fbpx

Tid för hantverk

Kulturen i Lund. Friluftsmuseerna möjliggör bevarande av byggnadshantverk och visar dem för en intresserad allmänhet. FOTO: Viveca Ohlsson, Kulturen

När friluftsmuseerna startades var tanken att hålla minnet av det traditionella livet levande. Med hjälp av flyttade, och delvis utseendemässigt rekonstruerade byggnader och miljöer, ville man skapa en trovärdig kuliss. Den skulle förmedla upplevelser och kunskaper om historien. Och om samspelet mellan människan och naturen. Idag är synen på vad som är värt att visa upp, delvis en annan.

Historiskt sett har olika tidsperioder haft olika restaureringsideologier. Uppförandet av husen ansågs i ­friluftsmuseernas begynnelse inte vara särskilt intressant att visa. Underhållsåtgärder utfördes kvällar och nätter när ingen kunde se. Det var den publika upplevelsen av den ­rekonstruerade kulturmiljön som var viktig. 

Ett friluftsmuseum har många olika uppgifter och en av dem är idag att visa upp hantverk från olika tider och platser för allmänheten. Många friluftsmuseer visar olika typer av sysslor inför publik, och intresset är ofta stort. Byggnadsvårdsintresserade besöker gärna visningshusen för att lära sig mer och för att kunna använda kunskapen på sina egna hus. 

Men vad händer om hantverket som museerna traderar inte är korrekt? Eller när man upptäcker att det går mode i hantverket hos friluftsmuseerna, precis som i resten av samhället? Hur påverkar det vår kunskap om dåtiden och de som levde innan oss? 

Per Larsson. FOTO: Kulturen

Det har funnits många lösningar  – inte bara en

Per Larsson, intendent, Kulturen i Lund

Vad är ett ­historiskt korrekt hantverk? 

– Jag vill gärna problematisera uttrycket »korrekt«. Många samlingar, uppteckningar och bilder som finns bevarade i museer snarare visar på en mångfald av sätt att utöva ett och samma hantverk. Ett »historiskt korrekt« hantverk kan landa i en oönskad likriktning.  

Vad händer om man traderar ett felaktigt hantverk?

– Utan att använda ett förankrat hantverk kopplat till den målbild som objektet utgör, finns risken att man förvanskar och att man lurar besökaren. Att museer ­under lång tid främst ställt ut hela och rena objekt ger också en bild av att det är de som är mest värdefulla även ur ett kulturhistoriskt perspektiv. Så är inte alltid fallet. 

Vad kan vi lära oss av dåtidens människor genom att studera hantverket?

– De lagningar och reparationer som är ganska dåligt utförda, men som härrör från objektets brukningstid är extra intressanta, tycker jag. Det är inget tränat hantverk men utfört för att fylla ett behov. En reparation av en timmerstomme kunde utföras av en gårdsdräng som inte var skolad, men som hade praktisk fallenhet. 

Vi har generellt ett stort fokus på korrekta tekniker och att komma förlagan nära vid rekonstruktion och reparation. Och det är av stort värde att hålla ett högt hantverkskunnande i liv. Men likväl är det viktigt att inte tappa mångfalden av lösningar som finns, men inte benämns som »korrekt hantverk«.  

Kulturen, eller »Kulturhistoriska museet i Lund« är en ideell förening stiftad 1882. FOTO: Viveca Ohlsson

Händer det att våra tolkningar av ­hantverket blir fel?

– Ja, ett favoritexempel är ett fotografi jag sett på en omläggning av ett torvtak, alltså ett gräsbevuxet tak av grästorv, på 1980-talet. Uppe på taket står hantverkare med balar av myrtorv, som är bruten torv från mosse, ungefär som billig planteringsjord. Där hade man missförstått vad som avågs med torv och i stället utgått från modernt vokabulär. Intentionen och viljan var god men med stor sannolikhet fick man ett olämpligt tak utifrån hållbarhet och slutresultat. 

Finns det missförstånd om hantverk från »förr«?

– Framför allt att det inte finns enbart ett sätt som är rätt. Man kan bila på många olika sätt, ett lergolv fick olika egenskaper och kräver olika underhåll beroende på den lokala tillgången på lera. Mångfalden har alltid funnits och det är viktigt att inte förlora den genom att ­en­sidigt hävda vad som är rätt och fel, ­korrekt eller amatörmässigt och så vidare. 

Gustav Olsson. FOTO: Kulturen

Kunskapen går att använda till mycket!

