiga utbud blivit ett av Londons största besöksmål, inte minst för de unga. Andra spännande förebilder är Granville Island i Vancouver, liksom hamnområdena i Amsterdam och den brett upplagda stadsutvecklingen i Barcelona.
Styrkan i dessa exempel är inte dess arkitektur sedd som visuell konst. Liksom i andra hamnområden uppförs även här nya byggnader som desperat syftar till nyskapande. Styrkan ligger snarare i förmågan att hantera relationen mellan process och resultat. Resultaten ses inte som en harmoniskt gestaltad slutprodukt, utan mer som ett större eller mindre steg på en resa. Det möjliggör kontinuerliga förbättringar och anpassning till förändrade förutsättningar och önskemål.
Fokus på stadens liv
I Christopher Alexanders monumentala bokverk ”Nature of Order” från 2002 behandlas vad en levande miljö är och hur en levande arkitektur kan uppnås. Detta betydelsefulla verk borde studeras och värderas av alla som arbetar med byggnadskultur. Precis som staden kan inte hans tankar och arkitektur ses som något slutgiltigt, men han ger oss tankeredskap som öppnar för ett modernt och processinriktat förhållningssätt.
Nyckeln till en modern stad är ett samspel mellan inne och ute där varierade verksamheter ger rum för både arbete och fritid.
Det går att medvetet gestalta en spännande och levande stad, men det förutsätter att man har fokus på stadslivet – inte på utseendet. Stadslivet får emellertid inte bara bli något som ”konsumeras” av turister eller betraktas som en semesterupplevelse. Besökare av alla slag är naturligtvis viktiga för det lokala näringslivet och bidrar till ett rikt stadsliv, men ska vi få en spännande stad krävs intressanta verksamheter, interaktion och oväntade möten året runt.
Nyckeln till en modern stad är ett samspel mellan inne och ute där varierade verksamheter ger rum för både arbete och fritid. Staden blir spännande och uttrycksfull om de nya byggnaderna vågar utveckla ett mångfacetterat och positivt samspel med stadslivet och de äldre husen.
Genuin och hållbar modernitet?
Vi behöver en stad som är demokratisk, kreativ och socialt och klimatmässigt hållbar. Men hur ser en sådan genuint modern världsstad ut, där folk får spelrum att skapa, visa upp och testa sin syn på framtiden?
En dynamisk stad kan inte förkasta det befintliga. Det gamla, halvgamla och det nya hjälper oss att förstå tiden och historien som en utveckling vi gemensamt ska ta ansvar för. Samtidigt ger historien oss rötter, existentiell förankring och meningsfulla samband över tid. Historien hjälper oss att hitta till framtiden, att värdera miljöer och förstå våra mer tidlösa behov.
Det nybyggda behöver inte heller på ett konstlat sätt kontrastera mot det gamla. Tvärtom kan äldre byggnadssätt många gånger representera kvaliteter för det moderna livet.
Kravet på en levande och mänsklig stad får emellertid inte innebära ett nostalgiskt och välansat återskapande av en gammaldags stillastående stadsmiljö. En modern stad ska tvärtom ge utrymme för förändringar som berikar den. Därför måste vi värdera våra kulturarv omsorgsfullt och kritiskt för att kunna bygga vidare på dem och förnya där det behövs.
Det nybyggda behöver inte heller på ett konstlat sätt kontrastera mot det gamla. Tvärtom kan äldre byggnadssätt många gånger representera kvaliteter för det moderna livet, medan modernismens hus kan vara så låsta till sin tids idéer att de snabbt blir omoderna och svåra att leva med. Genom betoningen av en funktion, av ett sätt att leva och arbeta har en del av våra modernistiska arkitekturtraditioner svårt att stödja en dynamisk och föränderlig stad.
Att inte gömma det vardagliga arbetet
En blandning av nya och gamla hus, som är generellt användbara och i mänsklig skala, visar sig ofta ge mer utrymme för flexibilitet, delaktighet och igenkänning. Många traditionella stadsområden har därför gradvis kunnat förnyas och på många håll blivit en spelplan för kreativitet och ett rikt stadsliv med ett småskaligt och publikt nyföretagande. Dessa stadsdelar visar dessutom, vilket jag menar är viktigt, att vi inte i modernitetens namn behöver gömma undan arbetets byggnader och det vardagliga arbetet. På Granville Island som tidigare var en tungt industriell ö har man gått den motsatta vägen och låtit de gamla ”tunga” verksamheterna samsas med nya mer konsumtionsinriktade och därigenom skapat en unik attraktionskraft.
Fokus på sociala innovationer
Vi behöver hitta arbetssätt och former som inte bara ger uttryck för ett rikt stadsliv, utan som också själva skapar stadsliv på lång sikt. Stadsbyggare och antikvarier måste se bortom det enskilda huset eller det enskilda byggprojektet och tillsammans med medborgare och politiker förnya våra framtidsföreställningar. Vi måste se och förstå historien och våra kulturarv som utvecklingsbara tillgångar.
Det är lätt att säga blandstad, men svårt att göra. Arkitekttävlingar och traditionella arkitektuppdrag ger ofta nya infallsvinklar och goda förslag, men innebär samtidigt en begränsning i tid och tänkesätt.
Med kunskap som grundar sig på erfarenhet, delaktighet och forskningsbaserade framtidsstudier kan vi bättre hantera en komplex utveckling. Ska vi kunna ta ansvar för framtidens städer måste kortsiktiga trendstudier, som idag kallas för omvärldsbevakning, underordnas en mer djupgående förståelse av både historiska förändringar och mänskliga behov.
Djärvare politiska beslut
För att en plats ska stå sig i konkurrens med andra platser räcker det inte att kalla in några internationellt erkända arkitekter. Ska vi kunna göra våra städer intressanta och hållbara krävs att lokalt och internationellt kunnande samverkar långsiktigt och strukturerat.
Det är lätt att säga blandstad, men svårt att göra. Arkitekttävlingar och traditionella arkitektuppdrag ger ofta nya infallsvinklar och goda förslag, men innebär samtidigt en begränsning i tid och tänkesätt. Det är först när vi lämnar föreställningen om det moderna som 1) något som förverkligas i ett sammanhang och 2) som ser radikalt annorlunda ut, som kunnigare och djärvare politiska be- slut kan komma till stånd. Vi behöver exempelvis pröva nya vägar för att inte de expanderande kontorsverksamheterna ska förbli slutna mot staden och därigenom motverka en kreativ, levande och attraktiv stadsmiljö.
Jag ser ett behov av ett centrum för utbildning och utveckling som tar sig an frågor om ett kreativt och hållbart stadsliv på ett seriöst och tvärvetenskapligt sätt. Ett centrum som inte förenklar motsättningen mellan bevarande och förnyelse, utan försöker hitta nya vägar som passar i ett både hållbart och humanistiskt samhälle. I den läroprocessen bör inte minst kulturarvs- och byggnadsvårdskompetens bidra med väsentlig kunskap.
Lars Jadelius, arkitekt, kulturvetare och samhällsentreprenör, docent i arkitektur
2/2009
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.