fbpx

Tilläggsisolera – men inte för mycket!

Sågspånsisolering i ett hus byggt 1897. Ursprungligen värmdes bara bottenvåningen och isoleringen mellan våningarna motsvarar därför ett isolerat vindsbjälklag. Foto: Sven Sundberg

Att tilläggsisolera vindsbjälklaget är det som lönar sig bäst om man vill minska kostnaderna för uppvärmningen av sitt hus. Men att ohämmat fylla på isoleringsmaterial får effekter som inte är önskvärda. Sven Lundstedt berättar hur man undviker fuktskador på vinden.

En ny generation husägare står beredd att ta över gamla hus som ibland är dåligt isolerade. Under isoleringsvågen på 70-talet förstördes byggnadernas utseende i onödan av fasadrenoveringar och fönsterbyten. En kombination av statliga subventioner och marknadsföring från byggbranschen gjorde att ett behov av underhåll löstes genom en okänslig tilläggsisolering med ibland dålig lönsamhet.

Nu fokuserar man istället på att underhålla och att bygga sunt. Många nya hus har problem med mögel i kallvindar och i krypgrunder. Samma problem kan dyka upp i äldre hus när man tilläggsisolerar.

Lönar det sig?

Den som vill förbättra isoleringen bör ta reda på om investeringen lönar sig. Till uppvärmningskostnaderna räknar man varmvattenförbrukningen som inte kan isoleras bort, liksom ventilationsluften som inte heller kan åtgärdas på ett enkelt sätt. Dessa två poster uppgår till hälften av värmekostnaderna för en modernt isolerad villa. Den andra halvan består av transmissionsförluster och fördelar sig på fyra ungefär lika stora poster nämligen golv, fönster, väggar och tak.

I ett äldre hus är andelen värme som förloras genom taket ofta större än den åttondel som här antyds. Genom att tilläggsisolera vindsbjälklaget påverkar man visserligen en mindre del av hela uppvärmningskostnaden – men det är enkelt och investeringen kan betala sig inom rimlig tid.

 


Att kosta på sig ett litet värmeläckage såsom det alltid har varit i äldre hus är inte heller längre främmande.


 

När man tilläggsisolerar vindsbjälklaget minskar värmeläckaget till vinden, där blir kallare. I väl isolerade hus är luften i vindsutrymmet lika kall som uteluften. Då råder samma förhållanden som utomhus vilket innebär att risken för mögeltillväxt är mycket stor i vårt fuktiga klimat. 80 procents relativ luftfuktighet är en kritisk gräns för att mögel ska trivas.
I äldre hus är isoleringen inte lika effektiv, temperaturen på vinden blir högre och fukten från uteluften torkar upp. En höjning av luftens temperatur med en grad sänker den relativa fuktigheten sex procent. Att hålla murstocken varm kan därför också ha stor betydelse för klimatet på vinden.

God ventilation på vinden och breda luftspalter i snedtak ansågs nyligen vara ett bra sätt att transportera bort fukt, men enligt en rapport från SP, Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut, är det bättre att istället ventilera så lite som möjligt för att på det sättet höja temperaturen i vindsutrymmet. Att kosta på sig ett litet värmeläckage såsom det alltid har varit i äldre hus är inte heller längre främmande. Man talar nu om att isoleringen i nya vindsbjälklag bör vara maximalt 30 centimeter.

Kutterspånsisolering i ett vindsbjälklag byggt 1928. Endast utrymmet mellan bjälkarna har fyllts och tjockleken uppgår till 15 cm. Värmeläckaget smälter tunna snöskikt på yttertaket om utetemperaturen ligger runt noll grader. Fotograf/Illustratör: Sven Lundberg

Fukt inifrån

Den fukt som alstras av husets invånare måste också avledas någonstans. Först och främst krävs mycket ventilation i bostadsrummen. Den fuktiga inomhusluften har kunnat tränga igenom tak och väggar på äldre hus eftersom de saknar invändig fuktspärr i form av plastfolie. Det har oftast inte varit något problem eftersom värmeläckaget samtidigt har torkat upp konstruktionen.

I moderna hus har man använt sig av en invändig ångspärr av plast. Isolering av mineralull, alltså stenull eller glasull, har ingen hygroskopisk förmåga – de kan inte ta åt sig och avge fukt. Kondensvatten kan rinna rakt igenom och samlas på ställen där det har svårt att torka ut.

Om man väljer isoleringsmaterial som är hyg-roskopiska och baserade på cellulosa, exempelvis returpapper, träfiber eller kutterspån, har huset bättre förutsättningar att ta hand om fukt. Då är inte heller plastfolie lika nödvändig och många väljer då ett mer genomsläppligt material som ångbroms, det kan vara en vindduk eller vindpapp.

Returpapper har hygroskopiska egenskaper som traditionella material men ungefär samma isoleringsvärde som mineralull. Det blåses ut med hjälp av tryckluft över vindsbjälklaget liksom andra lösullsprodukter. Foto: Sven Lundberg

Prov med fyra olika isoleringmaterial

I Gustafsberg utanför Uddevalla, där olika hus har bevarats från en av Sveriges äldsta badorter, drivs ett projekt för att studera hur en bjälklags-isolering med 40 centimeters tjocklek fungerar i gamla hus.

