Trots miljömål och stark lagstiftning är skyddet i praktiken svagt för kulturvärden. Tio organisationer har nu startat Upprop kulturarv med syftet att få till stånd ett ändrat synsätt. Våra kulturmiljöer är en ändlig resurs som är nödvändig att ta tillvara i en hållbar samhällsutveckling, skriver Kristina Berglund.
Medborgarna protesterar alltmer mot att kulturarvet inte beaktas vid förändringar i våra bebyggelsemiljöer. Vid det senaste valet visade det sig på många håll i landet att partier på lokal nivå som inte värnar om kulturarvet straffas genom väljarflykt. Sedan vi tio organisationer i januari öppnade vår hemsida har i skrivande stund nära 2500 personer undertecknat uppropet och ytterligare sexton organisationer över hela landet har meddelat sitt stöd. Men varför behövs ett upprop?
Stadsbilder och stadskärnor förvanskas
I stället för att utgå från platsens förutsättningar maximeras nyexploateringar alltmer vilket leder till kraftiga skalförskjutningar och förvanskningar med förödande effekt för stadsmiljön. Skyskrapor, höga hus på fel plats och utstickande ny- och påbyggnader förstör successivt den klassiska europeiska stadsbilden med dess kyrktorn och märkesbyggnader som reser sig över en i övrigt i huvudsak samlad siluett.
Eftersom stadskärnor med höga kulturvärden är attraktiva både för boende och företag, har de blivit heta miljöer för byggföretagens intresse att göra investeringar. Med ökande antal illa anpassade ingrepp förvanskas och försvinner emellertid successivt de kulturvärden som gjorde stadskärnorna attraktiva.
Trädgårdsstaden – ett eldorado för byggföretagen
Trädgårdsstäder med måttlig skala, väl sammanhållna gaturum och gröna värden – enligt forskning en av våra mest uppskattade stadstyper – hotas av utplåning. I område efter område genomförs storskaliga projekt efter byggföretagens uppköp av fastigheter. Projekten genomförs ofta med stöd av äldre enkla detaljplaner där bestämmelserna vrids och vänds på ett aldrig avsett sätt eller med stora avvikelser från planerna. Grannfejder utbryter mellan de som vill sälja till höga priser och de som vill bo kvar i en bevarad miljö.
Grönytor ses som presumtiva exploateringsytor.
Förändringshotet leder till att många som tänkt bo kvar inte ser någon annan möjlighet än att sälja sina fastigheter. Byggnadsminnesklassade byggnader rivs För många kulturhistoriskt värdefulla byggnader i städer, orter och på landsbygdenhar byggnadsminnesförklaring prövats och tillstyrkts av länsstyrelserna men ej genomförts, vanligen eftersom fastighetsägaren inte varit intresserad. Trots dessa expertbedömningar rivs husen ändå.
Behovet av grönområden åsidosätts
Sverige har varit känt för sin goda planering på grundval av beprövad kunskap när de gäller tillgång till park- och grönytor. Utredningar visar vilken betydelse närbelägna grönytor har för stadsmiljöns attraktivitet och för folkhälsan.
Park- och grönytor och träd har också stor betydelse för att reglera temperaturväxlingar, ta hand om partiklar och infiltrera dagvatten. Denna aspekt kommer tyvärr ofta bort i dagens högexploaterade byggprojekt. Grönytor ses som presumtiva exploateringsytor. I nya bostadsområden utgör grönytor ett minimum och befintliga parker blir ofta snabbt nedslitna som skolgårdar.
Byggande utan helhetsperspektiv
Exemplen visar att helhetsperspektiv saknas på bebyggelseutvecklingen och det byggda kulturarvet. Projekten initieras ett och ett utan tanke på hur den framtida helheten blir trots att kommunerna har ett lagstadgat ansvar för att planera för denna helhet. Där det finns utpekade kulturvärden negligeras de ofta och kommunerna agerar i strid med expertutlåtanden. Detta framgår också av många utredningar.
Utredningar som bekräftar
Utredningar av Riksantikvarieämbetet visar att två av tre kommuner saknar de förutsättningar som de behöver för att ta hänsyn till kulturvärdena, att det finns stora brister i hur kulturvärden uppmärksammas och hanteras vid ändring av byggnader samt att riksintressen ses som ett hinder i stället för som en resurs som stärker och berikar stadsutvecklingen.
Svenska byggnadsvårdsföreningen, Samfundet S:t Erik och Urban City Research tog 2018 fram rapporten Hur kunde det bli så här? där beslutsprocessen för tre aktuella och omdiskuterade projekt i Stockholm analyserades på underlag av beslutsprotokoll, tjänsteskrivelser, artiklar m.m. I rapporten visas att tidiga, styrande överenskommelser låste inriktningen av projekten vilket ledde till att planeringskunskap, miljömål och kulturhistoriska värden inte respekterades i de lagstadgade demokratiska beslutsprocesserna.
