En rad missgrepp inom byggnadstekniken har lett till osunda hus och systemteknikens utveckling har gjort att vi idag har svårt att behärska den. Utvecklingen inleddes på 1960-talet och har lett till att risknivån ökat i våra hus. Det skriver docent Per Olof Nylund i denna bakgrund.

Byggandets bidrag till de ”svindlande affärer” som grundlagt dagens krissituation med sjuka eller illa fungerande hus beror på att man släppt fram dåligt underbyggda tekniska förändringar.
Tidigare återhållsamhet ifråga om drastiska förändringar av material, konstruktion, produktionsteknik inom byggandet har ersatts av villigt accepterande av nya djärva grepp”.

Som en följd av utvecklingen från 1960-talet och framåt och speciellt till följd av energisparepoken, från mitten av 70-talet fram till nu, har tekniken förändrats så att vi idag har svårigheter att behärska den.

Utbudet av paketlösningar i form av byggnadstekniska systemlösningar för stommar och ytterhöljen med många nya material, och installationstekniska system och lösningar samverkar på ett invecklat sätt som är svårt att överblicka. Systemtekniken tar överhand över förståelsen.

Många problem som uppträder idag beror på mindre lyckade kombinationer av byggnads- och installationsteknisk utformning. Vi bygger idag på ett helt annat sätt än tidigare och med, i flera avseenden, lägre kvalitet. Risknivån har ökat.

Teknikens urartning

Förändringarna har sina rötter i ”slit-och-släng-tänkandet” och framträder när man ser tillbaka på tidigare byggande, i 30-, 40- och 50-talets trevånings ”bostadslimpor”.

Byggnaderna hade ytterväggar av stenmaterial som var täta jämfört med fönstren, som stod för 80-90 procent av otätheten hos ytterväggarna. Till fönsterdelen kommer springventiler så att murverksytornas täthet är mycket stor jämfört med fönstrens. Bjälklagen av platsgjuten betong med igengjutna genomföringar av rör är täta.

Ventilationen, så kallad självdragsventilation, var en del av byggnaden med separata murverkskanaler från kök, bad och wc upp till toppen av ventilationsskorstenen. Lägenheten får av draget i skorstenskanalerna ett undertryck som suger tilluft in genom otätheter och ventiler. Varje rum som är försett med fönster får tillförsel av uteluft.

Denna form av ventilation är en ganska primitiv och sentida form av naturlig ventilation och den har två klara nackdelar: draget och luftväxlingen är sämre högre upp i huset än längre ned, och vidare ökar den ju kallare det är ute.

Under den senare delen av denna period ökade hushöjden, men med i stort sett samma byggnadsteknik och material. För att komma tillrätta med ventilationens höjd- och temperaturberoende kom ventilationstekniken in i bostadsbyggandet i form av s. k. kontrollventilation med en frånluftsfläkt och en undertryckskammare högst upp och kanaler ned till kök, bad och wc. Kanalerna ansluts till lägenheten med kontrollventiler.

Varje rum som är försett med fönster och tilluftsventil får avsedd luftväxling eftersom ytterhöljet bortsett från fönsterdelarna är tätt.

Miljonprogrammet

Under 60-talet kom byggnadstekniken att drastiskt förändras. Lätta utfackningsväggar kom på bred front. Dessa väggar blev ofta mycket otäta. Förhållandet mellan täthet hos fönster och omgivande yttervägg blev nu så att väggpartierna kom att stå för merparten av otätheterna. I stället kom väggpartierna att stå för merparten av ytterhöljets otäthet.

Ventilationen blev frånluftsventilation, som är ungefär samma sak som nyss nämnda kontrollventilation, fast med starkare fläktar. De otäta ytterväggarna blev dragiga och kalla och garanterade inte längre lufttillförsel till alla rum. Tilluften kommer många gånger till största delen genom Ytterväggarna och inte genom tilluftsventiler eller vädringsfönster.

Även den inre tätheten hos bjälklag och lägenhetsskiljande väggar blev bristfällig på grund av fogarna mellan stomelement av betong, som också kommit på bred front. Luktspridning och lyhördhet mellan lägenheter blev vanligt.

Energikrisen

Inom byggnadstekniken fanns en fixering vid och övertro till K-värdets och U-värdets betydelse för energisparande, vilket lett till mycket tjocka isolerskikt. Fixeringen och övertron manifesterades av de normer som kom på 70- och 80-talet.

Samtidigt kom även krav på lufttäthet som allra först SBN 75, Supplement 1, var stränga. Otätheten hos ytterväggar i 3-8 -våningshus sattes 0,2 m3/m2h vid tryckskillnad 50 Pa.

