Bensinstationer förknippas gärna med folkhemmets ljuva 1950-tal, men bakom idyllen döljer sig en strikt organiserad verksamhet med rötter i kolonialtiden. Följ med Olle Wilson på en fartfylld resa från de första pumparna till dagens bensinstationer! Författaren till den uppskattade boken »Full tank« ger oss bakgrunden till den byggnadstyp som blivit symbol för bilismen.

Äldre bensinstationer har vanligen inte uppmärksammats i antikvariska sammanhang, men när en bensinstation på Ringvägen i Stockholm revs år 2000 bevarades en stor glasmosaik med oljebolaget BP:s varumärke åt eftervärlden.

Samma år förklarades landets första bensinstation, i den jämtländska byn Skålan, som byggnadsminne. Under det nya millenniets första decennium har flera bensinmackar räddats och nygamla rekonstruktioner uppstått på privata initiativ.
Vad är det då som är så märkvärdigt med en gammal mack? Svaret är sannolikt att den ursprungliga bensinstationen är en högt specialiserad byggnadstyp som rymmer mängder av noggrant redovisade tekniska funktioner. Det är en byggnad som påtagligt präglats av sättet som den brukas på. En aspekt som i vår digitaliserade tid blivit allt mer sällsynt.

I den här artikeln vill jag förklara hur byggnadstypen kommit till och de kulturhistoriska processer som legat bakom. Bensinstationen får ofta framstå som en symbol för »femtiotalsnostalgi «, en medialiserad schablonbild av ett 1950-tal som ingen egentligen minns. Uppfattas bensinstationen som en designpryl finns risken att bevarandeåtgärder sker utifrån ytliga urvalsstrategier. De läckra bensinstationer som passar in i den internationella designhistorien värderas lätt högre än lågmälda vardagsmackar. Funktionalismens avskalade formspråk kan av samma skäl få större betydelse än en klassicerande stil. Ett exempel på detta är Peter Celsings bensinstation från 1955 på Strandvägen i Stockholm. Den är ett utmärkt prov på arkitektens tidstypiska hantering av glas och stål – men speglar inte de samtida mackarna. Ett liknande fall är bensinstationen vid Mariedalsvägen i Malmö vars runda skärmtak starkt påminner om Arne Jacobsens internationellt uppmärksammade station i Skogshoved utanför Köpenhamn.

För att förstå vad en bensinstation är måste vi ta ett steg bakåt till tiden före bilismen. Vid 1800-talets slut pågick industrialiseringen av Sverige för fullt och i denna bidrog staten till att tekniska hjälpmedel användes i betydligt större skala än tidigare. Monumentala elkraftverk tornade upp sig som sagoslott i uppdämda älvar och från norr ringlade malmtågen med rikedomar från Lapplands inre. Telegraf och telefon gav snabb och effektiv kommunikation, samordningen av geografiskt utspridda projekt förenklades. Inom jordbruket tog maskiner över det fysiska arbetet och i städerna matade fabriker ut mängder av rationellt producerade varor. Expansionen under decennierna kring år 1900 var en form av nationell kolonialism där landets resurser exploaterades intensivt och storskaligt. På så vis skapades förutsättningar för den samhällsomvandling som senare skulle äga rum.

Att just bilen skulle få så stor betydelse kunde ingen ana

I denna tekniskt sprudlande tid såg flera mer eller mindre osannolika uppfinningar dagens ljus. Att just bilen skulle få så stor betydelse kunde ingen ana. Däremot fick de första automobiler som i början av förra seklet trafikerade landet en teknisk strålglans som levt vidare. Automobilen var en fantastisk maskin som omvandlade den explosiva bensinen till rörelse. Kraften som tyglades var en alltigenom positivt laddad naturresurs, precis som vattenkraften i de stora älvarna, och att med teknikens hjälp snabbt överbrygga avstånd gav bilen en förtrollande kraft att krympa tid och rum.Bensinbolagens tidiga verksamhet riktade sig mot kunder som hade ekonomiska möjligheter och tillräckliga kunskaper för att framföra ett motorfordon. Det var motorister som stannade för påfyllning vid oljebolagens enkla tappställen. Motorpionjärerna såg sig som medlemmar i en klubb där hantering av fordonet hade en äventyrlig laddning. Bilkörning var en sport som konkurrerade med storviltsjakter, bergsbestigningar och upptäcktsresor. Det anordnades spektakulära biltävlingar, en av de mer strapatsfyllda och berömda var mellan Peking och Paris år 1907 där fem ekipage avverkade 1 300 mil.

