Verktyg är en del av vår kulturhistoria. I den här artikeln visar Nils-Eric Anderson och Gunnar Almevik hur kunskap om verktyg också kan ge en förståelse för en historisk byggsituation, en tradition och för en människas idérikedom. De berättar om verktyg och arbetsprocesser från förhistorisk tid fram till vårt moderna industrialiserade byggande.

Vart än vi går, ser vi resultaten av historiskt byggnadsarbete. Någon har tänkt och verkställt sina tankar, lyckats eller misslyckats, och överallt finns spår av de verktyg som brukats. Utan verktyg hade vi haft en byggnadskultur som inte nämnvärt höjt sig över djurens. Det är således inte ett perifert tema på byggnadskultur som nu presenteras. Verktyg är tvärtom en källa till kunskap om byggandets historia, en väsentlig berättelse om människan och därmed också ett betydelsefullt kulturarv att vårda.

“Handens intelligens” är ett uttryck för hantverksskicklighet eller konsten att skapa funktionella och vackra ting med handverktyg. Om man skulle uppfatta uttrycket bildligt vore hantverkaren en annan slags människa än de som tänker med huvudet. Så är det givetvis inte, hantverkarens arbete är någonting mer än kroppsarbete och manuell färdighet. Till ett handverktyg hör också tankar och för att vårda och berätta om dessa föremål som ett kulturarv måste vi skaffa oss kunskap om de teorier och metoder som hör till färdigheten med handverktyg. Detsamma gäller när vi använder traditionella verktyg för att vårda historiska byggnader.

I den här artikeln vill vi lyfta fram verktygen som en del av vår kulturhistoria. Vi vill visa hur kunskap om verktyg kan ge förståelse för en historisk byggsituation, en tradition och en människas idérikedom. För att förstå ett verktyg måste vi förstå den eller de arbetsprocesser som verktyget är uttänkt för. Även om vi kan identifiera och benämna ett verktyg har vi inte nödvändigtvis kunskap om hur verktyget har använts. Förståelsen handlar om att koppla samman egenskaper i verktyget med dess sätt att verka i en arbetsprocess. I och med att produktionssätten förändras så försvinner kunskaper om äldre arbetsprocesser, och därmed också kunskaper om äldre verktyg. Vi har valt ett antal exempel på verktyg och arbetsprocesser från förhistorisk tid fram till vår tids industrialiserade byggande.

Sågbladet från Mästermyr

I mitten av 1930-talet plöjde en bonde upp en över 1000 år gammal verktygslåda ur en åker i Mästermyr på Gotland. Kistan innehöll dels smidesverktyg och dels verktyg för träarbeten. Träverktygen bestod av skafthålsyxor för behuggning av timmer, en tväryxa, sex olika navare, ett stämjärn, ett skavjärn, ett löst sågblad och ett med trähandtag.

En såg används vanligtvis till att kapa eller klyva virke, men vid en närmare studie av sågbladet med trähandtag finner man ett antal egenskaper som också antyder en annan användning. Den här gamla sågen kan ha använts till att foga samman ojämna brädor eller plankor. Man lägger då två ämnen, som grovt planats med yxa, mot varandra och sågar ihop den ojämna skarven.

Sågbladet är ungefär 40 centimeter, format som en sticksåg med handtag i ena änden, vilket är lämpligt för att såga upp en skarv i ett bearbetat virke med begränsad dimension. Sågtänderna är formade som för att kapa virke, men de är inte skränkta, det vill säga växelvis vinklade från sågen. Istället har sågbladet formats med tjockt gods vid tandgången och smitts ut till någon millimeter i sågens rygg. Sågens egenskaper är funktionella för att riva bort ojämnheter i en fog mellan två brädor eller plankor.

Genom verktygen kan vi få vissa ledtrådar till en äldre byggnadskultur. Det skandinaviska förhistoriska byggnadsskicket framställs ofta som grovt, med naturvuxet och obearbetat virke i enkla sammanfogningar. Mästermyrfyndets verktyg talar tvärtom för en raffinerad träbyggnadsteknik, där man lagt ner arbete på både planbearbetning och passning i sammanfogningar. Sågen från Mästermyr bygger på principen att kopiera en ojämn form i ett byggnadsmaterial till ett annat och har i princip större likheter med den medeltida liggtimringens meddrag än med en ordinär såg för kapning eller klyvning.

