fbpx

Urholka riksintressen löser inte bostadsbristen

Företrädare för tankesmedjan Levande Staden hävdar att riksintressena hindrar bostadsbyggandet. Detta innebär att författarna antingen är okunniga eller också förvanskas fakta medvetet. Argumentationen är ett av flera exempel på den osakliga debatt som pågår om orsakerna till att bostadsproduktionen inte håller samma takt som efterfrågan skriver Kristina Berglund, vice ordförande i Svenska byggnadsvårdföreningen.

Artikeln publicerades på SvD.se 17 mars som replik på artikeln: Halva Sveriges yta kan inte vara riksintresse.

Tankesmedjans huvudbudskap är felaktigt. I motsats till vad författarna hävdar utgör nämligen områden av riksintresse inte något stort hinder för angeläget ökat bostadsbyggande i områden med bostadsbrist. Detta är en av slutsatserna i ett delbetänkande av riksintresseutredningen (Bostadsförsörjning och riksintressen, SOU 2014:59).

Artikelförfattarna ger sken av att det skulle råda byggförbud i riksintresseområdena. Detta är inte heller sant. Många av tillväxtstädernas stadskärnor och exempelvis hela Gotland är av riksintresse. Men det betyder inte att man inte får bygga. Däremot ska byggande ske på ett sätt som innebär att riksintresset inte skadas påtagligt. I det nyligen framlagda slutbetänkandet av riksintresseutredningen föreslås att innebörden av olika riksintressen förtydligas för att underlätta tidiga bedömningar av möjliga förändringar utan att skada riksintresset.

Som ett exempel på riksintressets hindrande effekt hänvisar artikelförfattarna till Länsstyrelsens kritik vad gäller bristande hänsyn till stadens kulturhistoriska miljöer i förslaget till ny översiktsplan för Stockholm. Med fortsatt byggande i de centrala delarna, för övrigt nästan uteslutande kontor, riskerar innerstaden att byggas sönder så att stadens egenart och kulturvärden skadas oåterkalleligt. Samtidigt är det just dessa värden som gör Stockholm attraktivt som besöksmål för besökare från hela världen. Förstörs dessa kvaliteter minskas stadens attraktionsvärde vilket också har ekonomiska konsekvenser på längre sikt.

Det saknas inte byggbar mark för bostäder men investeringsviljan finns bara i de mest attraktiva områdena där vinsten blir störst, ofta centrala stadsmiljöer av riksintresse. De

flesta kommuner med behov av flera bostäder har en planreserv som inte utnyttjas vilket också framgår av delbetänkandet av riksintresseutredningen. Detta konstateras även i en i dagarna presenterad rapport av Sveriges kommuner och landsting, SKL, (Öppna jämförelser – Planläggning och tidsåtgång 2016) där det anges att de flesta kommuner har planberedskap för bostäder men att byggherrarna ansöker om bygglov nästan uteslutande i och kring de största städerna, trots att det råder brist på bostäder i nästan hela landet.

Det är anmärkningsvärt att författarna inte inser att kulturmiljövärdena är en del av den ”Levande Staden”. Bostadsbristen löses inte genom att urholka och rasera riksintressena. Problemet är att det inte finns vilja att bygga annat än i de mest centralt belägna och attraktiva områdena, ofta med höga kulturvärden. Därför krävs det att samhället tar ansvar för en utveckling av livskraftiga regionala centra runt tillväxtstäderna och i andra regioner i hela landet i stället för att tillåta en för kulturvärdena förödande tillväxt av våra redan tillräckligt täta och mest attraktiva stadsmiljöer.

Kristina Berglund
Vice ordförande, Arkitekt

keyboard_arrow_up