En bild av denna nivå för otäthet kan man få av följande jämförelse: luftläckningen per kvadratmeter yttervägg skulle inte få överstiga vad som läcker genom ett hål med 3,6 mm i diameter. Eller med andra ord, huset skulle inte få läcka mer än om det hade ett ytterhölje av hermetiskt material perforerat med ett 3,6 mm:s hål på varje kvadratmeter.

I den vevan började man att mäta tätheten hos småhus och det stod snart klart att lättbyggeriet, med de svagheter det har när det gäller täthet, aldrig skulle klara kravet.

Året efter mildrades därför kravet till att motsvara perforering med 18 mm:s hål, det vill säga en 25-faldig ökning av tillåten otäthet. Idag gäller för bostäder krav som motsvarar 14 mm:s hål, ett per kvadratmeter och för övriga byggnader 20 mm:s hål. Förhoppningsvis bör denna bild göra klart att dagens täthetskrav är mycket slappa i förhållande till tätheten hos tidigare murverksväggar. Talet om att vi bygger för lufttätt och att detta skulle förorsaka ”sjuka hus” m.m. är nonsens.

I stället förhåller det sig så att vi bygger så otätt så att vi inte kan distribuera luft till olika rum genom enkel ventilation med en enda drivkraft (självdrag eller frånluftsfläkt). Ytterväggarna släpper igenom Rör mycket tjuvluft för att ytterväggsventilerna ska vara verksamma. Detta gäller speciellt småhus med stor omslutningsyta.

Ventilationstekniken måste,för att kunna leverera tillräckligt stora lufttillflöden, distribuera tilluft med tilluftsfläkt och kanaler till olika rum, vilket komplicerar tekniken. En nödlösning framtvingad av slapp byggnadsteknik. I samband med energisparandet kom även ambitionen att återvinna värme ur ventilationsluften.

Ett förhållandevis enkelt sätt att återvinna värme är luft- till luftvärrneväxling där avflöde och tillflöde av luft bringas i närkontakt så att värme tas ur den varma frånluften och tillförs tilluften. Detta sker vanligen i aggregat på vinden. Efter att ha förvärmts i värmeväxlaren värms tilluften ytterligare till rumstemperatur varefter den av en fläkt pressas ned och fördelas i byggnaden. Detta sker mot tyngdlagen.

Nedpressandet av varm luft, mot tyngdlagen får ofta negativa konsekvenser. I kontor, skolor och andra lokaler stängs ventilationen under nattetid och under helger. Kanalsystemen för både från och tilluft bildar då strömningsvägar för förbrukad luft från de undre våningarna och till de övre.

Luften rör sig (av tyngdlagen) sakta uppåt i kanalsystemen, således även i tilluftssystemet. Smutspartiklar och protemer kan fastna i kanalerna och ge upphov till bakterietillväxt. Då ventilationen startas på morgonen får man igen, och i sig, det som anrikats och kanske växt under stilleståndet.

Till detta kommer att mekanisk från och tilluftsventilation (FT-ventilation) ofta ger upphov till olika lufttryck i skilda delar av huset beroende på brister i injustering av ventilationsflöden från början och på successiva förändringar av ventilationsflöden på grund av nedsmutsning av komponenter i kanalsystem (filter, värmebatterier, värmeväxlare etc.)

Inre otätheter i kombination med skilda lufttryck inom olika verksamheter/ lokaler ger upphov till inre luftströmning från lokaler med högre lufttryck till lokaler med lägre tryck, varvid luften för med sig eventuella föroreningar från en verksamhet till andra och lätt skapar obehag och ibland sjukahussymtom.

Föroreningar förekommer ofta i svårtillgängliga och undangömda utrymmen i ett hus, till exempel soprum, garage i källare och i kryputrymmen under hus. Från sådana utrymmen kan de spridas genom diverse luftvägar till andra delar av huset.

Återblick

Om man nu vill frigöra sig från en del riskfaktorer hos den idag vanliga ventilationsutformningen, med från- och tilluftsaggregat i fläktrum på vinden, och söka efter alternativa utformningar kan det vara lämpligt med en kort teknikhistorisk återblick.

Samtidigt kan vi frigöra oss från den begränsning som finns hos självdrags och frånluftsventilation. I bostäder och kontorsrum, med någon eller några personer i varje rum, kan man ta in luft ouppvärmd genom fönsterventiler.

I lokaler med många personer och krav på stora luftflöden måste tilluften vara uppvärmd för att inte skapa drag. För att se hur man löste problemet med ventilationen i sådana lokaler på den tiden man tvingades använda naturlagarna, får man gå tillbaka till tiden före elektriciteten.