Gustav Olsson, museichef, Kulturen i Lund

Varför är det viktigt att visa ett historiskt korrekt hantverk hos er?  

– Ett museum ska förmedla så bra kunskap som möjligt, det ska gå att lita på det museet förmedlar. Detta gäller även hantverket. Utan det finns det risk att man urvattnar museets roll som kunskapsinstitution. 

Påverkar ekonomin möjligheterna?

– Jag tror det var vanligare för några decennier sedan att man till exempel lade masonit eller platonmatta istället för näver som underlag till ett torvtak. Idag är det vanligare att vi får avstå från att göra insatsen helt och hållet för att ekonomin hindrar.

Hur undviker ni att föra vidare ett felaktigt hantverk? 

– Vi behöver känna till vad som inte är felaktigt, ha djup och bred kunskap. Även om man kanske inte kan säga att något är definitivt »rätt« eller »fel«, kan man föra ett insatt resonemang om vad som är mer eller mindre lämpligt i ett sammanhang. Museet bör kunna leva upp till en sådan förväntan. 

Finns det fler sätt att använda hantverkskunskapen idag?

– Ja, när vi bygger om vår utställning om medeltiden visar vi till exempel filmer med hantverk som man kunde se på medeltiden. Och våra arkeologer har stor nytta av dialogen med våra hantverkare när de ska bedöma visa typer av arkeologiska fynd. 

Olof Andersson. FOTO: Kulturen

Hantverkets detaljer skapar husens utseende

Olof Andersson, timmerman, bygghantverkare, Kulturen i Lund

Varför är hantverkets detaljer viktiga?

– För att förstå varför husen ser ut som de gör behöver vi förstå hantverket. Lokal materialtillgång och hantverk påverkar utseendet. Många har exempelvis i ­modern tid inspirerats av våra skånska korsvirkeshus när de byggt nya typer av hus. Men de har kanske bytt ut bilat virke mot sågat virke till exempel. Och ja, det är ju en stock, och man har putsat med ­någon modern putsteknik, på håll kan det se ganska okej ut. Men går man närmare ser man att de inte ser ut som de gamla husen. Detaljerna i hantverket gör tillsammans en helhet och den helheten skapar husets utseende.

Är det viktigt att hantverket ni visar hos er är »korrekt« inför besökarna?

– Ja, det är många som kommer till oss på Kulturen, tittar på hantverket och tänker att »här finns det bästa hantverket, så ska vi göra hemma!« Men också här är det lätt att det blir fel och då inspirerar vi till något som vi senare inte kan stå för. Så det är ett stort ansvar som vilar på museerna.

Tar ni moderna genvägar numera?

– Jo. Vi använder till exempel moderna maskiner för att spara och bevara så mycket material som möjligt. Men det ska inte lämna spår, den som tittar på huset ska inte se det. Vi använder även borrmaskiner, inte handnavare, när vi borrar hål. Har man kunskap om hur man gjort från början ser det likadant ut. Men det finns sämre exempel också. Kanske har hantverkaren lärt sig en typ av skarv och så skarvas allt timmer med den sorten. Istället borde man se efter hur man gjort 

i huset eller trakten tidigare. Det ställer stora krav på den enskilde hantverkarens kunskap när det gäller att kunna läsa hantverket. Och är dessutom en balansgång mellan ekonomi och olika intressen på museerna.

Hur har du lärt dig de lokala traditionerna?

– Många års erfarenhet gör att jag numera vet hur det ser ut på olika platser i mitt närområde. Men jag måste fort­farande då och då ta mig tid att åka och kolla på olika objekt för att studera hur 

de verkligen ser ut. Mycket handlar om intresse, det kan man se på nyutbildade. Det finns förstås utbildningar med olika inriktningar, och man har numera fått upp ögonen för grunderna i hantverket, men den avgörande faktorn är ett eget intresse.

Finns nya regelverk som förändrar ­hantverket?

– Tillgänglighetsanpassningen är ju något som ändrar själva byggnaderna nu för tiden. Taksäkerhet är en annan sådan fråga. Något annat som gör hantverket svårare är att man ofta jobbar i projekt. Man har inte den långsiktighet som krävs när det handlar om projektpengar till exempel. Man får besked om att man får projektpengar i maj och arbetet ska vara färdigt innan oktober, annars brinner pengarna inne. Då är det svårt att hinna använda vinterfällt virke i rätt dimension som torkats i rätt tid och så vidare.

Josefina Fogelin, redaktör

keyboard_arrow_up