Vem är egentligen timmermannen och har hans hantverk timring någon plats inom den svenska byggmarknaden idag? Antikvarie Ingela Broström skisserar här läget för timringskunskapen genom tillbakablickar och framåtseende. Artikeln inleder detta temanummer om trä.

Människan har i alla tider – med undantag av vår egen – byggt sina hus i de material som funnits tillgängliga på boplatsen och som varit lätta att bearbeta. Det betyder att träet i äldre tid var det viktigaste byggnadsmaterialet i Sverige och att lera, sten eller tegel normalt kom till användning först när det inte fanns tillräckligt med skog att tillgå. Från tidig medeltid och fram till 1900-talets början har knuttimringen varit den förhärskande byggnadstekniken i skogsbygderna och fortfarande består den äldre bebyggelsen i norra Sverige till största delen av timrade hus. I vården av detta byggnadsarv borde timmermannen vara en självklar nyckelfigur. Ändå har timmerhantverket tillåtits sjunka till en häpnadsväckande låg nivå jämfört med många andra traditionella byggnadstekniker som upprätthållits och understötts för byggnadsvårdens behov.

Kunskapen
En utbredd uppfattning i dag är att vem som helst med någon vana vid att snickra också kan timra, och att hålla i en yxa kan väl inte vara så svårt. Timmerreparationer ingår som vilken del som helst i byggentreprenaden medan kraven på t ex fönsterrenovering eller plåtslageri oftast är noggrant specificerade och förutsätter en speciellt utbildad hantverkare som underentreprenör. Föreställ er att den vanlige byggaren på samma frimodiga sätt skulle åta sig att lägga ett falsat plåttak i tron att det väl inte kan erbjuda några större svårigheter för den hjälpligt händige!

Låg status

Varför har då just knuttimringen fått så låg status i förhållande till andra byggnadshantverk att även den mest ambitiöse beställare i de flesta fall får nöja sig med ”bävergnagt”, det vill säga sågat timmer som täljts litet planlöst på ytan med hjälp av en vanlig snickaryxa? En förklaring kan vara att timmerarbeten i äldre tid oftast utfördes av bönderna själva och endast i vissa fall krävde hjälp av specialister. Då kan det vara lätt att dra slutsatsen att just timringen inte kräver särskilt mycket av sin utövare, när det i stället är så att även den normale bonden och hans husfolk besatt en kunskap om material och konstruktioner som vi i dag måste uppfatta som avancerad och får arbeta hårt för att tillägna oss.

Ett timrat kulturarv

Den timringskunnige bonden och hans söner och drängar är för länge sedan döda, precis som de professionella timmermän som naturligtvis också måste ha existerat i bysamhället. Men de har lämnat kvar sina byggnader åt oss att vårda och förvalta – allt från enkla ängslador till historiska och hantverksmässiga monument som Ornäsloftet. Det timrade kulturarvet är i själva verket så stort att det knappast går att överblicka, än mindre att bedöma det samlade restaureringsbehovet.

Enbart mängden kända medeltida trähus i Sverige uppgår för närvarande till ett hundratal trots att vår kunskap bygger helt på sporadiska inventerings- och provtagningsinsatser i enstaka regioner. Det verkliga antalet kan mycket väl visa sig vara mer än dubbelt så stort. Eller ta månghussystemet i landskap som Dalarna och Jämtland, där en och samma gård kan ha uppemot tjugotalet bevarade ekonomibyggnader, ladorna oräknade! Och varför skulle vi för övrigt inte räkna ladorna, som ger vårt nordsvenska odlingslandskap så mycket av dess karaktär? Eller alla de propert klädda bostadshus från 1800-talet som döljer gedigna timmerstommar bakom locklistpaneler och fasspont.

Låt oss anta att det på en genomsnittlig bondgård någonstans i Sveriges skogsbygder skulle finnas bara tre timrade hus – en ytterst blygsam uppskattning. Låt oss sedan multiplicera detta med antalet gårdar i den genomsnittliga byn, antalet byar i genomsnittssocknen och så till sist antalet socknar i ett normalt svenskt län. Tanken svindlar. Sanningen är att vi i stora delar av landet sitter på en långsamt tickande bomb av vittrande och ruttnande trähus av varierande kulturhistoriskt värde. Hur skall vi bevara dem, det kanske mest genuint svenska i vår byggnadstradition?

