fbpx

Tradition och regelverk som styrt byggandet

Hälsingegårdarnas brokvistar är rikt utsmyckade i empirestil. Världsarvet Hälsingegårdar omfattar sju bondgårdar från 1800-talet. Interiört finns utsmyckade festsalar bemålade med folklig konst . Motiven är natur- och stadsvyer, religiösa symboler, schablonmåleri och marmorering. Det är ett viktigt kulturav, och samtidigt en uppvisning av välstånd och status. Hur kommer människor i framtiden att se på det som vi i vår tid kallar »skrytbyggen«? Foto: Per Myrehed

Trots den kontinuitet som är tydlig i det folkliga byggnadsskicket, har bebyggelsen ständigt genomgått förändringar. Lena Palmqvist berättar om hur förutsättningarna på en plats har samspelat med nya impulser och centrala påbud i utformningen av landsbygdens bebyggelse.

Till skillnad från dagens byggande, var det förindustriella byggandet starkt beroende av lokala materialtillgångar och hantverkskunnande. De ekologiska förutsättningarna präglade landsbygdens äldre byggnadsskick.

I självhushållets tid var uppförandet av en byggnad summan av de resurser som fanns på platsen och i omgivningen. Material, form och konstruktion hängde nära samman. Basmaterialet i svenskt byggande har varit trä. Timmerbyggandets utbredning följde barrskogsområdet. I södra Sveriges lövskogsområden användes ekvirke, särskilt i utsatta delar av byggnaderna, och byggnadstekniken var vanligen skiftesverk.

I skogfattiga områden har andra material traditionellt använts till husbyggnad. Exempel är lera och tegel med byggnader i korsvirkesteknik på den skånska slätten, sten i de bohuslänska kusttrakterna.

Foto: Interiör från Pallars i Hälsingland Jakob Ahlström, Region Gävleborg

Bygghantverket

Landsbygdens förindustriella byggande har även i tekniskt avseende varit präglat av lokala traditioner, med bönderna som sina egna byggare. Vissa arbeten krävde hjälp, som murning och taktäckning. Men att välja ut, fälla och bearbeta timret var en kunskap som fördes vidare mellan generationer och bidrog till bevarandet av de regionala variationerna i byggnadsskicket.

Lejda timmermän och hantverkare kunde engageras. Landsbygdens hantverkare och timmermän kombinerade skogsarbete under vintern med hantverksarbete och hjälp med skördearbetet under sommaren.

Byggmästare August
Holmberg, 1929.

August Holmberg en viktig källa 

August Holmberg (1860–1949), timmerman och byggare från Blekinge har i drygt 150 uppteckningar från 1920- och 30-talen beskrivit sina erfarenheter och kunskaper från byggandet på landsbygden.

Beskrivningarna gäller framförallt stora delar av södra och västra Sverige från senare delen av 1800-talet och fram till 1900-talets första årtionden. Holmberg har genom sina erfarenheter av liggtimmerbygge och bygge i skiftesverk, samt sin förmåga att delge sina kunskaper, dokumenterat det byggnadsskick som vi vanligen kallar traditionellt.

Holmbergs beskrivningar finns tillgängliga i Nordiska museets arkiv och sammanställda i publikationen August Holmbergs byggnadslära. 

Timmerhuset i Västerbotten med sin bilade yta har en vacker och livfull struktur. Foto: Västerbottens museum

Byggnadstekniken

Den dominerande byggnadstekniken i Skandinavien har historiskt sett varit knuttimring. Tekniskt består den av liggande timmerstockar som är låsta i hörnen med knutar. 

Utbredningen följer barrskogsområdet. Andra byggnadstekniker hör hemma i områden som saknade lämplig skog. Men begreppet knut har blivit synonymt med husknut vilket visar hur utbredd och betydelsefull knuttimringstekniken har varit. Även ett stenhus har en husknut, trots att byggnadsmaterialet inte är liggtimmer.

Liggtimmerkonstruktioner kan beläggas tillbaka till vikingatiden. Tekniken utvecklades och nådde sina mest sofistikerade lösningar under 1800-talet. Med de

släthuggna stockarna blev det också möjligt från senare delen av 1800-talet, när sågverken kunde tillhandahålla sågat virke, att klä fasaderna med panel, vilket öppnade nya möjligheter.

Mårtagården är en så kallad kaptensgård i norra Halland, byggd 1780. Jordbruket kombinerades med sjöfart och manbyggnaden uppfördes efter en lyckad och vinstgivande transport av 780 tunnor sill från Göteborg till den portugisiska ön Madeira. Manbyggnaden var ursprungligen faluröd, men när gården rustades 1833 kläddes huset med en stående locklistpanel som målades i ljus oljefärg. Kaptensgårdarna följde traktens byggnadsskick med planlösning av framkammartyp. Men de följde också modet August Holmberg en viktig källa och uppvisande av social status genom att panelklä manbyggnaden, och måla den i en ljus oljefärg. Foto: Lena Palmqvist

Färgtyper

Den faluröda slamfärgen, vars konserverande egenskaper lyftes fram, bidrog till den ökade användningen under senare delen av 1700- talet. I 1820-talets byggnadsförordning för städerna förbjöds användningen av tjära som bindemedel i rödfärgen. Främsta anledningen var att man ansåg att rödfärgen i sig hade konserverande effekter. Framställningen av  trätjära förutsatte också god tillgång på skog.

