Under Ingemar Tunanders sakkunniga handledning får vi här ett utsökt tillfälle att bekanta oss med modets växlingar vad gäller våra äldre tapeter – från de tidiga vävda textiltapeter till funktionalismens ljusa »havregrynsfärgade» papperstapeter.

Det har väl hänt de flesta av oss, åtminstone någon gång, att vi träffat på tapetrester i gamla hus, ofta lager på lager med olika mönster, mer eller mindre blekta och fläckade. Om man blöter upp ett tapetsjok går det att skilja lagren från varandra. På så sätt kan man följa modets växlingar.

Historisk baksida

Har man tur kan tapeternas baksida också berätta något. Där kan t ex finnas stämplar och uppgifter om tillverkare och tillverkningsår. Och som så ofta kan detaljer på ett slående sätt ge blixtbelysning åt större sammanhang. jag fann t ex en gång en tapet från en sörmländsk herrgård, som var stämplad med firmamärket Reveillon. just denna firma blev utsatt för vad man kunde kalla ett förspel till franska revolutionen. Företaget brändes nämligen i april 1789 av arbetarna. Några månader senare följde den stora stormen.
Det tillhör naturligtvis sällsyntheterna att man via gamla tapeter kan förnimma historiens vingslag. Men ofta nog får man deras ungefärliga tillkomsttid, i första hand genom de tidningar som brukade användas som underlag vid uppsättningen.

Giftiga tapeter

Den vanligaste märkningen under slutet av 1800-talet och tidigt 1900-tal var stämpeln ”Arsenikfri”. Bakgrunden var denna: I början av 1800-talet hade man i Tyskland lyckats framställa en klart lysande grön färg kallad kejsargrönt eller schweinfurtergrönt; fördelen var att den inte blektes av solljuset.

Ganska snart började man emellertid sätta förgiftningsfall i samband med användandet av denna färg i tapeter. I Sverige tog sig justitiekanslern an ärendet och lät utreda frågan om tapetfärgens farlighet. Den visade sig därvid innehålla en mycket giftig förening av kopparoxid, ättiksyra och arsenik, vilket 1876 ledde till ett förbud mot all handel med arsenikhaltiga tapeter. Sedan drö . de det inte länge förrän tapeterna försågs med stämpeln ’Arsenikfri”. Giftfriheten blev ett försäljningsargument.

De äldsta tapeterna

Den äldsta uppgiften om tapeter i Norden har vi i ett brev från ärkebiskop Eskil i Lund år 1145. Brevet gällde diverse donationer och nämnde bland annat TAPETIA. Men ordet avsåg här textilier, vävda tapeter, bänkkläden eller dylikt. Det hade följaktligen inte mycket att göra med det vi i dagligt tal kallar tapeter, dvs tryckta papperstapeter.

Den äldsta bevarade papperstapeten i Sverige finns i Malmö. Den påträffades under 1950-talet i det s k Rosenvingska huset och har kunnat dateras till 1564. Den är tryckt med träklichéer och bildar ett mönster av bandslingor och blommor. Mönstret påminner om engelska tapeter och huset i Malmö ägdes vid den tiden av en skotte. En vattenstämpel, i papperet visar emellertid på fransk tillverkning.

Från 1600-talet finns det flera uppgifter om att papperstapeter använts på, herrgårdar och i städernas borgarhem. Endast fragment är emellertid bevarade.

Gott om tapeter under 1700-talet

Från det tidiga 1700-talet finns tapetrester på en del håll, men det är först efter mitten av århundradet som papperstapeter nått spridning över landet.

En hel provkarta på 1700-talstapeter kan man se på Drottningholm. Såväl slottet som byggnaderna runt omkring hade rum med målade eller tryckta papperstapeter. Här återfinns ett av de vanligaste rokokomönstren – stora snedrutor med en blomma, en stjärna eller en krona i rutans mitt eller i diagonalernas skärningspunkt.
Under den gustavianska tiden kommer de randiga tapeterna. ”Til ett rums beklädande 80 alnar blårandiga tapeter”, heter det på ett ställe i husgerådskammarens räkenskaper. Randmönster – gärna just i blått – med eller utan blommor blir nu lika vanliga som de blomsterströdda hade varit under rokokon.

Omkring sekelskiftet 1800

När den gustavianska stilen avlöstes av empiren förändrades också tapetmodet. Den antika konstens sfinxer, gripar och andra fabeldjur började klättra upp som mönsterdetaljer på svenska salsväggar. Ofta är det fråga om en kombination av målning och tryck. Väggarna var klädda med spänt, målat papper och på detta klistrades urklippta dekorationsdetaljer eller bårder, gärna i form av draperiimitationer.

Särskilt berömda blev de fransktillverkade s k panoramatapeterna, där motivet utan upprepning täckte alla väggarna i rummet. För en enda tapet kunde det behövas ett par, tre tusen klichéer. Ett hundratal av dessa prakttapeter letade sig upp till Nor den och finns på våra slott och herrgårdar, en del även i borgarhem. Målade varianter av panoramatapeter förekom också, främst i större bondgårdar.

Tekniska nyheter

Verklig betydelse fick tapeterna dock först längre in på 1800-talet. Det var sedan man i Tyskland konstruerat tapetmaskiner för valstryck. Med dem kunde man trycka fyra färger samtidigt. Eftersom man vid ungefär samma tid lärt sig att tillverka papper i långa banor stod vägen öppen för massfabrikation.

På 1870-talet hade man gått över från lumppapper till papper framställt av billig trämassa, och 1877 installerades hos Kåbergs i Stockholm en ångdriven tryckmaskin. Därmed var steget taget från hantverk till industri. Det efterhand allt tätare järnvägsnätet underlättade också distributionen av tapeterna över landet.