Det är knappast möjligt att utse Sveriges första bensinstation. Visserligen fanns byggnader som var avsedda för bensinförsäljning kring 1915, men då de i första hand användes som lagerbyggnader kan de egentligen inte ses som bensinstationer. Bränslet distribuerades till mindre ombud som skötte handeln, vilket innebar att lanthandlare, apotekare och färghandlare försåg bilisten med bensin. Under de första två decennierna på 1900-talet var lysfotogen fortfarande den dominerande varan för oljebolagens handel, men i takt med ökad elektrifiering och förbränningsmotorns utveckling fick bensinen allt större betydelse. Efter första världskriget fick bilen en bredare användning. Ett utökat vägnät och bilbestånd gjorde det lönsamt för större bensinbolag att på egen hand sköta försäljningen. Ett av de första bolagen att etablera sig i Sverige var amerikanska Standard Oil. Varunamnet har sin förankring i den rationella tidsandan där industriella standarder och gemensamma måttstockar möjliggjorde lönsam och effektiv masstillverkning. Standard Oil garanterade att deras olja och bensin motsvarade dessa exakta krav. En tidig aktör var också Shell, eller Svenskengelska Mineralolje AB som man kallade sig då, vars bolag grundades redan 1912. Ett tredje bensinbolag var BP som etablerade sig 1923. Några år senare uppfördes deras första renodlade bensinstationer på strategiskt valda platser i Sverige. De påminde om antika tempel och hade en öppen gavel vänd mot vägen. Pelare bar upp ett utdraget takparti som skyddade tankande bilförare från nederbörd och erbjöd skugga på ett sätt som påminner om en indisk bungalow. Den svalt vita exteriören signalerade hygien och utgjorde en neutral bakgrund till de tekniska aktiviteterna.

I arkitekturens formspråk kan referenser till kolonial arkitektur spåras. Sannolikt är det inte en slump eftersom BP byggdes upp under brittisk kolonialtid och sedan lång tid haft verksamhet i Persien där oljan pumpades upp, förkortningen BP står för British-Persian. Även andra oljebolag tog upp koloniala stilelement, som det amerikanska oljebolaget Texaco vars bensinstationer med böjda takfall liknar pagoder. Övriga bensinbolag som Shell, Standard Oil och Gulf har liknande koloniala drag. Även i USA byggdes bensinstationer som liknade tropiktält eller kinesiska tempel. Bakom de exotiska dragen döljer sig ett strategiskt formspråk. Kolonialmakternas förvaltningsbyggnader och de tekniska anordningar som infördes i kolonierna sågs som en ordnad struktur i kontrast mot den befintliga bebyggelsen. Arkitekturens hållning var auktoritär och markerade det styrande landets maktposition. Det är inte orimligt att den koloniala kultur som oljebolagen ingick i levde kvar när dessa globala aktörer etablerade sig i Sverige. En inblick i den disciplinerade verksamheten på mackarna ges i interntidskriften Texaco Revy där det 1926 betonas att »Erforderliga reparationer eller utbyte av vid stationerna befintlig materiel skall anmälas till Distriktskontoret«. Lägg också märke till det militärt klingande ordet materiel. I oljebranschens terminologi förekommer ofta begrepp och den sorts förkortningar som krigsorganisationer gärna använder. Exempelvis betyder den marindoftande bokstavskombinationen B/S – bensinstation. Shell hade också koloniala rötter och i tidskriften Shell-nytt kunde man bland annat ta del av »Hur Shell erövrat Afrikas öknar och vildmarker. « En annan talande rubrik var »Västerlandets teknik och österlandets mystik.« Bolagens stationsförteckningar spreds tidigt och illustrerades med bilder på bensinstationer som genom en enhetlig utformning gav bolaget identitet. Bensinstationerna var bolagens satelliter och kontrollerades från huvudkontoren. Bilkartor producerades också i tidigt skede, främst som en service för bilisterna, men de var givetvis av stor betydelse för att visa upp bensinbolagets närvaro i olika delar av landet.