Även när det gällde landsbygdens bebyggelse, påverkade myndigheterna ägarna att måla sina hus. Landshövdingarna och hushållningssällskapen gick i spetsen. I Kalmar län utlovades på 1810-talet premier för rödfärgning av bonde- och torparhus. I Delsbo socken i Hälsingland följde rödfärgningen 1850-talets högkonjunktur.

Möjligheten att under slutet av 1800-talet klä husfasaderna med träpanel innebar att det blev vanligt med ljusa linoljefärger. Med inspiration från stadsbebyggelsens och herrgårdarnas putsade stenfasader och ljusa, målade träpaneler, spreds de ljusa oljefärgerna även till landsbygdens gårdar.

Linoljefärgen var emellertid dyrbar och användes i första hand endast till dörr- och fönsteromfattningar och snickeridetaljer. Men under 1900-talet blev den ljusa oljefärgen vanlig även på landsbygdens mangårdsbyggnader.

Gullholmen, Bohuslän. Under andra halvan av 1800-talet kom nya impulser i det traditionella byggandet, delvis från tidskrifter som
beskrev nya hustyper och konstruktioner. Dubbelhuset blir vanligt i Bohusläns fiskelägen. Fönstren är symmetriskt placerade och de flesta hus har förstugor eller verandor. 1800-talet är de stora ångsågarnas tid med god tillgång till sågat virke och fasadpanel. På västkusten kom stenindustrin igång vid denna tid vilket gav möjlighet att använda huggen sten till husgrunderna. Foto: Lena Palmqvist

Byggnadsskick och regionala byggnadstraditioner

Vi talar ofta om byggnadsskick för att beskriva det utmärkande i bebyggelsen i ett område. Det gäller hustyper, gårdstyper och de oskiftade byarnas regionala särdrag.

Vad innefattas i begreppet byggnadsskick? Professor Finn Werne, arkitekturhistoriker, ger i boken Böndernas bygge en intressant bild av begreppets ursprung. Han går tillbaka till den norske folklivsforskaren Eilert Sunds beskrivning i boken Om Bygnings-Skikken paa Landet i Norge, som publicerades 1862.

Eilert Sund dokumenterade levnadsförhållanden, hus och gårdar på den norska landsbygden, och hans utgångspunkt var att byggandet på landsbygden var präglat  individuella önskemål och planer.

Hans systematiska dokumentationer visade dock att det fanns en regelbundenhet i de till synes oregelbundna byggnadsgrupperingarna.

Han beskriver detta mönster som »byggnadsskick«, präglat av ett regelverk som utvecklats under lång tid, en »tyst kunskap«, en tradition som förts vidare från generation till generation.

Finn Werne lyfter fram ett bra exempel i den bohuslänska fiskelägesbebyggelsen. Näringsfånget var fisket, där båten, bryggan, boden och bostaden var fyra delar i helheten. Finn Werne skriver: 

 


Den oinvigde uppfattar bebyggelsen som ett oordnat, pittoreskt gytter av hus. Den är emellertid sammansatt av enheter som består av brygga, sjöbod och bostadshus som binds samman av tvärgående stigar mellan brygga och bostadshus. Dessa enheter är i sin tur grupperade längs en kustväg. Bostadshusen är i regel placerade så att har utsikt över havet.


 

Oktorpsgården från södra Halland flyttades 1896 till Skansen. Boningslängan, byggd kring 1700-talets mitt, består av tre med varandra sammanbyggda huskroppar, två högre sidopartier, häbbare, på varje sida om den lägre ryggåsstugan. Stugan, en så kallad högstuga, med innertak som går ända upp i takåsen har eldstad och skorsten, men bara ett takfönster, och inga väggfönster. Denna byggnadstyp hade ursprungligen ingen skorsten utan bara ett rökhål i taket. Foto: Lena Palmqvist

Statliga styrmedel

Även om utformningen av landsbygdens bebyggelse har präglats av starka traditioner, så har även centraldirigering och statliga förordningar påverkat allmogens byggnader.

Redan i 1500-talets husesynsförordningar reglerades exempelvis vilka hus som borde finnas vid hemman av olika storlek. År 1681 utfärdade Kungl Maj:t en riksomfattande husesynsförordning som föreskrev vilka byggnader och hur många som var nödvändiga vid skatte- och frälsehemman och även militära bostäder. Detta för att undvika att fler byggnader än nödvändigt uppfördes på varje hemman.

Skiftesreformerna från slutet av 1700-talet och fram till tidigt 1900-tal, var jordbruksreformer som syftade till att samla böndernas utspridda jordtegar i mer sammanhängande brukningsenheter. Särskilt laga skiftet, beslutat 1827 med regelsystem som gällde fram till 1928, påverkade även bebyggelsens utformning, genom att de gamla oskiftade byarna upplöstes, gårdarna flyttades ut och det innebar även nya byggnadstyper.

