Den här typen av trädgårdsmöbel har sin givna plats i bebyggelse från 1900-talets första hälft, men hävdar sig väl också i en modern villaträdgård. Har man dessutom en syrenberså att ställa den i har den »hittat hem«.
När jag köpte mitt första hus fanns där en trädgårdsmöbel som ingick i köpet. Trots det bedagade utseendet med kritande rester av kromoxidgrön linoljefärg använde vi möbeln flitigt. Den var både sittvänlig och estetiskt tilltalande och härstammade troligen som typ från tidigt 1900-tal. Dessutom var konstruktionen fällbar, vilket underlättade för vinterförvaring under tak.
Jag mätte upp och tillverkade nya karmstolar och bord till min nästa bostad. Där används möbeln ännu och fungerar bra.
Senare kom jag att arbeta med byggnadsvårdsfrågor vid Sala silvergruva. En tidigare konstmästarebostad restaurerades och omdanades till värdshus med tillhörande trädgård för uteservering. Lämpliga möbler måste anskaffas. Mina tankar gick osökt till den möbel jag själv var ägare till. Karmstolar som var nästan helt identiska med mina tillverkades. Det skulle vara tänkbart att ta upp möbeln till produktion om intresset är tillräckligt stort.
Sammansättningen av detaljerna varierar mellan originalet, min egen stol och gruvans. Originalstolen hade alla leder nitade och de fasta detaljerna var spikade med trådspik.
När det gäller lederna innebär detta att om stolen skall vara lätt att fälla ihop blir lederna glappa och stolen därmed något vinglig. För att motverka detta använde jag mig i stället av rostfri vagnsbult med stora brickor och kupolmutter. Med denna konstruktion kan man släppa något på muttern vid ihopfällning och dra till efter uppfällning. Stolen blir därmed lätt att fälla ihop för vinterförvaring och mycket stadig vid användning.
För fastsättning av fasta delar utnyttjade jag förnicklad, kullerförsänkt träskruv med spårskalle. Detta medger enkel demontering och utbyte av enskilda skadade delar och är en fördel vid ommålning. Detta förfarande användes också vid tillverkningen av bordet och är naturligtvis ett avsteg från det traditionella, men enligt min mening berättigat ur funktionssynpunkt.
Material. Virkeskvaliteten är helt avgörande för möbelns livslängd. Furu är det naturligaste valet, då det är mer motståndskraftigt mot röta än gran. Lärkträ kan också vara ett alternativ. Allt virke skall vara hyvlat och de svängda delarna sågas lättast ut med en bandsåg. En sticksåg av god kvalitet går också utmärkt.
Ytbehandling. I dag oljar man gärna sina utemöbler. Traditionen kräver dock linoljefärg och jag ser ingen anledning att göra avkall på detta. Kulörvalet är upp till var och en, men kromoxidgrönt och engelskt rött är vanliga traditionella kulörer. Tänk på att bättringsmåla ändträ med jämna mellanrum, speciellt de delar som står på marken och suger fukt.
Leif Berggren
Byggnadsvårdare och hade -tidigare ansvar för ett omfattande byggnadsvårdsprogram för Sala silvergruva.
2/2001
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