Hindra fortsatt förfall

Frågan gäller inte bara hur vi skall kunna skydda från fortsatt förfall genom att lyfta en knut här och lägga på några kvadratmeter pannplåt där. Vården av en timmerbyggnad brukar förr eller senare kräva att delar av stommen byts ut, eftersom timmerhuset trots sin i grunden starka och elastiska konstruktion också har betydande svagheter. Även på den mest minutiöst välskötta byggnad brukar åtminstone syllarna röta till sist och vänder man sig i stället till bonden med tio till femton överloppshus i varierande stadier av förfall kan reparationsbehovet bli enormt.

Skall man då ställa grundläggande antikvariska krav på respekt för originalet med dess material och hantverksteknik hamnar man omedelbart i svårigheter. Vem åtar sig att ta hand om ett medeltida härbre med dess minutiösa ytbearbetning och intrikat konstruerade knutar? Eller en svårt söndersågad 1700-talsloge som sjunger på sista versen bara därför att någon bonde på 50-talet inte förstod sig på timmerstommens grundläggande konstruktiva principer utan bara såg till det omedelbara behovet att få in en traktor?

Vem kan välja det rätta timret och behärska dess naturliga egenskaper? Här är det dags för timmermannen att inta sin plats på scenen.

Knuttimringens grunder

Vad är det då som skiljer timmermannen från vår vän, den händige byggaren? Vilka färdigheter måste han ha för att försvara sin plats som specialist på byggmarknaden?

Den allra mest grundläggande förmågan är förstås den att kunna bearbeta timret på ett historiskt och antikvariskt trovärdigt sätt. En timmerman skall först och främst kunna bila timmer på samma sätt som hos det original som skall restaureras. Redan här sållas den stora mängden agnar från vetet, men det räcker naturligtvis inte. Timmerhuset är en byggsats som inte bara består av yta, den är också konstruktion. Ett traditionellt timmerhus är noggrant konstruerat för att uppfylla vissa grundläggande krav på stabilitet, hållfasthet och täthet.

Det som i första hand håller samman stommen är knutarna och nästa nödvändiga färdighet är därför att kunna hugga en tät och hållfast knut. För att åstadkomma full stabilitet i byggnaden måste sedan stommen också dymlas ihop, åtminstone på vissa punkter som i gavelröstena där inga knutar håller samman konstruktionen. Dörr- och fönsteröppningar stabiliseras med gåtar, och här närmar vi oss färdighet nummer tre, kännedomen om materialet och dess
egenskaper.

Här gäller det inte bara att kunna välja timmer av passande dimensioner och rätt kvalitet. Fulltimmer är ett levande material med andra egenskaper än plank, bräder och reglar och måste behandlas därefter. En timmerstock krymper när den torkar, vilket betyder att stommen sjunker ihop tämligen påtagligt under de första åren efter upptimringen. Det här var något som äldre tiders timmerhantverkare utnyttjade mycket medvetet för att åstadkomma bästa möjliga vindtäthet i stommen, men man behärskade också konsten att beräkna höjden på de stående konstruktionsdelarna, gåtar och dymlingar, så att sjunkningen kunde försiggå ostört.

En självklar målsättning för kulturmiljövården borde vara att alla byggfirmor som skall arbeta med reparation av timrade hus måste behärska dessa grundläggande färdigheter, åtminstone så långt att man kan utföra syllbyten och liknande enklare reparationer på ett både antikvariskt och tekniskt tillfredsställande sätt. Det gäller inte bara byggnader som vårdas med statliga medel utan tvärtemot vad många tror, finns fortfarande en hel del timmerbyggnader som används och vårdas på ägarnas eget initiativ. Även dessa beställare borde vara medvetna om vilka krav som måste ställas för att man skall få full valuta för nedlagda kostnader i form av teknisk beständighet hos det utförda reparationsarbetet.

Behövs timmermannen?