Bensinstationernas utformning vid 1920-talets mitt påverkades av att bränslet hanterades i allt större volymer. Tidigare fraktades fat och 25-literskrukor men nu kom det med tankbilar som fyllde på bränsle i nergrävda cisterner under bensinstationerna. Denna osynliga förvaring av bensin krävde anordningar som gjorde det möjligt för kunden att se varan. Företaget Ljungmans industrier presenterade 1927 sin bensinpump VICI vars namn gav klart besked om dess åskådliggörande funktion. Pumpen var utformad som en hög kolonn i gjutjärn med ihåligt skaft där pumpmekaniken rymdes. Kapitälet var en glascylinder dit bensinen pumpades upp till beskådan och mängden redovisades med tydliga femlitersnivåer. När kunden besiktigat sitt köp tömdes bränslet ner i bilens tank. Exponeringen kan uppfattas som en förtroendehöjande strävan: bolaget visar att de har »rent mjöl i påsen«, men här förmedlas också en bild av vetenskaplig precision. Tankningstillfället betydde ett bevittnande av en logisk process och bränslet doserades exakt som i ett laboratorium. Graderingen av de olika nivåerna i vätskebehållaren har också utformats på ett närapå övertydligt sätt och de mängdangivande siffrorna ser ut som blanka sigill åskådligt vända framåt mot kunden. Sannolikt är värderingen av själva tankningssituationen och fokuseringen på tekniskt uttryck knutet till den status som bilägandet innebar i början av 1900-talet. Bensinpåfyllningen blev en ritual som bekräftade att man befann sig i ett betydelsefullt sammanhang. I 1920-talets källor omnämns butiksdelen ofta som expedition och funktionen var i första hand att hantera betalning, inga bilrelaterade produkter erbjöds där. Smörjoljor hanterades i lösvikt av stationens anställda. Våra dagars exponering av förpackningar med säljande utformning fanns det alltså inget behov av. Av samma anledning saknades skyltfönster. Redan under 1920-talet hade bensinstationen fått sin tekniska aura, vilket förstärktes av att service och rundsmörjning började utföras på kundernas bilar. Till en början gjordes arbetet under bar himmel men snart uppfördes smörjhallar i anslutning till stationsbyggnaden.

Hur ser då mötet ut med det modernismens formspråk som smyger sig in i Sverige vid slutet av 1920-talet och får sitt genombrott med Stockholmsutställningen 1930? Den teknikspäckade bensinstationen belyser på ett utmärkt sätt att funktionalismen inte var så rationell som dess samtida förespråkare hävdade. De förstafunkismackarna fick exakt samma grundform som sina föregångare, en liten kiosk där taket sträcktes ut över pumparna. Skillnaden var att all dekor städats bort och att sadeltaket ersatts med pulpettak. Formen blev dominerade under lång tid och fick genom sitt utseende namnet sittande hund. Den mer nakna utformningen av bensinstationerna kom samtidigt som servicemannen fick uniform. Det sker ett stycke in på trettiotalet och min tolkning är att den koloniala kontexten måste ersättas med något annat när arkitekturen i sig inte förmedlade en ordnad struktur. Det behövde hända något framför de geometriska formerna och tomma ytorna. Resultatet blev att personalen ikläddes militära uniformer. En formellt präglad noggrannhet infördes där stationsföreståndaren gavs koreografisk undervisning i hur kunden skulle bemötas: under disciplinerade former med honnör och välputsade skor.

Kunden skulle kontrolleras genom smart uträknad arkitektur

Bensinstationen blev en scen där kunden bjöds in att delta i föreställningen. Stationsbyggnaden fick i och med detta en ny funktion – att förstärka och presentera själva bensinpumpen. I en interntidskrift från oljebolaget Shell poängteras att: »Refugen med mätarna kan också sägas vara den disk, vid vilken bensinförsäljaren bjuder ut sina varor och dit han skall locka kunderna.« Samtidigt började andra petroleumbaserade varor att säljas på bensinstationerna, exempelvis fläckborttagningsmedel och bensin i små behållare för cigarettändare. Stationerna försågs också med andra funktioner som telefon för allmänheten, väntrum för droskchaufförer, tidningsförsäljning och bekvämlighetsinrättningar. Benämningen Servicestation införs också som ett led i denna förändring och personalen på stationerna uppmanades att inte använda ordet mack, som egentligen var firmanamnet på det företag som tillverkade pumpen MACK-meter. Initialerna stod för Mathiason, Andersson, Collin och Key som startade företaget 1915.

