Historien om lägenheters disposition är en fascinerande berättelse om hur människor har levt och vilka rum som har varit viktiga. Anna Lokrantz har, med stöd av flera bra böcker i ämnet, gjort en beskrivning av rummens placeringar, samband och funktioner i olika tider.

Att bo i hyreshus är inte precis något nytt. Flerbostadshus fanns redan i det antika Rom, och under århund­radenas lopp har det varit vanligt att en bygg­nad har flera bostäder under samma tak. I Stockholm tillbringade många av 1600­ och 1700­talens adelsfamiljer sin tid mellan dels en stadsvåning, dels en egendom på landet. I staden levde de sida vid sida med övriga sam­hällsklasser, det fanns en blandning av sociala skikt i samma kvarter eller i samma hus.

Från mitten av 1800­talet var befolknings­ ökningen stor i Sverige, liksom inflyttningen till städerna. Den omfattande bostadsbristen ledde till att allt fler hyreshus byggdes.

Privata byggherrar

Den stora bostadsbristen gjorde det lönsamt att bygga. Ett vanligt upplägg var att fastig­hetsägaren behövde lokaler för sitt eget hus­ håll, och ibland för sin verksamhet. Ägaren flyttade då in i den mest förnäma av våning­arna, och övriga delar hyrdes ut. Men det blev också allt vanligare att bygga på speku­lation, vilket i vissa fall resulterade i dåligt byggda hus.

Traditionstyngda våningar

Upplägget i den borgerliga våningen skilde sig från de lägre klassernas bostäder genom att rummen hade olika funktioner. I en vanlig arbetarbostad som omfattade ett rum och kök, användes förstås ett och samma utrymme för många saker – både matlagning, sömn och umgänge rymdes i köket. Den borgerliga bostaden grundade sig i stället på de tre beståndsdelarna sal, förmak och kammare, varje del med sin fastslagna funktion.

Under 1880­talet skedde vissa förändringar, men våningarnas disposition var fortfarande hårt styrda av hur slott och herrgårdar länge hade sett ut. Hela rumsindelningen byggde på att sällskapsrummen samt herrskapets säng­ kammare vette mot gatan, medan jungfrukam­mare, kök och övriga sovrum låg mot gården.

Ute på gården fanns en blandning av bygg­nader med små bostadslägenheter, verk­ städer, stallar, vedförråd och dass. Rinnande kallvatten fanns ofta inne i lägenheterna, annars fick vatten bäras in från en pump på gården.

Filantroper och bostadsföreningar

Det fanns under 1800-­talet också ett visst in­tresse för att bygga bostäder även åt mindre bemedlade. I Stockholm fanns det möjligheter till lån för den som byggde stenhus till fattiga. I Göteborg dominerade från 1850-­talet Dicksonska stiftelsen, som intresserade sig för liberala idéer om arbetarnas fritid och bildning. Industriföretagen byggde också bostäder, där deras arbetare kunde bo.

Under 1870­talet började arbetarna själva att bilda bostads­ och byggnadsföreningar, som samlade ihop kapital och byggde bostä­der åt föreningens medlemmar.

Samspelet mellan ut- och insida

Historiskt sett hade arkitekterna varit mer intresserade av utsidan än insidan. Hyres­ husen hade symmetriska fasader med långa rader av likformiga fönster, och det fanns egentligen inget samband mellan rums­ och fasadindelning. Men under 1880­talet upp­ stod ett nytt intresse för lägenheternas dispo­sition.

Arkitekt Isak Gustaf Clasons byggnad på Strandvägen 29–31 i Stockholm, det så kall­lade Bünsowska huset, fick mycket stor upp­märksamhet när det byggdes år 1886–1888.

Här var nämligen fönsterindelning anpassad efter hur det såg ut på insidan. När detta väl hade slagit igenom, blev det vanligt med en friare fönstersättning. Genom att gruppera fönstren om två eller tre, frigjordes större väggytor inne i rummen.

Ljus och luft vid seklets slut

De större svenska städerna exploaterades hårt runt år 1900 och ofta bebyggdes en stor del av tomterna. Ett gathus med två större bostäder per trapplan samt en eller två flyglar mot går­ den var vanligt.

Uppsättningen av rum i de borgerliga bo­städerna var i stort sett oförändrade, även om det bekväma vardagsrummet alltmer ersatte den mer formella salongen. Ljus, luft och hygien var aspekter som fick en ökad betydelse. Genom burspråk mot gatan, uppglasade dörrar och skjutdörrar mellan sällskapsrummen, kunde ljuset strömma in i våningen.

Små lägenheter och folkhemsbyggande

Under 1920­talets bostadsbrist inriktades produktionen av nya lägenheter på bostäder om 1–2 rum. Huskropparna blev djupare, och innehöll ofta bostäder med ljusinsläpp endast från ett håll.