Ett operahus

Figuren överst på nästa sida visar utformningen av ett operahus. Uteluft tas in på hög nivå (renare än vid gatan) och sjunker nedåt till källarnivå där den tvättas och kyls evaporativt genom att passera en springbrunn. Därefter värms den och leds på ett raffinerat sätt till loger och rader.

I brist på fläktar arbetade man med naturlagen, det vill säga tyngdlagen. Kanalsystemet för tilluft liknar ett rättvänt träd som, efter luftbehandling vid roten, fördelar luft i höjd- och sidled. Kanalsystemet för frånluft bildar däremot en upp- och nedvänd trädstruktur som samlar luften och Rör den till en rot vid taket där den ”efterbehandlas” med värme (ljuskronor med levande ljus) Rör att ge tillskott till termiken. I detta fall fylls inte tilluftskanaler med förbrukad luft när ventilationen stängs av med spjällen.

Skötseln av anläggningen krävde några heltidsanställda och kontinuerligt arbete och bevakning. En maskinist och ett par eldare hade att se till att hålla jämn och stabil temperatur i pannor och på tilluften. Bristande tillsyn vållade obehag så att det ibland blev för varmt och ibland för kallt.

Vidare blev drivkraften Rör ventilationen otillräcklig under den varma årstiden. Eftersom man ännu inte hade tillgång till elektricitet kunde man inte använda fläktar och fick ta till speciella metoder som de nämnda ljuskronorna och i andra fall koleldar på vinden.

Klassiskt – modernt

Genom att utnyttja modern teknik kan nackdelarna med den gamla tekniken undanröjas.

Kombinationen ger många fördelar jämfört med den idag mest gångbara tekniken, inte minst den nyss nämnda, den att tilluftssystemet inte förorenas av skämd luft vid avstängd ventilation.

Genom att tillföra luft genom vida kanaler och utan fläkt till lokaler, som endast tidvis behöver stora ventilationsflöden finns lätt tillgänglig tilluft. En frånluftsfläkt upptill och ett spjäll nedtill är allt som behöver styras och regleras.

Ett exempel

Ett exempel på alternativ utformning av ventilationssystem är byggnaden för Skogs- och Lantbruksakademien vid Observatoriekullen i Stockholm. Byggnaden är uppförd på 1860-talet för dåvarande Bergsskolan, som snart kom att ingå i Tekniska Högskolan. I början av 1970-talet gjordes en ombyggnad i samband med att Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien övertog byggnaden. Denna ombyggnad medförde att värdefulla interiörer i hög grad förvanskades. Bland annat installerades en mekanisk från- och tilluftsventilation, som medförde att ett flertal salar försågs med undertak.

1990 gjordes en restaurering av byggnaden. Arkitekt var Ove Hidernark Arkitektkontor AB, för El och belysning stod Lars Alm &Co Elkonsult AB samt för ventilation Sunda Hus AB.

Undertak och ventilationssystem revs och lokalerna återställdes. Ett nytt ventilationssystem infördes, där tidigare befintliga murverkskanaler användes i möjligaste mån.

Kontorsrum ventileras med förstärkt självdragsventilation med tilluft genom otäta fönster och frånluftsfläkt vars hastighet styrs av utetemperaturen. Toaletter har egen frånluftsfläkt som går kontinuerligt. I byggnaden finns en plenisal, restaurang, kollegierum och personalrestaurang, som behöver uppvärmd tilluft. (Plenisal och restaurang för 100 personer).

Tilluften värms av värmebatteri i en kammare i nivå med källaren. Temperaturen på tilluften konstant hålls med temperaturgivare i tilluftskanal efter kammaren via shunt för värmebatteri. Drivkraft för ventilationen är en axialfläkt vars varvtal styrs av utetemperaturen.

Byggnadsvård och teknik

Vård och ombyggnad av äldre byggnader avser ofta byggnader som är klenoder jämfört med det ”smäck” vi uppför idag. Kritiklöst användande av ”popteknik” inom byggandet innebär att man tillgriper teknik som ofta lett till misslyckanden under de tre föregående decennierna och nu. Stimulans till ombyggnad (av t.ex. skolor) för att skapa sysselsättning är vällovligt.

För att komma i åtnjutande av stimulansen har det emellertid gällt att komma igång med ombyggnader före en viss tidpunkt. Snäva tidsmarginaler har resulterat i att man underlåtit att, i enlighet med Plan och Bygglagen, inventera byggnadernas inneboende kvaliteter, brister och förutsättningar. Man väljer även ofta att upphandla ombyggnadsarbete på totalentrepenad.

Resultatet har ofta blivit en vandalisering av värdefulla byggnader.

Per Olof Nylund

Verksam i företaget Sunda Hus AB och docent i byggnadsteknik och f d. professor i uppvärmnings- och ventilationsteknik vid KTH.

4/1994