fbpx

En träbit kan överleva tusentals år och försvinna på ett ögonblick. Hanterat med omsorg och skyddat blir trä nära odödligt, men pysslas det inte om återgår materialet obönhörligt till kretsloppet.

Träets behov av vård är samtidigt en styrka genom att det kräver engagemang och mänsklig närvaro. På så vis är träet i djupaste mening ett kulturmaterial som alltid funnit med i mänsklighetens historia. Någon gång i vårt dunkla ursprung upptäcktes ett material som inbjöd till att användas, som lockade oss att göra verktyg, lösa problem, konstruera och tänka. Trä har i denna filosofiska mening skapat oss.

Det växande trädet har i forna tider givit upphov till mytologiska föreställningar. I Norden finns världsträdet Yggdrasil och i diktverket Völuspa berättas hur de första människorna skapades av två trädstammar. I myten förmedlas inte bara en förklaring av människans ursprung, här ges också en inblick i hur materialet värdera des, att trä hade förbindelse med det gudomliga. Modernitetens kyliga värdelogik har separerat människor från träets existentiella dimension.

Det är ingen slump att mänskliga måttenheter som tum och fot slutade användas i samma skede som konstgjorda material uppfanns.

Betong och plast hör till millimetrarnas exakta världsbild där massproduktion krävde standardiserade mått. I konkurrens med de moderna materialen förlorade träet sin ursprungliga betydelse och blev anonymt. Trä maldes ner och omvandlades till masonit. Teknifieringen av trä skalade bort de levande egenskaper som varit en länk till människan sedan vår begynnelse. Konsekvenserna av det har vi ännu inte förstått men börjar ana när den förblindade resursanvändningen av planeten får allt tydligare effekter.

Det växande intresset för byggnadsvård och trähantverk visar hur träet återupptäcks. Samtidigt finns det risk att träets kommunikation blir kulissartad exponering i nybyggda hus med ytliga träfasader, där det levande materialet blir ett slags stötdämpare för förändringar när stora exploateringar görs.

Träet gör nyproducerade miljöer till synes mer naturliga, de ytor som täcks in med trä mjukar upp. Detta trä varken doftar eller berör utan sitter där symboliskt på höga fasader som endast går att nå med blicken. Att bygga höghus i trä har också blivit ett medel i en global tävlan att producera nationella landmärken. Trä som en mjukgörande komponent kan då legitimera storskaliga exploateringar av stadskärnor som hotar ursprunglig bebyggelse, ofta till stora delar bestående av trä.

Som kosmetisk värdemarkör för naturliga egenskaper, hållbar utveckling och autenticitet kan den mer påtagligt sinnliga och taktila upplevelsen av trä distanseras. I vår visuella kultur där verkligheten i allt högre grad digitaliseras blir trä hanterat som underhållning. Youtube ger i sitt utbud mängder av trärelaterade inslag. Hantverks­ laboratoriets filmer om rekonstruktionen av Södra Råda medeltida kyrka har hundratusentals visningar, och en finsk film som visar hur knuttimring går till noterar svindlande tittarsiffror med över 7,5 miljoner besök.

Smörkniven: trubbig, men ett skarpt debattvapen när träslöjd riskerade att strykas som obligatoriskt skolämne. FOTO: OLLE WILSON

TV serien »Rätta virket« fångar in fenomenet och presenterar trähantverket som en exotisk dröm. Naturligtvis är det positivt att trähantverk uppmärksammas och ges den status det förtjänar, men samtidigt förstärks uppfattningar om att det är utopiskt och exklusivt. Den
estetiska förpackningen förpassar också verksamheten till det för flutna. Det finns risk att det digitaliserade bruket distanserar och att medieringen av kulturhantverk laddar träet kontext med värden som kan verka orealistiska och kost samma när kortsiktiga ekonomiska argument får styra.

Samtidigt hotas träslöjd som obligatoriskt ämne i skolorna. »Smörknivsupproret« inleddes med en debattartikel i Expressen, där Ann Charlotte Marteus ansåg att trä slöjd måste prioriteras bort till förmån för mer teoretiskt inriktade ämnen. Upproret gjordes i form av att tusentals smörknivar skickades med post från olika platser i Sverige till Ann Charlotte Marteus. Och träslöjden blev kvar. Kanske var det inte en slump att just smörkniven fick symbolisera träslöjdens värde, trubbig och harmlös men laddad med traditionellt förknippade nyttovärden blev köksredskapet ett skarpt debattvapen. De som värnade om ämnet lyfte fram kvaliteter som känslan av något genuint och äkta, den finputsade ytan och de mjuka formerna – och förstås doften av eneträ.

Här kommunicerade träet i verklig mening och kom kraftfullt till tals. Men framför allt uttrycktes att människans relation till trä är symbiotiskt och aldrig får bli ytligt och distanserat. Att låta trä forma kommande generationer är hållbar utveckling i sin vackraste form.

 

Olle Wilson, Uppsala universitet, är konstvetare och forskar om träets kulturella impregnering.

Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 1, 2020.

Meny