Stockholmsutställningen 1930 innebar funktionalismens intåg i Sverige. Utställning­ ens största avdelning handlade om bostäder. Planlösningarna byggde på de omfattande funktionsstudier som hade gjorts för att opti­mera ytan i olika rum. Det fanns ett stort engagemang för bostadsfrågan och att alla skulle kunna bo bra till ett överkomligt pris.

Viktiga frågor vid utformningen av lägen­heter var hygienutrymmen och avskildhet för familjemedlemmarna. Med begränsade eko­nomiska resurser gjordes försök att få plats med två rum, kokvrå och badrum på samma yta som tidigare hade inrymt ett rum och kök. Av tradition var köket den främsta samlingsplatsen för familjen, och lösningen med kokvrå blev inte särskilt populär.

Storskaligt byggande

1960-­ och 70-­talens storskaliga bostadspro­duktion handlade ofta om rationella planlös­ningar utifrån byggnormer och krav på stat­liga lån. Lösningarna grundade sig i flera decenniers bostadsforskning. Välplanerade och bekväma lägenheter skapades, med väl­ utrustade kök och badrum, men nästan inga stora representationsvåningar.

Friare från normer

Under 1980-­talet anpassades de nya flerbo­stadshusen ofta till den befintliga bebyggel­sen, med fasader som var inspirerade av äldre arkitektur. Planlösningarna blev friare, och behövde inte se likadana ut i alla lägenheter i samma hus.

Boverkets byggregler 1994 omfattade både föreskifter och allmänna råd. Kraven var inte lika specificerade som tidigare. Det blev van­ligt med kök och vardagsrum bredvid varan­ dra, eller med helt öppet samband mellan varandra. De öppna planlösningarna finns kvar även in i vår tid.

Hur vill vi bo i framtiden?

I skrivande stund har corona­pandemin fort­farande världen i sitt grepp. En sak som dis­kuteras är hur arbetslivet kommer att föränd­ras våra bostäder, när många av oss har vant sig vid att jobba hemifrån och kanske vill fortsätta med det.

En spaning är att de öppna planlösning­arna som har varit populära under flera år, kanske får stryka på foten när människor behöver kunna stänga dörren om sig. Sam­ tidigt finns det starka ekonomiska incitament hos byggherrarna för att hålla nere antalet kvadratmeter. Genom att exempelvis låta kök och vardagsrum samsas, sparar man in på lägenhetsyta.

LÄS MER:

Bedoire, Fredric: Den svenska arkitek- turens historia 1800–2000, 2016

Bergström, Gustav, Björk, Cecilia, Reppen, Laila: Tidstypiska kök och bad 1880–2000, 2020

Björk, Cecilia, Reppen, Laila: Tidstypiskt. Arkitekturdetaljer i flerbostadshus 1880– 1980, 2016

Eriksson, Eva: Den moderna stadens födelse och Den moderna staden tar form, 1990 och 2001

Folkhemmets bostäder 1940–1960.

Redaktör Christina Engfors, 1987

Gejvall, Birgit: 1800-talets stockholms- bostad, 1954 och 1987

Liedgren, Rut: Så bodde vi. Arbetarbo- staden som typ- och tidsföreteelse, 1961

Ridderstrand, Stellan, Wenander, Vicki:

Byggnadsvård för lägenheter, 2018

Rudberg, Eva: Folkhemmets byggande under mellan- och efterkrigstiden, 1992

Rumsbeskrivningar

Sal

En gammal beteckning på bostadens största rum är sal. Detta var ett rum för fest, där det fanns utrymme att dansa. Möblerna var
i äldre tider placerade utmed ­väggarna, och vid måltiderna flyttades matbordet ut på golvet. Alla familjens måltider åts i salen, inte bara när man hade gäster.

På 1840- talet blev det istället vanligt att en del av möblerna stod mitt på golvet. Bordet stod då kvar mitt i rummet, under ljuskronan.
I och med detta blev salen flitigare använd till sysslor som handarbeten, läxläsning osv. Även mindre lägenheter hade alltid en sal, i en tvårummare var exempelvis det större rummet salen och det mindre ­kammaren.

Från och med 1860- och 1870- talen introdu­cerades även matsal som en rumsbeteckning, men från början gällde det framför allt lägenheter med minst fem rum. Mat­salens placering blev ofta mot gården, innanför gatufilen.

Salong

Det främsta sällskapsrummet var salongen, som hade föregåtts av förmaket i äldre byggnadsskick. Förmaken kunde på svenska slott och herrgårdar vara placerade framför både herrns och fruns sviter, och användes för mot­tagning och som sällskapsrum. Det nya begreppet salong introdu­cerades hos de mest välbärgade under 1860-talet, och till en början kunde det i samma våning finnas både förmak och ­salong. Rummet placerades i gatu­sviten, kunde konkurrera med salen i storlek, och var ofta bekvämt och elegant inrett.

Vardagsrum

Precis som hallen, uppstod vardagsrummet ur engelska villlaideal. ­Medan salongen mest var för gäster, skulle vardags­rummet framför allt vara ett trevligt rum för herrskapet som bodde i lägenheten. Från 1900-­ talets början utvecklades var­dags­rummet till att så småningom bli det förnämsta bostadsrummet.

