fbpx

Trä förr och nu

Den kunskap om trä, trähantering osv som vår traditionella träarkitektur vittnar om har ett vidare intresse: där finns erfarenheter som kan tillämpas även vid nybyggande idag.

Mellan hanteringen av trä förr och nu finns klara skillnader. Till en stor del har dessa att göra med om man utgår från trä som naturprodukt eller som konstprodukt. Förr var man i stort sett hänvisad till det förstnämnda. I dag finns det emellertid stora tekniska möjligheter att bearbeta och omvandla naturmaterialet. Trä kan t ex malas sönder till en massa av vilken görs skivor; trä kan också impregneras. En utveckling har skett i riktning mot vad man kan kalla syntetiskt trä.

Skillnaderna berör hanteringen av trä i alla skeden: hur man ställer grundläggande material- och kvalitetskrav, hur skogs- och råvaruhanteringen är upplagd och hur konstruktionstekniken är utformad. I denna artikel belyses några av skillnaderna i trähanteringen förr och nu. Artikeln utgår från allmänna krav på trä för restaureringsändamål i skriften ”TRÄ, byggnadsmaterial förr och nu” som utarbetats gemensamt av riksantikvarieämbetet, byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen.

Material- och kvalitetskrav

Kvalitetskraven på trä utgick förr i hög grad från träets naturliga materialegenskaper.

Ville man ha virke som var beständigt mot röta och insekter valde man virke som innehöll en stor andel kärnved. Man visste av erfarenhet att kärnveden hade en stor upplagring av hartser och konserverande ämnen i motsats till trädets ytved, splinten. Vill man idag ha ett beständigt virke impregnerar man det istället, t ex med arsenik.

Ville man ha starkt virke valde man träd som hade haft en långsam årlig tjocklekstillväxt med smala årsringar. Om årsringarna är breda har tillväxten framför allt under våren med den lösare vårveden varit stor medan tillväxten under (sen)sommaren med sommarved, som har tjockare och stabilare cellväggar, varit relativt konstant. Trä med smala årsringar har alltså större andel starkare sommarved och är därför starkare. I dag fäster man normalt inte något avseende vid årsringarnas täthet.

Ville man förr ha en formstabil bräda skulle årsringarna vara vinkelrätt orienterade i förhållande till långsidan i brädans snittyta. När fukthalten växlar är nämligen rörelserna i trä större parallellt med årsringarna än vinkelrätt mot dem. En bräda med årsringarna vinkelrätt mot snittytan är jämförelsevis formstabil. Även kärnvedsandelen ansågs ha betydelse för formstabiliteten. I dag försöker man åstadkomma ett formstabilt material genom t ex limfog, kryssfanering eller söndermalning av trä som sedan bakas till spånskivor.

Skogsbruk och råvaruhantering

Skogsbruket och råvaruhantering var tidigare i hög grad inriktade på att tillvarata materialets egna inneboende kvalitetsegenskaper. Driften var säsongsbetonad och ofta småskalig. Manuell hantering medgav bedömningar och ingrepp var som helst i produktionskedjan. Numera dominerar en storskalig, enhetlig programmerad åretruntverksamhet där individuella ingrepp inte tillåts.

Man lade stor vikt vid växtplatsens jordmån och klimat. Det var t ex välkänt att mager mark gav långsam tillväxt och därmed täta årsringar. Magra och torra sluttningar mot norr ansågs allmänt ge det bästa furuvirket. Idag betraktas vanligen allt virke som likvärdigt oberoende av växtplatsen. Man försöker t o m påskynda tillväxten genom gödsling, vilket ger snabbt växande träd men glesa årsringar och stor andel vårved.

Träd skulle förr fällas först när de hade uppnått hög ålder, furu skulle t ex vara 120 år eller mer beroende på region. Trädet var då moget. Tjocklekstillväxten hade successivt avtagit därför att årsringarna blivit allt smalare. Splintveden, de senaste 30-40 årens årsringar, var därmed också smal och kärnvedsandelen stor. Ett sådant träd ansågs förr lämna ett gott och varaktigt virke. Vid nutida slutavverkningar fälls alla träd, mogna såväl som yngre träd.

