fbpx

Uppdrag länsombud – både förnuft och känsla

Ute på uppdrag. Arianna gör besök i en byggnad i Åkarp för rådgivning. Foto: Anna Lokrantz

När Arianna Benigno blev ett av Byggnadsvårdsföreningens länsombud, inledde hon ett systematiskt arbete inom opinionsbildning och rådgivning. För Anna Lokrantz berättar hon om drivkrafter och erfarenheter, om rivningar och räddningar och ger tips till andra som vill engagera sig i hotade byggnader.

Runtom i landet finns Svenska byggnadsvårdsföreningens länsombud. De är länkarna ut i landet till byggnadsvårdare i hela Sverige. Länsombuden ger rådgivning till föreningens medlemmar och arrangerar aktiviteter i sina respektive län. De arbetar ideellt, och deras engagemang är avgörande för att Byggnadsvårdsföreningen ska kunna fungera som en riksförening.

Ariannas familjs eget hus blev startskottet för hennes engagemang. Foto: Mattias Wallergård

Hur det började

Arianna Benigno har varit länsombud i Skåne sedan våren 2015. Hon har alltid varit intresserad av historia och av äldre byggnader, men intresset tog extra fart i samband med att hon och hennes make skulle renovera sitt eget hus i Åkarp. I sökandet efter information ute på nätet, hamnade de anmärkningsvärt ofta på Svenska byggnadsvårdsföreningens hemsida. Där fanns både artiklar och ett frågeforum.

Parallellt med detta engagerade sig Arianna i olika grupper på Facebook, framför allt Byggnadsvårdsnytt. Vid den här tiden var byggnadsvårdsgrupperna inte lika stora som de är idag, och de som uttalade sig var ofta länsombud och andra byggnadsvårdskunniga personer.

– Jag fick många goda råd, bland annat tipsade ett annat länsombud, André Blomgren, om vad man ska tänka på vid fönsterrenovering. 

Alla var mycket hjälpsamma. På Byggnadsvårdsnytt fanns också Peter Sörensen, länsombud i Värmlands län.

– Jag frågade honom om råd när det gällde att engagera sig för rivningshotade byggnader i Skåne. Han föreslog att jag skulle ansöka om att bli länsombud för Byggnadsvårdsföreningen. 

Vårresa och nya kontakter

Det året gick Byggnadsvårdsföreningens vårresa till Malmö. Verksamhetsledare Stephan Fickler ringde och frågade om Arianna ville följa med. Det kunde vara ett bra tillfälle för det nya länsombudet att träffa personer i föreningen.

– Det var en väldigt intressant resa. Jag träffade många som jag fortfarande har kontakt med, både i föreningens styrelse, andra länsombud och vanliga medlemmar.

En av punkterna på programmet var att besöka stinshuset i Åkarp. Arianna var engagerad i byggnaden och det rivningshot som vilade över den, och presenterade vad hon visste för gruppen. Det ledde till att styrelseledamot Kristina Berglund erbjöd sig att hjälpa till.

– Sedan dess har jag fått mycket stöd från Kristina. Inte bara med att skriva yttranden, utan även med idéer på en mer praktisk nivå. 

Efter flera år av räddningsförsök, slutade det ändå med rivning av stinshuset i Åkarp. Foto: Arianna Benigno

Lärdomar från Åkarp 

Stinshuset i Åkarp skulle rivas eftersom järnvägen skulle dras om. Trafikverket och kommunen var överens om att det var rivning som gällde, men Arianna visade dem att det fanns andra vägar att gå. Hade man till exempel tänkt på möjligheten att flytta byggnaden till en annan plats?

– Jag fick dem att lyssna eftersom jag var seriös. Jag ordnade möten, hade konkreta idéer, och tillslut fick jag stöttning både från Trafikverket och från en av tjänstemännen på kommunen. 

Politikerna ville dock fortfarande riva, och det var svårt att hitta en alternativ tomt för att kunna flytta huset. Slutet blev trots allt att stinshuset revs.

 


Att vara påläst, ha rätt faktauppgifter och goda argument är viktigt.


 

Det är en stor lycka när man lyckas rädda ett hus, när man får personer att förstå att bevarande är möjligt. Andra sidan av myntet är sorgen när byggnaden man har engagerat sig i ändå rivs.

– Den 26 april 2018 kom grävskopan. Det kändes som en tragedi för mig. Så mycket arbete nedlagt, så mycket som jag hade varit här, jag hade gått runt med den sista stinsens dotter. Det blev väldigt känslosamt för mig.

Men det var också lärorikt. Att vara påläst, ha rätt faktauppgifter och goda argument är viktigt, liksom att kunna vara pragmatisk och se alternativa lösningar.