Tambur och hall

Ordet tambur användes på en ritning första gången år 1778 för att beteckna rummet innanför förstugan eller farstun. Från mitten av 1800- talet fanns tamburen i så gott som alla nya borgerliga bostäder. Ut­rymmet fyllde en viktig funktion genom att fånga upp drag och kyla från trapphuset.

Hall var en beteckning som hade funnits i gamla tiders slott och herre­säten. När rummet återu­pptäcktes under 1800-talet, kom inspirationen från England, där hallen var ett ­uppehållsrum med öppen spis. ­Villorna ute i de nya förstäderna skulle gärna ha en hall, och snart också de bor­ger­liga våningarna. Rummet var dels en passage till ­övriga rum i lägen­heten, och kunde också fungera som väntrum för den som skulle träffa herrskapet.

Herrum

Ett rum för husets herre fanns i nästan alla lägenheter med 4 eller fler rum. Det var en sorts förminskad version av de gamla herre­sätenas rumssvit med förmak, sängkammare, kabinett och garderob. I herrummet fanns mannens arbetsplats i hemmet, med skrivbord, bokhylla och soffa. Placeringen var ofta med direkt utgång till tambur eller hall, det var viktigt med en avskild placering. Förutom arbete och läsning kunde husfadern klä sig och raka sig i herrummet, så småningom blev det vanligt med ett tvättrum i anslutning till rummet.

Sängkammare

Under 1800-talet placerades sängkammaren på franskt vis mot gatan, och vette gärna mot salongen. Detta var fruns domäner, där hon tog emot besök, därför var det vanligt med en soffgrupp i rummet. Först längre fram i tiden blev sängkammaren mer privat.

Kök

Med tanke på både eldfara, matos och slammer, placerades köket långt från salen, mot gården med ett separat trapphus för tjänstefolk och leveranser. Vid servering måste alltid farstun passeras för att komma till salen. Tamburens insteg i lägenheterna gjorde att vägen mellan köket och salen blev ännu längre, men detta löstes redan på 1850-talet på så sätt att en dörr sattes in åt köket från tamburen. Från 1870-
talet började tamburen återigen att plockas bort. Det blev istället vanligt med en korridor mellan kök och sal, som ofta också kunde fungera som serveringsrum.

Det tidiga 1900-talet var en ­period med många tekniska ny­modigheter, som slog igenom i de ­lägenheter som beboddes av samhällets övre skikt. Gasspis var en sådan innovation, och de mest ­moderna husen fick också rinnande varmt vatten. I enklare bostäder hade man fortfarande vedspis.

Från 1920-talet blev köken mindre, både i de små och stora lägenheterna, eftersom teknikutvecklingen möjliggjorde ett mer effektivt köksarbete. Köken växte på nytt under 1950-talet, i sin roll av viktig plats för det moderna familjelivet.

Skänk och serveringsrum

Skänkrummet var en sluten förvaringsplats i direkt anslutning till ­salen, som också kunde stå i förbindelse med köket. Rummet försvann i samband med att serveringsrummet blev vanligare.

Kabinett

Redan under 1500-talet fanns på slott och lantegendomar ett avskilt rum för ägaren, placerat i närheten av sängkammaren som kunde vara inredd på ett mer personligt sätt, utifrån smak och intressen.

Rummet blev mer ovanligt under 1800-talet, men samma ord kunde också vara synonymt med kammare, det vill säga ett mindre rum. Som sådant placerades det bland sällskapsrummen i gatu­sviten, och ­avskilde sällskapsrum och sängkammare eller två säll­skapsrum från varandra. Låg det i anslutning till säng­kammaren, var det ofta en plats för frun att arbeta med brevskrivande och sömnad. Låg det ­istället mellan två sällskapsrum, var det ofta inrett för något specifikt såsom konst eller böcker.

Barnkammare

Barnen förde en diskret tillvaro i de stora lägenheterna under 1800-talet. Även i mycket stora våningar, kunde de sakna eget rum. Förmak och kabinett blev ofta i praktiken barnens rum, och om det fanns speciell barnkammare låg den ofta nära sängkammare och kök. Vid slutet av seklet, när ljus och luft blev viktiga diskussionsämnen, fick stora villor barnkammare med Carl Larssons bilder som inspiration. Även i våningarna blev det då vanligare.

Badrum och wc

På 1890-talet började de mest påkostade våningarna att installera badrum, ofta placerade vid serve­ringsgången i närheten av säng­kammare och övriga sovrum.

I badrummet fanns ett badkar, ett handfat och ibland en bidé. Den första vattenklosetten kopplades in i Göteborg år 1906, och i Stockholm 1909. Mindre lägenheter fick ofta badrum under 1920-talet, och under de följande decennierna växte utrymmet i storlek och betydelse. 1960-talets låneregler krävde en extra toalett i bostäder om minst fyra rum och kök.

Anna Lokrantz, bebyggelseantikvarie