Bensinstationen som en skådeplats var också något som medvetet eftersträvades. Den amerikanske formgivaren Bel Geddes, som 1934 fick i uppdrag att rita stationer för oljebolaget Socony-Vacuum, slog fast att en bensinstation skulle vara enkel, attraktiv och neutral. Han menade också att servicen av bilarna skulle uppfattas som något positivt för kunderna och varje del av stationernas utformning måste förmedla denna känsla. Smörjhallarna försågs därför med glasade väggpartier som exponerade servicearbetet för kunderna. Utifrån samma tankegångar användes hydrauliskt manövrerade billiftar som hissade upp fordonen i luften medan kunden tittade på. Geddes idéer genomfördes inte fullt ut men fick ändå betydelse för 1930-talets stationsbyggande. Greppet att anlita en designer för att formge bensinstationerna och regissera tankningssituationen låg i linje med tidens behavioristiska föreställningar. Kunden skulle kontrolleras genom smart uträknad arkitektur. Vid Birger Jarlsgatan i Stockholm konstruerades en bensinstation med vändskiva som bilen körde in på. När tankningen var gjord vreds bilen runt så att föraren bekvämt kunde köra vidare. En annan amerikansk designer var Walter Dorwin Teague som från 1930-talets mitt var knuten till Texaco. Hans kartongliknande bensinstationer uppfördes också i Sverige och har blivit stilbildande för bensinstationers utformning ända till idag. Det reducerade formspråket resulterade i en diskret och stram profil där skärmtaket slopats så att pumparna stod under bar himmel. Dekoren bestod av tre gröna ränder på fasadens överdel. Detta i kombination med asymmetrisk plan och ett platt tak gav arkitekturen en rörelsemättat effektiv framtoning.

Andra världskriget satte stopp för bensinbranschen som tvingades gå på sparlåga tills bränsleransoneringarna upphörde vid 1940-talets slut. Med privatbilismen som uppstod på 1950- talet blev det allt tätare mellan mackarna. Fortfarande utgjordes verksamheten av bensinförsäljning kombinerad med rundsmörjning och service, men det blev vanligt att stationen kompletterades med verkstad för bilreparationer. De ekonomiskt gynnsamma tiderna efter kriget resulterade i att kunderna blev fler, men konkurrensen mellan bensinbolagen ökade i samma utsträckning. Kampen om kunderna hårdnade och servicemannen drillades för att på bästa sätt ta hand om alla bilar och förare som rullade in på servicestationerna. Exempelvis erbjöd Mobil en cirkelservice som instruerades i fem steg på en väggplansch:

1. Möt kunden snabbt. Hälsa trevligt.
2. Fyll upp tanken. Torka bakrutan. Ge akt på behov.
3. Torka vindruta och torkarblad.
4. Upp med huven. Kontrollera oljenivån, spolarvätska och kylarvatten.
5. Meddela gjorda iakttagelser, tag emot betalning.
På planschen visas genom ett rörelseschema hur servicepersonalen ska förflytta sig runt bilen motsols och utföra sina tjänster. Det hela påminner om instruktionerna till en danskurs.

Honnörerna, uniformerna och servicen levde vidare in på 1960-talet men mot slutet av decenniet förändrades bensinhandeln. De första automatstationerna infördes och bensinmackarna prefabricerades i enkla modulformer. Samtidigt krävde de nya bilarna mindre service. Framvagnarna behövde inte rundsmörjas och det blev längre serviceintervaller. Fler kvinnliga bilförare gjorde också att den renodlat tekniska karaktären på bensinstationerna luckrades upp. Några år in på 1970-talet uppstod oljekris och bensinstationerna började sälja livsmedel och mellanöl i sina butiker. Bensinstationen omformades successivt till lanthandel och servicemannen med sin tekniska auktoritet behövdes inte mer. Idag finns fortfarande ett matt skimmer av den motoristiska epoken kvar i bensinstationernas atmosfär. Vid sidan av mellanmjölk erbjuder Shell V-Power till fartsugna bilister och OKQ8 uppmanar oss i sin reklam att älska våra bilar. Teknikens underverk har inte samma tydliga utformning som för hundra år sedan men under ytan lever värderingarna vidare och allt mer häpnadsväckande fordon tillverkas. Maskiner som i högsta grad är utformade för att tygla naturkrafter. Skillnaden mellan föraren i en fyrhjulsdriven SUV och en motorist från förra seklets början är inte särskilt stor, men bensinen tankas under helt olika former.

Olle Wilson

Fil. mag, författare och doktorand vid konstvetenskapliga institutionen i Uppsala. Arbetstiteln på hans kommande doktorsavhandling är Raffinerade rum – Bensinstationer och precisionskultur i Sverige 1926–1956.

www.skrivoskruv.se

2/2010