Systematiskt arbete

Ett bra kontaktnät är ovärderligt för ett länsombud. Genom att lära känna några tjänstemän på kommunerna, engagerade privatpersoner och inte minst journalister, är det lättare att få information tidigt och därmed ha större möjligheter att hinna reagera innan det är försent.

– Lokaltidningarna tycker ofta att det är bra att frågor om rivning lyfts. Jag känner nästan alltid att jag har journalisten på min sida. Den som vill skriva en artikel om rivningar, gör det oftast för att den också känner för frågan. Har du varit intervjuad några gånger, så kommer efter ett tag samma journalister att höra av sig till dig igen.

Arianna är systematisk i sitt arbete. Varje vecka går hon igenom Gula listan för Skåne, för att se om det är några nyheter. Dels uppdaterar hon sig på sådant som redan är inlagt i listan, dels skannar hon av sitt närområde för att hitta nya rivninghot.

– Arbetet är så att säga både aktivt och passivt. Dels går jag igenom handlingar själv, dels hör folk av sig till mig.

Det roligaste med uppdraget som länsombud tycker Arianna är blandningen av uppgifter. Det finns en risk att lusten försvinner om man enbart skriver yttranden. Därför är det bra att ha kontakt med folk, och att vara med i olika sammanhang som exempelvis samarbete med Kulturen i Lund.

Vad är Gula listan?

Till Gula listan kan du anmäla kulturhistoriskt värdefulla byggnader och miljöer som hotas av rivning eller ovarsam ombyggnad. Gula listan kan på så sätt fungera som en plattform för att driva ärenden och skapa opinion kring rivning och förvanskning. I vissa principiellt viktiga fall kan också Byggnadsvårdsföreningenm engagera sig, men i första hand är Gula listan till för föreningens medlemmars egna arbete.

Räddningar och rivningar

Ett exempel på lyckad opinionsbildning gällde Weibullshuset i Trelleborg. Byggnaden uppfördes vid slutet av 1800-talet och har haft flera olika användningsområden, såsom möbelfabrik, trädgårdsbutik och loppis. Byggnaden finns utpekad som kulturhistoriskt värdefull. En begäran om rivningslov skickades min redan 2005, och sedan dess har huset stått övergivet och långsamt förfallit.

Genom att Arianna startade ett tillsynsärende, genom bra underlag från de kommunala tjänstemännen samt ett relativt stort intresse för media, ändrades bilden av byggnaden. Vid ett av byggnadsnämndens möten 2019, beslöts att inte tillåta rivning.

– Att engagera medborgarna i rivningshot funkar olika bra på olika orter. I Trelleborg har man farit hårt fram, och rivit mycket. Folk tänker att det räcker nu. Det som fortfarande finns kvar blir extra viktigt att bevara. Detta var en bidragande orsak till att många engagerade sig och att Weibullshuset räddades. Samma typ av byggnad i Malmö hade varit svårare.

 


Detta är också ett exempel på en byggnad som är »lite tråkig« och där det krävs andra saker än byggnadens arkitektur för att människor ska vilja engagera sig.


 

Reaktionerna kommer ofta för sent, ibland under själva rivningen, och människor har inte koll på i vilka delar av en kommunal process de har rätt att yttra sig. Och sedan när byggnaden väl är riven, så glöms den snabbt. Något annat byggs på platsen istället.

– Musikpaviljongen i Hässleholm är ett exempel på detta. Det fanns en folklig opinion, men den växte sig stark när allting redan var bestämt och detaljplanen var antagen.

sefr
Vad som ska hända med Grynmalaregården i Lund är fortfarande oklart. Foto: Johanna Generosi

 

Ett pågående projekt är Grynmalaregården i Lund, stadens äldsta kommunala förskola, byggd 1945 efter ritningar av arkitekt Gun Sjödin. Ett överklagande mot rivningsansökan är inlämnat från Byggnadsvårdsföreningen.

– Efter det har ingenting hänt. Byggnaden har inget formellt skydd, och det gäller att fortsätta att följa ärendet, för plötsligt kan saker och ting ändra sig. Detta är också ett exempel på en byggnad som är »lite tråkig« och där det krävs andra saker än byggnadens arkitektur för att människor ska vilja engagera sig.

Det är lite som med söta utrotningshotade djur – det är lättare att få stöd för en vacker byggnad än för en mer oansenlig. Byggnadens kontext kan vara ett sätt att väcka intresse för även ett hus som inte är traditionellt »snyggt«. Genom att ta reda på hur byggnaden har använts eller vilka som har bott här, kan intresset öka.