Virkesbesparande åtgärder. På Kinnekulle i Västergötland finns en tradition att bygga i det lokala materialet kalksten, kombinerat med trä. Foto: Anna Lokrantz

Bygga i sten

Under början av 1700-talet fanns en oro från statens sida att skogen var hotad som viktig råvarukälla bland annat för bergsbrukets behov.

Denna oro drev fram inskränkningar i allmogens rätt att avverka timmer för husbyggnad. Virkesbesparande åtgärder infördes. Kronooch skattebönderna var tvungna att begära tillstånd för att få utnyttja timmer för husbygge från kronoskogarna. Statlig kontroll frampressade timmerbesparande konstruktioner, och genom en kungörelse 1757 utlovades vissa års skattefrihet åt bönder som uppförde sina hus av sten eller tegel i stället för trä.

I Landshövdingeberättelserna från olika delar av landet under 1700-talet framgår hur man på olika sätt försökte få allmogen att bygga stenhus. Dessa kampanjer gav emellertid inga genomgripande resultat.

Träbyggnadstekniken var så fast förankrad att den i det närmaste var omöjlig att bryta, även om det fanns en ambition att efterlikna stenhusbebyggelsen.

Släta, panelklädda träfasader målades i ljusa oljefärger och de så kallade knutlådorna som täckte de utskjutande timmerskallarna i knuttimmerkonstruktionerna kläddes också in med träpanel och målades vita, för att efterlikna stenhusens pilastrar och listverk.

Med eller utan skorsten

För att undvika eldsvådor i de tättbebyggda, oskiftade byarna föreskrevs i en statlig förordning att skorstenslösa hus skulle förses med murstock och skorsten. 

Det var också angeläget att lokalisera gårdarnas smedjor utanför byns bebyggelse.

Under början av 1700-talet var de regionala variationerna tydliga beträffande bostadshus med eller utan skorsten. I Skåne gjordes en rad försök att påverka bönderna att bygga skorstenar men Linné noterade vid sin skånska resa 1749 fortfarande många skorstenslösa hus, vilket i viss utsträckning levde kvar under 1800-talet.

Så kallade rökstugor, hus med eldstad som saknar rökgång, har framförallt varit vanliga i Finnmarken i Värmland och Dalarna, långt in på 1900-talet. Men kakelugnar, rörspisar och järnspisar i köken ersatte under 1800-talet eldstäder med öppen härd runt om i landet.

Etnologiska undersökningar per cykel. Sigurd Erixon och Nils Berglind tar en kaffepaus. Foto: Nordiska museet

Byggnader som materiell historia

Etnologerna med Sigurd Erixon i spetsen genomförde under förra hälften av 1900-talet kartering av byggnader och traditioner för att lyfta fram kulturområden, kulturgränser och spridningsvägar.

Sigurd Erixon (1888–1968), var verksam vid Nordiska museet och chef för Allmogeavdelningen under perioden 1916–1934, professor i Folklivsforskning vid Nordiska museet och Stockholms högskola fram till 1955. Han ledde under sin tid på Nordiska museet undersöknings- och forskningsverksamheten och är nestorn inom 1900-talets bebyggelseforskning med ett gigantiskt insamlingsmaterial´i Nordiska museets arkiv, som beskriver landsbygdens bebyggelse i hela landet.

Redan Artur Hazelius, Nordiska museets och Skansens grundare var i slutet av 1800- talet i full färd med att få en överblick över landsbygdsbebyggelsen inför skapandet av Skansen som öppnade 1891. Karteringarna under sent 1800-tal och första hälften av 1900-talet kan ses som föregångare till det sena 1900-talets byggnadsinventeringar och kulturmiljöprogram, en strävan efter att förstå och ta tillvara kulturarvets regionala variationer.

Trots regelverket som i viss utsträckning påverkat landsbygdens förindustriella byggande, så är det regionala byggnadsskicket präglat av nedärvd kunskap och tradition, anpassat efter lokala och regionala förutsättningar. Det är ett kulturarv som hjälper oss att avläsa och förstå hur landskapet och näringarna format bebyggelsen.

 

Sandra Såger, länsombud på Gotland

 

Läsa mer

August Holmbergs byggnadslära, Red. Lena Palmqvist och Peter Sjömar. Nordiska museets
förlag 2006.

Erixon, Sigurd, Svensk Byggnadskultur. Walter Ekstrands förlag 1982 (faksimilupplaga)

Heroe, Lars-Olof, Holmdahl, Nils, Försvunna rökstugor. Torsby Finnkulturcentrum, 2006.

Palmqvist, Lena, Landsbygdens folkliga byggnadsskick. Studier till kulturmiljöprogram för Sverige. Riksantikvarieämbetet 1998.

Werne, Finn, Böndernas Bygge. Traditionellt byggnadsskick på landsbygden i Sverige. Förlags AB Viken 1993.

Meny