Spåret av en förhistorisk yxa

Kunskap om verktyg är en byggnadshistorisk kompetens. I större delen av Sverige kan man med relativt god säkerhet datera byggnader genom spåret från en speciell yxa. I byggnader från tiden före digerdöden, det vill säga 1300-talets mitt, planbearbetades bjälkar, sparrar, plankor och i vissa fall också brädor på ett sätt som gav ett fiskbensmönstrat och i relief vågformat spår. Spåret kommer från en speciell typ av yxor som återfinns bland bevarade förhistoriska verktyg. Yxorna har en lätt rundad egglinje med trubbig eggvinkel och har sannolikt varit försedda med ett långt skaft.
Behuggning och planbearbetning kan ha gått till så att trästocken placerats lågt på marken. Huggaren stod upp med stocken mellan sig och den yta som skulle bearbetas. Arbetsställningen, skaftets längd och yxans form gjorde att man täljde snarare än högg in i veden. Den rundade eggen slant yxan mot ytan och lämnade endast skurna ytor i ett lågt bågsegment. Stocken bearbetades fram och tillbaka och uppifrån och ner vilket resulterade i ett fiskbenslikt mönster. Tekniken kallas för slint-, ax- eller krushuggning och på norska för spretteljing.

Byggnadsforskare antar att yxan var ett vikingatida kombinationsverktyg, och att man efter digerdöden tog till sig nya byggnadstekniker och började bruka mer specialiserade verktyg.

Fidusverktyg

“Fidus” betyder påhittig eller fiffig på danska. Att tillverka ett “fidusverktyg” innebär att man förbättrar eller anpassar ett traditionellt verktyg för ett specifikt ändamål.

Om man tar ett par gamla hängslen och fäster resårets ena ände vid såghandtaget och den andra änden i ämnet som man ska såga så har man tillverkat ett fidusverktyg. Idén kan förefalla absurd, men under en period då skogsbruket rationaliserades tillverkade man stocksågar och timmersvansar försedda med en stålfjäder för att bibehålla energin från ett sågtag och överföra till nästa. Produktnamnet på det här fidusverktyget, under den relativt korta tid det fanns i handeln, var “sågkamrat”.

Grundklossen var ett verktyg som förr fanns i varje snickeri och slöjdsal. En gammal narad bräddörr har med största sannolikhet tillverkats med hjälp av en grundkloss. Verktyget är en slags kombination av stämjärn och hyvel, och används för att plana ut botten på en försänkning i ett virke. Grundklossen har närmast utrotats av överhandsfräsen, men i vissa situationer då man inte har en överhandsfräs till hands kan man tillverka en grundkloss av en skruv och en bräda. Man skruvar då ner en kraftig skruv med försänkt skalle genom en träkloss och filar kanterna vassa. Man låter skruven sticka upp så långt man önskar till försänkningens djup, vänder på klossen, som fungerar som anhåll, och använder skruven som skärande stål.

Konsten att skärpa en såg

“Kärleken till trä består av vassa verktyg.” Så formulerar sig snickarmästaren Tomas Tempte i sin bok “Arbetets ära”. Och visst är det vackert uttryckt och lätt att förstå, men vi är nog många som har erfarenhet av det motsatta: slöa verktyg. Möjligheten att upprätthålla “kärleken till trä” genom vassa verktyg är inte helt enkel. Det kräver kunskap, verktyg för vård av verktyg men grundförutsättningen är att verktyget går att underhålla. Underhållsfritt har länge varit ett slagord inom byggmaterialindustrin; en egenskap som i vissa fall bör förstås som omöjligt att underhålla. Samma strävan mot underhållsfrihet finns också inom verktygsindustrin.