Hur ofta tapetserade man om?

Även i enkla miljöer tapetserade man om relativt ofta. Under det sena 1800-talet var det brukligt med nya tapeter ungefär vart tionde år, ibland t o m vart femte år. En gumma från mina hemtrakter i Dalarna berättade på trettiotalet att hon tapetserade om var gång hennes enda ko kalvade. Från Dalarna berättades också att när bönderna kom in i lanthandeln och ville köpa tapeter så frågade handlarn: ”Ska det vara till kammarn eller till köket?”. Skulle det vara till kammarn, fick de ur ena högen, till köket ur den andra. det fanns bara två sorter att välja mellan.

Mönsterprakt

I ett borgarhem var tapeturvalet mer sofistikerat. Det fanns tapetmönster anpassade för skilda rumstyper. I hallen användes t ex tapeter med ekådring eller murimitation, i matsalen imitationer av gyllenläder eller nyrenässansmönster, i salongen mönster i nyrokoko eller nylouisselze, gärna textilimiterande, i herrummet tapeter i orientalisk stil. Kökstapeterna, som kunde ha geometriska mönster, var ofta fernissade.

Ljusare väggar

Kring sekelskiftet började en ny smakriktning göra sig gällande. Kulturpersoner propagerade för ljus och luft i hemmen och bland annat kom Ellen Key med ett radikalt förslag. Hon rekommenderade heminredare att köpa de billigaste tapeterna och sätta dem med mönstret mot väggen och den ljusa baksidan utåt. På så sätt skulle man skapa en harmonisk miljö, god för Själen.

Det var dock inte många som var mogna för en sådan lösning. Men tapeternas färger blev överlag ljusare. Jugendstilens slanka blomrankor, följda av den geometriserande wienerjugenden kom snart att dominera tapetmodet.

Den som skapade en helt ny inredningsstil här i Sverige var emellertid Carl Larsson. I böckerna Ett hem och Åt solsidan visade Carl Larsson hur han – och framför allt hustrun Karin – hade ordnat för sig hemma i Sundborn i Dalarna. Det är ljus och sol över dessa bilder, och välgörande vardagligt. Det var i sin Carl Larssonstöpta form som jugendstilen fick makt över sinnena.

Jämsides med dessa lätta inredningsideal levde det kvar en tung, konservativ representationsstil av 1800-talstyp. Denna behöll uppdelningen med olika tapeter för skilda rumstyper och en mörk färgskala. Den tapet som blev mest populär var den s k gobelängtapeten – textilimiterande och med motiv av lövverk, blommor eller frukter, gärna med eklöv för herrummet och vindruvsklasar för matsalen.

Liljevalchsutställningen

År 1917 ordnades den stora Hemutställningen på Liljevalchs konsthall. Den hade visserligen ett socialt program men detta kom i skymundan för entusiasmen över de vackra interiörerna. Till utställningen hörde nämligen kompletta rum, inredda av unga arkitekter. Väggarna hade tapeter som tryckts upp just för utställningen. De var ritade av bl a Uno Åhrén, Carl Malmsten och Alf Munthe och hade enkla blom och rankmotiv med tydligt tycke av svenskt 1700-tal. Flera mönster tog t ex upp rokokons diagonalrutor med inströdda blommor.

Dessa arkitekt- och konstnärstapeter fick dock en begränsad spridning. I stället var det mer konventionella blomtapeter från mönsterateljéer i Berlin som blev de gängse i svenska hem.

Swedish grace

Det samarbete mellan formgivare och tillverkare som etablerats i samband med Liljevalchsutställningen utvecklades sedan vidare. Bland annat ordnade Svenska Slöjdföreningen pristävlingar, och genom de konstnärer som deltog i dessa, Einar Forseth, Knut Hallgren m fl kom den internationella art décostilen att fä sitt tidigaste svenska uttryck just inom tapetkonsten.

Den svenska art décon kännetecknades av en spröd elegans och kom senare att gå under beteckningen Swedish grace. Tapetmönstren var ofta tecknade i guld och svart mot ljust gråbrun eller varmgul botten, eller i blågrå och grågröna toner mot en grund av matt silver.

Denna raffinerade enkelhet nådde dock knappast utanför en trängre krets av intellektuella och inredningsintresserade. Det stora flertalet svenska hem hade fortfarande blommiga tapeter. Vanligtvis var, liksom under tiotalet, dessa mönster av tyskt ursprung även om tillverkningen nu till stor del skedde i Sverige.

Funktionalism

Så kom 1930 års Stockholmsutställning och med den funktionalismen. Praktiska och sociala krav på bostadens utformning blev nu huvudsak och vann, till skillnad från tidigare, industrins gehör. Rörelsens förespråkare talade sig varma för den enfärgade och ljusa väggen. Det enda i mönsterväg som tolererades var en prägling som gav putskaraktär åt väggen. Samtidigt infördes havregrynsfärgen i de svenska hemmen och blev under ett par decennier bostadens universalkulör både in- och utvändigt. Därmed försvann också uppdelningen med speciella tapetmönster för olika rumstyper för gott.
På 1940-talet följde en uppmjukning av funktionalismens stränga ideal. Mönstrade tapeter började åter förekomma. Vanligen var det fråga om mycket lätta och diskreta konturteckningar mot pastellfärgad botten. Formgivare var här bland andra Carl-Axel Acking, Sven Hesselgren och Sigurd Lewerentz.

Ingemar Tunander

1/1995