Utöver de ”bashantverkare” vi hittills talat om behöver samhället också en kår av kvalificerade timmermän som kan åta sig mer komplicerade arbeten och vårda de kulturhistoriskt mest värdefulla byggnaderna. De måste då vara beredda att leva UPP till betydligt strängare krav på hantverkskompetens och kulturhistoriskt omdöme. När skadorna är tillräckligt omfattande eller komplicerade kan inte byggnadsantikvarien eller arkitekten längre förväntas ta ansvaret för vad som måste göras och hur. Deras uppgift blir att precisera de antikvariska önskemålen om vilka åtgärder som bör vidtas, timmermannens är att göra den tekniska bedömningen. Det är han som skall ta ställning till om antikvariens önskemål om minsta möjliga timmerbyte kan tillfredsställas utan att konstruktionens hållfasthet äventyras, om stommen behöver lyftas och hur stor korrektion huset klarar innan nya och värre skador uppstår.

Normalt är det bara den kunnige timmermannen som förmår göra en säker bedömning av hur stark timmerkonstruktionen är och vilka förändringar den tål. Men den kunnige timmerhantverkaren skall inte vara enbart tekniker, han måste också ha ett kulturhistoriskt kunnande. Han måste kunna använda de traditionella timmermansverktygen på samma sätt som man gjorde förr och samtidigt avgöra var det är möjligt att utnyttja moderna hjälpmedel utan att slutresultatet förlorar sin traditionella karaktär. Det innebär att vissa slitsamma och tidsödande moment mycket väl kan underlättas med hjälp av motorsåg, så länge den synliga bearbetningen sker för hand med traditionella verktyg. Eller för att citera arkitekten och timmerhuskännaren Peter Sjörnar vid Riksantikvarieämbetets träprojekt: Vi skall inte lyfta på samma sätt som på medeltiden, men vi skall kunna timra som man gjorde då.”

I timmermannens kulturhistoriska kompetens skall också ingå att tillsammans med byggnadsantikvarien analysera hur den ursprungliga timmerkonstruktionen är utförd och kunna återskapa den i de delar som byts ut. Den kunnige timmerhantverkaren kan tolka spår i stommen som är så obetydliga att andra inte lägger märke till dem. På så sätt kan han bli ovärderlig även vid den rent kulturhistoriska dokumentationen av byggnaden.

Hur finna hantverkaren?

Frågan är bara hur vi skall bära oss åt för att få fram dessa skickliga hantverkare med den medeltida timmermannens hantverkskompetens i förening med den moderne entreprenörens rationalitet och kostnadseffektivitet? Precis som i den bekanta tulipanarosens fall är det lätt att tala om vad det är man vill ha så länge man slipper att själv gå ut och plocka.

I vårt fall är verkligheten ändå inte så långt från dikten. Redan nu finns en hel del kompetenta trähantverkare med intresse för timring och traditionell träbearbetning, som själva kan lösa problem och som erbjuder en god potential för vidareutveckling. Flera av dem har en bakgrund som finsnickare, vilket inte bara ger en djup kännedom om träet och dess egenskaper utan också gör dem väl lämpade att åta sig ett bredare register av restaureringsuppgifter, t.ex. fönsterrenovering.

Många bär också på erfarenheter av hustimring från far, farfar eller andra äldre hantverkare som man lärt upp sig hos eller på annat sätt samarbetat med. Om kulturmiljövården bara kan hitta de rätta metoderna att ta tillvara och vidareutveckla denna grundläggande kompetens bör vi ha goda möjligheter att fylla vårt behov av timmermän. Men därmed är inte allt vunnet utan det gäller också att kunna precisera kraven när vårdarbeten som sker med statliga medel skall upphandlas. Så länge vi inte kan utforma beställningen så att det verkligen är de kompetenta timmermännen som far utföra arbetet riskerar vi att vara med och bekosta reparationer som skadar byggnadens kulturhistoriska värde mer än de tillför.

Hantverket återupprättas

Trots allt har en hel del skett de senaste åren för att återupprätta timmerhantverket och skapa en ny syn på dess utövare. Bara ett så enkelt faktum som att själva begreppet timmerman börjat införlivas med det svenska språket igen känns som ett viktigt steg på vägen mot att ge timmerhantverkaren den specialiststatus han förtjänar och att skilja knuttimringen från byggnadsarbete i allmänhet.