I finsnickeri användes förr en sinksåg med ett fintandat sågblad, 16 tänder per tum, och tunnslipat i ryggen. Denna typ av såg finns inte längre i svensk handel. Detsamma gäller fogsvansar med klyvtandning, som inte längre tillverkas i Sverige. Utbudet av sågar idag består av olika tandspetshärdade engångssågar med universaltandning, det vill säga med vinkelslipade skäreggar på båda sidor, som fungerar för både kap- och klyvsågning.

Om man är ägare till en fintandad sinksåg eller en gammal fogsvans för klyv- eller kapsågning bör man vårda den ömt. Det är mycket bra sågar och dessutom kulturhistoriska föremål som kan vara svåra att få tag på. Det kan vara mödan värt att skaffa sig den utrustning som behövs för att vårda sin såg: en flat sågfil, en dubbel sågfil, en trekantssågfil, en filklove och en skränktång. Det kan ta emot eftersom verktygen man vårdar sågen med kostar lika mycket som en ny tandspetshärdad såg av hög kvalitet, men skillnaden i sågningen är ändå stor.
En gammal handsåg av exempelvis märket Sandvik, Stridsberg & Björk, Vikingsågen, EIA eller Orsia är tillverkade för att användas mycket. Detta märker man tydligt när man håller i handtaget; sågen blir som en förlängning av armen och ansträngningen är liten, under förutsättning att den är skärpt och skränkt. Idag finns motsvarande sågar endast att köpa från England eller Amerika och för en ansenlig summa pengar. Stålet är inte sällan märkt “Swedish quality steel”.
Att skärpa en såg innefattar momenten fogstrykning, urbottning, formfilning, gradning, fasfilning och skränkning. Kortfattat går det till på följande sätt att skärpa en fogsvans för kapning:

A. Sågen slits som mest på mitten eftersom tänderna där används mest. Om man då bara filar tänderna på mitten får sågen en felaktig tandlinje, som gör sågen mer arbetsam att använda. Därför fogstryks sågen med en flat sågfil för att få alla tänderna lika höga. Sågfilen monteras i en fogstrykningsapparat som håller rät vinkel mot tandgången, men man kan likaväl tillverka en fogstrykningsapparat av en träkloss, det vill säga ett fidusverktyg.

B. Urbottning görs med en dubbel sågfil för att återställa tanddjupet och bibehålla utrymmet för att mata ut spånorna under sågningen.

C. Tandspetsvinkeln återställs genom formfilning, som efter fogstrykningen blivit något trubbig (sågtandens profil filas vinkelrät enligt bilden ovan. En vanlig tandspetsvinkel på en kapsåg är 57,5° åt vartdera hållet, vilket motsvarar en näst intill liksidig triangel som ger en stark sågtand i båda riktningarna.

D. Efter formfilningen gradas sågen, dvs man drar ett hårt finkorningt bryne på utsidan av tandraden för att få bort eventuellt “filskägg”.

E. Nästa moment är fasfilningen, som ger tandspetsarna skärande, spånbrytande och spånförande egenskaper. Fasen ska filas mindre mot tandbotten och större mot spetsen, med lutningen 70° och vinkeln 50° i förhållande till sågbladet. Fasningen ska inte gå ända ner i tandbotten då man försämrar spånföringen, men på sågar med 6 tänder/tum eller fler kan detta vara svårt att genomföra.

F. Efter fasfilningen ska sågtänderna skränkas. Med en speciell tång böjs varannan tand åt höger och varannan åt vänster för att sågen skall gå lätt i sågspåret och inte klämmas fast. Måttet på skränkning kan variera beroende på träslaget, sågbladets bredd och tjocklek etc. På en ordinär fogsvans för kapning är 0,3 mm ett vanligt skränkmått.

Efter skränkningen är det lämpligt att provsåga. Om allting fungerat ska sågen gå rakt och snabbt. Det kan ta några sågtag innan grader från filningen försvunnit och man känner hur den verkligen fungerar. Drar sågen snett kan man justera genom att dra ett fint bryne på utsidan av tandspetsarna på den sida av sågen som den drar åt.

Detta är en ganska ingående beskrivning, som handlar om grundläggande filning, och det bör påpekas att man skärper sin såg med jämna mellanrum. Då handlar det om att med ett eller ett par lätta filtag skärpa den yttersta tandspetsen.