En analys av Byggnadsvårdsföreningens Gula listan visar att ett 70-tal rivningar (av 300 hotade objekt på listan) skett av byggnader som nästan samtliga var utpekade som kulturhistoriskt värdefulla i bevarandeprogram eller i inventeringar eller till och med genom skyddsbestämmelser i detaljplan. Rivningarna skedde i strid med expertutlåtanden, eller i några fall utan att utlåtande överhuvudtaget inhämtades. Förutom att kulturvärden raseras är denna rivningsvåg förkastlig sedd ur ett miljöperspektiv. Analysen visar också att räddningar av rivningshotade byggnader ofta är ett resultat av engagerade ideella föreningar och medborgare.
Statistik från Mark- och miljööverdomstolen visar att antalet överklagade plan- och byggärenden där besluten upphävs har ökat kraftigt under senare år. Det är anmärkningsvärt att det är medborgare och ideella föreningar som genom stora insatser ser till att gällande lagar följs!
Så här kan PBL användas bättre!
Det är inte ovanligt att detaljplaner upprättas utan annat planstöd än kommunens översiktsplan som numera vanligen består av tjocka handlingar med många vackra ord, men som brister när det gäller tydliga riktlinjer. Detta innebär att viktiga avvägningar mellan exploatering och bevarande kommer in alldeles för sent i processerna. Enligt lagen finns det dock möjlighet att för delområden eller stadsdelar upprätta områdesplaner (fördjupning av översiktsplan) med översiktliga riktlinjer som visar vilka områden som kan bebyggas och vilka som bör sparas som parker och grönområden, karaktär på bebyggelsen, tillvaratagande av kulturhistoriska värden och miljöer etc.
Lagen möjliggör också att en områdesplan i vissa avseenden kan göras juridiskt bindande genom områdesbestämmelser. Fördelarna med ett sådant arbetssätt är många. Alla aktörer vet vad som i huvudsak gäller och risken för förgävesplanering minskar. En fördel är också att områdesplanering kan leda till ökad konkurrens, eftersom mindre byggbolag kan våga ge sig in i leken utan risk för att projektet stoppas.
Den demokratiska processen med medborgarna blir meningsfull eftersom goda synpunkter kan tillgodoses före i princip bindande löften eller överenskommelser om exploatering. Den efterföljande detaljplaneprocessen bör kunna ske mycket smidigare än idag, eftersom viktiga avvägningar mellan exploatering och bevarande redan är klarlagda i en demokratisk process på en högre plannivå. Detaljplaneringen blir då i första hand bygglovsförberedande – kanske den till och med (efter lagändring) i vissa fall skulle kunna utgå och ersättas av bygglov direkt?
Hög tid att se kulturarvet som en resurs
Många äldre bebyggelseområden har stått sig väl över åren och hör idag till våra mest uppskattade miljöer vilket inte minst bostadspriserna visar. Glädjande nog finns det också många nya goda exempel där aktörerna förstått att tillgodose kulturintressena (se exempel på föregående uppslag).
I dessa miljöer finns mycket kunskap att hämta om mänsklig skala, välplanerade stadsrum, variation inom ramen för samlande arkitektoniska tema och grönska i form av parker, förgårdar och alléer. Låt exempel som dessa bli förebilder och lär av processerna som ledde till de goda resultaten!
Tidens uppfattning om hur utvecklingen bör ske kan förlama tanken. Man måste därför alltid fråga sig – på vilket sätt tänker vi fel idag? Det är dags att ta medborgarnas kritik på allvar och inse att värnandet av kulturhisoriskt värdefulla byggnader och miljöer är en del av det hållbara samhället. Det handlar om medborgarnas livsmiljöer nu och för framtiden.
Välbesökt seminarium
Den 9 mars arrangerade de tio organisationerna ett seminarium om uppropet. Efter inledande föredrag avslutades seminariet med en livlig diskussion med många kloka inlägg. Vi bör ta fasta på inläggen under seminariet som uppmanade oss som värnar kulturarvet att vara aktiva i debatten, använda ett begripligt språk (inte så artiga, mera besvärliga), utmana de förtroendevalda, uppträda gemensamt och tala med en röst. Upprop Kulturarv bör bli ett etablerat begrepp.
Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 2, 2020.
LÄS MER OM UPPROP KULTURARV: Värna kulturhistorisk värdefulla byggnader och miljöer
Arkitekt SAR/MSA med vidareutbildning på Konsthögskolans Arkitekturskola, nordiska Institutet för Samhällsplanering samt Stockholms universitet, konstvetenskap. Kristina har varit planchef i Täby och stadsarkitekt i Vallentuna. Hon har varit ledamot av Stadsmiljörådet och verkat som författare. Dessutom har Kristina varit vice ordförande i Svenska byggnadsvårdsföreningens styrelse.