Ett annan viktig satsning är Riksantikvarieämbetets projekt Trä och träbyggnadskonst, som inriktats på traditionellt träbyggande med knuttimring som en viktig del. Inom ramen för projektet genomfördes 1994 en kvalificerad timmermansutbildning där deltagarna fick arbeta direkt med vård av kulturhistoriskt värdefulla byggnader och på så sätt redan från början konfronteras med verklighetens komplicerade restaureringsproblem. Till skillnad från traditionella timringskurser skolades man även i antikvariskt tänkande och tränades att se och fundera över spåren av dåtidens hantverkare.

Också på andra sätt har arbetet inom träprojektet karakteriserats av nytänkande. Hantverkaren och hans yrkeskunskap har ställts i centrum på ett sätt som borde vara självklart och ett huvudmål har varit att dokumentera och vidareförmedla kunskapen hos de få nu levande bärare av den äldre timringstraditionen som ännu finns kvar. Man har till stor del arbetat ute på fältet, i de län där problemen och restaureringsbehovet finns.

En medveten strävan har varit att hjälpa den regionala kulturmiljövården att hjälpa sig själv genom att skapa de rätta kontakterna och uppmuntra experimentellt arbete för att återerövra de traditionella teknikerna. Ett resultat av detta är nätverket Nordsvenskt träbyggande. Det består av hantverkare, projektörer och byggnadsantikvarier från de norrländska länen och Dalarna som sedan 1994 regelbundet möts i en seminarieserie kring ett antal kvalificerade trähusrestaureringar. Målet är att alla berörda yrkesgrupper tillsammans skall vidareutveckla den antikvariska restaureringsprocessen från projektering till upphandling och genomförande, men också att genom praktiska hantverksaktiviteter återvinna och sprida kunskap om traditionell trähantering.

Det är heller inte bara inom den professionella kulturmiljövården som intresset för timring ökar. Även Svenska föreningen för byggnadsvård har på olika sätt försökt ta till vara detta intresse, senast genom tvådagarsarrangemanget ”På hugget – i Östersund. Att förlägga dessa temadagar till norra Sverige var ett medvetet ställningstagande från föreningens sida, något som visade sig särskilt lämpligt genom att arrangemanget kunde samordnas med ett pågående knuthuggningsseminarium i samarbete mellan Riksantikvarieämbetet och kulturmiljövården i Jämtlands län. På så sätt fick deltagarna tillfälle att i verkliga livet se timmermannen Alvar Trogen hugga knutar tillsammans med ett antal yngre hantverkare som representerar en del av återväxten inom knuttimringen.

Föreningen har under de senaste åren också delat ut diplom till personer eller företag som på olika sätt gjort insatser för att hålla just timmerhantverket vid liv. 1994 diplomerades Alvar Trogen för sin livslånga timmermansgärning och i år kom turen till Öhmans Bygg AB i Ljusdal, som på ett föredömligt sätt lyckats integrera timmermanskonsten i ett modernt, medelstort byggföretag. Det har framför allt skett genom en medveten satsning på fortbildning och vidareutveckling av yngre hantverkare inom området.

Och sedan?

Satsningarna på dokumentation av äldre traditionsbärare som Alvar Trogen och den återväxt inom hantverket som verksamheten inom t.ex. Öhmans Bygg representerar ger anledning till hopp inför framtiden. Ändå är vägen lång till en byggmarknad där timmerhantverket står högt i kurs och där vi återigen behärskar konsten att timra som på medeltiden. En viktig förutsättning är att vi kan hitta de redan yrkesverksamma hantverkare som har en grundläggande kompetens inom timring och trähantverk och ge dem möjlighet till ständig fortbildning, men också till utövande av det hantverk de lärt sig. Då har inte bara timmermannen en framtid utan också den svenska trähusbebyggelsen med all dess artrikedom och mångfald.

Ingela Broström

Byggnadsantikvarie och styrelsemedlem i Svenska föreningen för byggnadsvård.

4/1996