Ett försökshus från tidigt 1800-tal utan ångspärr i innertaket har valts ut och försetts med fyra olika isoleringsmaterial. De består av glasull, returpapper, träfiber och sågspån. Mätutrustning har placerats ut i isoleringslagren.

Eftersom huset fungerar som vandrarhem och beläggningen är dålig vintertid har man försökt simulera det fukttillskott som uppstår i vanliga bostadshus genom att placera ut hinkar med vatten. Det visade sig vara svårt. En människa i vila avger 40-50 gram vatten i timmen vid normal rumstemperatur medan en vattenhink i vårt exempel avdunstade en bråkdel av den mängden – varje dygn. Ett helt försumbart tillskott när en familj i full verksamhet kan tillföra kilovis av vattenånga varje timme.

 


Glasullen släpper istället igenom vattenångan upp till kallvinden och fuktigheten i det materialet ligger därför på en lägre nivå.


 

Ändå visar mätningarna att fukthalten är stor längst ner i isoleringen på grund av att fukt från de varma rummen nedanför förs upp i takkonstruktionen. Den relativa fuktigheten är dock låg eftersom det är ganska varmt så nära innertaket.

På en nivå 25 centimeter upp i isoleringslagret är det betydligt kallare och där når den relativa fuktigheten i hygroskopiska material upp till drygt 70 procent. Glasullen släpper istället igenom vattenångan upp till kallvinden och fuktigheten i det materialet ligger därför på en lägre nivå.

Författarna till den första rapporten om projektet drar slutsatsen att det behövs ett tätare innertak, eventuellt med en ångspärr, vid tilläggsisolering av vindsbjälklag. Men ett alternativ är också att minska isoleringens tjocklek så att värmen tränger igenom bjälklaget.

Längst ner vid taket syns luftspaltens öppningar. Luftspalt rekommenderas vid isolering i snedtak men den får inte vara alltför stor eller öppen i nederkant så att vindsutrymmet kyls för mycket av uteluft. Foto: Sven Lundberg

Hur mycket isolering?

För att ge en bild av hur mycket material som går åt till en hyfsad isolering av huset har vi tagit fram några exempel som gäller för klimatet i Västsverige. Kostnaden för en måttligare grad av isolering är inte så stor som man kanske tror.

De två hygroskopiska materialen träfiber och returpapper har ungefär samma isoleringsvärde som mineralull. Nästan lika bra är sållade kutterspån med varunamnet Cuttercut. Vanligt sågspån har ungefär hälften så bra isoleringsvärde som övriga material. Men det finns många leverantörer av kutterspån vars produkter inte testats av SP.

 


[…] det räcker med en måttlig isolering. Att fylla på med ännu mer isolering är inte särskilt effektivt.


 

Så här mycket material behövs för att nå en transmissionsförlust på 1 800 kilowattimmar per år om vindsbjälklaget är 100 kvm stort:

En tjocklek av 35 cm modernt isoleringsmaterial är fullt tillfredställande ur isoleringssynpunkt. Om man istället väljer en tjocklek på 45 cm för alla material får vi följande transmissionsförluster:

Om varje kilowattimme kostar 1 krona skiljer det alltså bara 250 kr per år för 100 kvadratmeter om man jämför en modern isolering på 35 cm med en som är 45 cm tjock. Om man minskar sågspånsisoleringen till 45 cm kostar det 700 kr mer per år. Så tjock sågspåns-isolering finner man vanligtvis inte heller i äldre hus. Det var brukligt att bara fylla utrymmet mellan bjälkarna vilket i bästa fall gav 20 cm tjocklek. Om man tilläggsisolerar ett sådant bjälklag med Cuttercut till en sammanlagd tjocklek av 45 cm får man transmissionsförlusten 1900 kwh per år och en besparing på 2 750kr.
Om man bara nöjer sig med en tjocklek av 20 cm får vi följande värden:

Ett modernt isoleringsmaterial kostar 1 000 kr mer per år om man jämför 20 cm tjocklek med 35 cm, som ger förbrukningen 1 800 kwh/år.

Eftersom kostnaden för 20 centimeter isolering i det här fallet kan uppskattas till mellan 5 000 kr och 9 000 kr kan det ta ganska många år innan investeringen som en tilläggsisolering innebär har tjänats in. Det billigaste alternativet är att själv fylla på sågspån eller kutterspån som är lätta att hantera. Transmissionsförlusterna för lokalproducerat kutterspån är osäkra men bör ligga någonstans mellan värdena för Cuttercut och sågspån. Det som lönar sig allra bäst är att tilläggsisolera en gammal sågspånsisolering. Det är bara i det fallet som man får igen pengarna på några års sikt. Men det räcker med en måttlig isolering. Att fylla på med ännu mer isolering är inte särskilt effektivt.

Lästips om isolering:

Uteluftsventilerade vindsutrymmen över vindsbjälklag, SP Sveriges Provnings- och Forskningsinstitut
Lösull – Enkel och effektiv isolering, Råd & Rön nr 8, september 2002
Carl-Eric Hagentoft, Vandrande fukt Strålande värme – så fungerar hus, Studentlitteratur 2002

Sven Lundstedt, journalist och arbetar på Byggnadsvård Nääs.

1/2005

keyboard_arrow_up