Långt in i vårt århundrade har träd för byggnads- och snickeriändamål i huvudsak fällts på vintern. Säkert har det funnits flera ”praktiska” skäl till detta, t ex att man hade annat att göra på sommaren. En anledning var emellertid också att man ansåg att virket fick en högre kvalitet om träden fälldes när deras livsaktivitet – näringstransport och tillväxt – stod på ett minimum.

Traditionellt har yxa och såg använts för avverkning av timmer. Detta liksom manuell motorsågning ger möjlighet till en skonsam avverkning där man kan undvika sådana stöt-, kläm- och dubbskador som moderna avverkningsmaskiner ofta åsamkar. I jämförelse med dagens stordrift gav det småskaliga bondeskogsbruket stora möjligheter att välja ut de timmerträd som skulle avverkas.

Också sågningen var en småskalig säsongsbetonad verksamhet, där timret sågades på våren när det transporterats från skogen. De äldre sågverken motsvarade i stort vissa mindre sågverk som alltjämt finns kvar. l jämförelse med de idag dominerande stora datorstyrda sågverksanläggningarna gav de äldre sågverken goda möjligheter till individuell bedömning av hur varje stock skulle sågas.

Oavsett vad virket skall användas till, t ex till lister eller bjälklagsplank, sågas timmer idag vanligen som block eller genomsågning. Detta ger både brädor som är formstabila och brädor som ”kupar” sig. Förr kvartersågades timmer när man ville ha snickerivirke som skulle vara formstabilt och bra att bearbeta.

Den traditionella torkningen var en långsam naturlig lufttorkning. Vanligen staplades virket luftigt med mellanlägg och täcktes med enkla tak. I dag snabbtorkas virket i artificiella anläggningar. Därefter anses det bara efter någon vecka användbart för byggnadsändamål.

Kontruktionsteknik

Även inom konstruktionstekniken har det skett stora förändringar gentemot tidigare och det har utvecklats en teknik som mer eller mindre utgår från en syntetisk trävara. För att illustrera detta kan man jämföra ett traditionellt och modernt sätt att tillverka en ramverks- och fyllningskonstruktion till dörrar.

Förr användes naturträ och konstruktionen utgick från detta materials egenskaper. Virket skulle vara vinterfällt, ha mycket kärnved, vara tätvuxet, kvartersågat med årsringarna vinkelrätt mot långsidan i virkets tvärsnitt och ha lagrats under lång tid. Ett sådant material ansåg man vara beständigt, starkt, bearbetningsbart, och ha minsta möjliga materialrörelser. Ramstyckena till en dörr kunde utgöras av vardera ett virke och fyllningen av ett eller ett par breda virken som limmades eller dymlades ihop. Fogen mellan ramverk och fyllning gjordes rörlig så att fyllningen kunde krympa eller svälla alltefter den varierande fukthalten utan att dörrbladets totala höjd- och breddmått förändrades.

Den moderna dörrkonstruktionen utgår från syntetiska träprodukter. Ramvirket är hoplimmat av slumpvis valda träbitar med skilda egenskaper. Fyllningen består av en spånskiva, som försetts med kantlist och limmats ihop med ramverket. För att få ett enhetligt utseende och dölja blandningen av olika konstruktionselement har sedan fanér limmats över alltihop.

Restaurering

När kulturhistoriskt värdefulla träbyggnader skall restaureras måste man anpassa sig till traditionell trähantering, eljest förlorar byggnaderna sitt värde som vittnesbörd om sin tids byggnadskultur. Detta innebär att man skall utgå från en produktion som är inriktad på ett för ändamålet bra naturträ liksom en konstruktionsteknik som är anpassad till sådant trä. Den kunskap som vår traditionella träarkitektur vittnar om har också ett vidare intresse. Där finns erfarenheter som kan lösa vissa problem i dagens nybyggande.

Henrik Kjellberg & Uno Söderberg

1/1995

keyboard_arrow_up