Många vill ses på plats för att ställa frågor om sitt eget hus och var man kan hitta mer information. Foto: Sanna Klementsson

Arkivforskning

De som ringer till Arianna för att få råd, är dels de som vill ha tips på hantverkare, dels de som vill träffas på plats och ställa frågor om sitt hus. På senaste tiden har rådgivningen också alltmer glidit in på arkiv- och släktforskning. Många är intresserade av att veta mer om det egna husets historia.

– Den vanligaste ingången är att de vill veta hur huset såg ut från början. Det leder också till andra frågor, som vem som har bott här tidigare. Då tar jag med mig min dator och visar för dem var man kan söka på nätet, exempelvis Arkiv digital som har församlingsböcker. Sen kan de söka vidare själva.

Arianna har lärt sig genom att forska på sitt eget hus.

 


Mitt italienska arv visar sig i intresset för kultur och historia. I Sverige är det fortfarande viktigt att vara modern, men i Italien finns en annan mentalitet.


 

– Jag hittade uppgifter om den familj som hade bott i mitt hus. De hade tre barn, som fick egna barn. Jag lyckades hitta alla barnbarnen, och de kom hit och hälsade på. Vi gick runt i Åkarp och de berättade för mig. Vi träffade folk ute på byn, som också blev intresserade. Byggnader handlar om så mycket mer än själva huset, det är människors historia, och berättelserna om en ort.

Ariannas föräldrar kommer från Sicilien, och där bodde hennes mormor och morfar.

– Mitt italienska arv visar sig i intresset för kultur och historia. I Sverige är det fortfarande viktigt att vara modern, men i Italien finns en annan mentalitet. Jag minns hur jag satt vid köksbordet med morfar och han berättade om sitt liv. Berättelserna var ofta kopplade till hus, till exempel hur jordbävningarna påverkade. Hans eget hus var ett materiellt minne av olika händelser i hans liv, historierna knöts samman i den byggnaden.

Många husägare är intresserade av att veta både vilka som har bott i huset tidigare, och hur det har sett ut från början. Arkiv digital och Digitalt museum är exempel på hemsidor där man kan hitta information och arkivbilder. Foto: Jon Lönn

Tänk långsiktigt!

– Nybyggnation handlar ofta om att »sätta på kartan«. Visst behöver man bygga, men det måste finnas andra sätt att göra det på. Man borde sträva efter att undvika snabba lösningar som inte håller i längden och som blir kostsamma ur miljösynpunkt. Det rivs mycket nu, ofta med argumentet att vi måste förtäta.

Arianna tycker att det borde vara möjligt att lyfta blicken och ha en mer långsiktig plan för byggandet. 

– Alltför ofta handlar nybyggnation ute i kommunerna om att »jag vill ha det nu och det ska vara så dramatiskt som möjligt«.

Konsten att nå ut

– Byggnadsvården har blivit mer medial, bland annat tack vare tv-program som »Det sitter i väggarna«. Byggnadsvårdsgrupper på nätet har vuxit sig större. Det är en positiv utveckling, men som amatör och nybörjare kan det vara svårt att veta till vem man ska vända sig för att få bra svar.

 


Jag vill få fram glittret i människors ögon.


 

Det är viktigt att jobba för att nå människor som ännu inte är med i Byggnadsvårdsföreningen. Genom yttranden, arrangemang som Byggnadsvårdens konvent och olika byggnadsvårdsdagar når vi framför allt de som redan är intresserade av byggnadsvård. Men det är ju inte de som förstör sina hus.

– Det går att sparka upp nyfikenheten hos folk, och att vända en person som bara vill måla allting vitt. Jag vill få fram glittret i människors ögon. Jag vet att det inte bara är jag som brinner.

 

Anna Lokrantz, bebyggelseantikvarie

 

De viktigaste verktygen

Det finns framför allt två vägar att gå för att rädda en byggnad, båda lika viktiga:

  1. Samarbete
    För att få uppmärksamhet från privatpersoner, är det enklaste sättet att starta en facebooksida, som heter till exempel »Rädda Weibullshuset«. När det är gjort, ser man till att skriva om sidan på andra sidor som handlar om den orten där huset finns, som till exempel »Det händer i Trelleborg« eller »Bilder från gamla Åkarp«. Då ökar man spridningen och lokal­ tidningen kommer kanske att höra av sig. Att ha en  facebooksida är också ett sätt att få överblick över hur många andra som tycker samma sak.
  2. Skriva yttranden
    Ett yttrande till kommunen är det viktigaste vapnet i kampen för opinionsbildning. Det blir ett dokument som måste tas upp, som inte går att bortse från. Har man gjort det några gånger är det inte särskilt svårt, för de har ungefär samma form hela tiden och behöver inte vara särskilt omfattande. Det viktigaste är att yttra sig i rätt skede av planprocessen, och att man är införstådd med att kanske kommer att bli kontaktad i ärendet.

 

Meny