När ett hus blivit tillräckligt försummat sätts byggnadsvårdaren på prov – som livräddare. Här berättas hur ett förfallet torp i Därnol i Degerfors genom mycket arbete, som liknas vid ett livsprojekt, åter blivit beboeligt – och ett minne om livet i självhushållets Bergslagen.

Jag tror det var 1993 som Anders ringde och bad mig komma ut och titta på ett hus som han och hans fru Ingrid hade planer på att renovera. De ville veta om huset var något att satsa på och, om så var fallet, ha lite råd om hur de skulle gå vidare.

Jag for till Degerfors för vidare färd rakt österut in i skogen mot den djupa Fasaskogen, där ett förfallet torpställe tonade fram invid sjön. Vi gick runt och tittade medan Anders berättade om stället där hans förfäder slitit i sitt anletes svett för en mager bärgning. Farmors far köpte torpet på 1880-talet, troligen byggdes det i början av seklet men flyttades till sin nuvarande plats på 1870-talet. Den sista boenden var farmors bror som lämnade stället 1973.

Sedan dess hade huset stått öde och det var inte utan att det syntes. Så som yrkesetiken bjuder propagerade jag dock för ett bevarande och fick ur mig några haranger om att det aldrig är för sent att rädda ett hus, bara stommen är frisk – här var det inga problem att köra in en bil genom ena väggen – och med lite arbete ska det säkert gå att få ordning på det här huset också, man kan ju alltid söka bidrag, men det är många i kön, och så vidare.

Men när jag startade hemfärden och summerade intrycken var jag nog ganska övertygad om att även detta torp skulle gå samma öde till mötes som tusentals andra från den stora folkökningens epok som föregick industrialismen.

Besiktningen i Degerfors föll i glömska och min förvåning blev stor när min vän Snickar-Anders berättade att nu började det arta sig borta hos Anders och Ingrid i Därnol, där han varit och timrat. Jag stod som ett frågetecken innan minnet började arbeta och det så långsamt klarnade för mig att de hade gått iland med projektet.

Enkelstuga

Huset är som sig bör en enkelstuga, påbyggd under 1890-talet med fem stockvarv. Före restaureringen var stugan i mycket dåligt skick. En vägg var i princip borta och hästar på bete hade gått in och sökt skydd undan dåligt väder. Till en början blev det alltså mycket saneringsarbete innan återuppbyggnaden kunde komma igång. Sedan vidtog timmerlagning och förstärkning av den sargade stommen och grunden. Trots att utgångsläget inte var det bästa visade det sig ändå att relativt mycket av byggnaden gick att behålla.

Ersättningsvirke hämtades ur den egna skogen till åsar, bjälklag, tak och kompletterande fönsterfoder som fick specialhyvlas. Smidd spik och klippspik återanvändes. En hel del begagnat byggnadsmaterial införskaffades från olika håll. De gamla fönsterbågarna och karmarna fick nytt liv genom byte av understycke och en ordentlig renovering. Här fick de god hjälp av Ingrids tvillingbror som har hållit på en del med fönsterrenovering.

Trohet mot originalet

En bakomliggande tanke vid renoveringen var att försöka behålla husets karaktär och känsla. Det skulle inte se för nytt ut, utan verkligen sjunka in i miljön, trots att ganska mycket av utsidan inte kom från originalet. Några avsteg har dock gjorts från föresatsen. Förstugan i två våningar med trappa återuppfördes inte, utan blev istället en veranda och andra våningen får lite mer ljus genom halvfönster. Vatten och el har också dragits in. Anders och Ingrid har gjort det mesta av jobbet själva. En del hjälp har de dock haft av hantverkare och släktingar. Under vintern har lägenheten fungerat som fönsterverkstad, ett arbete som tog två år.

Återskapande av helheten

Som så ofta har ekonomibyggnaderna tyvärr försvunnit, de sista brändes ner 1980. Det är synd eftersom de är viktiga för att man ska förstå en byggnad i sitt sammanhang. Då detta torp byggdes var försörjningsmönstret till stor del att betrakta som självhushåll. Uthusen och det hävdade landskapet omkring var alltså helt avgörande för bosättningen.

Därför är ambitionen att Därnol skall återfå sina ekonomibyggnader. En hölada som annars hade blivit lågornas rov har flyttats till torpet. Framledes är det tänkt att de andra grunderna också ska återfå sina byggnader, men det är naturligtvis ett kostnadskrävande företag.

Affektionsvärde

När man stöter på ett sådant här livsprojekt inställer sig naturligtvis en rad frågor. Hur kommer man på idén att ge sig i kast med ett så omfattande arbete? Vilka problem blev jobbigast att hantera? Är ni nöjda eller skulle något ha gjorts annorlunda? Vad har ni för råd att ge andra som står inför motsvarande renoveringar? En råkall aprildag tar jag mig därför ut till stugan vid sjön för att få svar på frågorna.

Den viktigaste motivationen för renoveringen var Anders relation till torpet, som för honom är en förbindelselänk med sin egen uppväxt och tidigare släktled som han mött i berättelser och minnen. Omgivningen runt Därnol har ett stort affektionsvärde där grunder, åkerlappar, berghällar manar fram bilder av en äldre folkkultur, som han alltid varit intresserad av. Både Ingrid och Anders är intresserade av trähantverk, vilket också gjorde att de inte ryggade för uppgiften utan såg den som en utmaning. Ingrid har alltid gillat gamla hus och hennes bror med samma intresse sporrade dem också. Det vackra läget har också spelat stor roll och hade huset legat på en annan plats hade det kanske varit svårt att få tillräcklig motivation.

Kunskap och rätt hantverkare

Några riktigt stora problem har de inte stött på under renoveringen, utan själva arbetet har varit väldigt roligt och lärorikt. De har fått läsa sig till kunskap hela tiden för att kunna klara av de olika uppgifterna. Ingrid betonar att det är väldigt viktigt att få tag i rätt byggnadshantverkare, vilket de haft tur med själva. En viktig fördel har varit att de inte har behövt stressa, vilket gjort arbetet roligare och resultatet bättre.
Småsaker kunde naturligtvis ha gjorts annorlunda, men i stora drag är de nöjda med resultatet. Eldragningarna har varit lite problematiska och det kan vara svårt att få elinstallatören att tänka i samma banor som en själv.

Anders och Ingrid ångrar alltså inte att de tog sig an det gamla fallfärdiga rucklet och gav det nytt liv. Rådet de vill ge till andra är att det är aldrig är för sent att rädda ett hus. Återanvänd så mycket som möjligt. Försök att inte ha någon tidspress på arbetet och se till att få tag på rätt hantverkare som vet vad byggnadsvård är.

Eivind Claesson

1:e antikvarie vid Örebro läns museum

2/2000