Moderna handverktyg

Många verktyg från det moderna byggeriet tidsålder hör samman med en specifik produkt. Många av dessa produkter, som dekorativt utformade masonitebeklädnader och tåliga eternittak, finns kvar i våra byggnader men verktygen är på väg att försvinna. Ett omodernt verktyg behöver inte nödvändigtvis vara särskilt gammalt. Eller tvärtom; ett gammalt verktyg behöver inte vara omodernt.

När träfiberskivan började användas i byggnadssammanhang introducerades även metoder och verktyg för att få till ett bra montage. Träfiberskivorna som användes som beklädnadsmaterial på invändiga väggar och tak var av typen hårda, halvhårda och porösa och för dessa material fanns en uppsättning specialhyvlar i olika utförande och fabrikat för att göra falsar och faser. Från 1940-talet inpå början av 1970-talet fanns dessa specialverktyg i de flesta byggnadssnickares verktygslådor.

I dag används träfiberskivor alltmer sällan som beklädnadsmaterial och när det förekommer sker det oftast utan dessa delvis bortglömda hyvlar. Idag fabrikstillverkas vissa träfiberskivor med falsar och faser.

Under samma tidsperiod som träfiberskivan användes inomhus förekom asbestcementskivor lika flitigt som beklädnadsmaterial utvändigt. Även här förekom speciella verktyg för att underlätta montage och bearbetning. På väggar förekom produkter som Sidi-plattan, Malmex och Colorbestos. Samtliga tillverkades av Svenska Eternit AB och Svenska Invarit AB.

För kapning och tillpassning av släta skivor kunde man använda en sidirits. Denna rits var försedd med en hårdmetallspets som trycktes mot skivan och gav en anvisning där skivan sedan kunde brytas. För att få ett bra resultat drogs ritsen efter en rak bräda och bröts sedan av mot en rak kant. Detta udda verktyg som närmast är att likna vid en skruvmejsel med kort svängd klinga fanns i många verktygslådor under 1950- och 60-talen.

Det fanns även en särskild tång eller sax för att klippa asbestcementskivor. Saxen fungerar så att ett skär pressas mot två mothåll och med skjuvkraft stansar ut en bit ur skivan lika med skärets tjocklek. När korrugerade skivor monterades på tak eller vägg användes ofta en särskild typ av skruv med fyrkantig skalle och tätningsbricka av impregnerad asbestfiber. För att underlätta skruvmontaget fanns en hylsa anpassad för fyrkantsskallen, som monterades i en vanlig borrsväng. Det fanns också en specialnyckel utformad som en vev med nedvikta kanter som med ett enkelt handgrepp kunde passas in på skruvskallen.

Bandjärnsträckaren är också ett numera historiskt verktyg, som användes en tid mellan tapphålet och spikbläcket. Bandjärnsträckaren är en liten hävstång försedd med en klämanordning för att greppa om och spänna ett bandjärn mot ett lämpligt mothåll. Idag är det inte många snickare som har ett sådant verktyg i sina verktygslådor, men på 1970-talet var det ganska vanligt.

Innan dagens populära spikbleck för infästning av exempelvis takstolar fått fullt genomslag på marknaden användes istället ett galvaniserat bandjärn. Dessa järn i dimension 1 gånger 25 mm fick snickaren själv klippa till i lagom längd ur en rulle. Efter att tillkapning skett i lämpliga längder och antal slog snickaren hål i järnet för att kunna spika fast det.

Under slutet av 70-talet kom perforerade bandjärn, som innebar att snickaren inte behövde göra hålen själv med körnare eller syl och som sparade en del tid vid monteringen. Bandjärnet användes i takstolskonstruktioner och för att sträva regelkonstruktioner. Ett annat användningsområde för bandjärnsträckaren var att hålla samman formsidor av brädor eller formluckor, till gjutformar för väggar och stödmurar, innan de prefabricerade formstagen helt tog över den rollen.

Färdighetsträningen

Hantverkarens arbete kräver någonting mer än bara tankar om verktyg och arbetsprocesser. Hantverkande kräver också kroppsarbete och manuell färdighet. Att såga av en bräda rakt och i vinkel är inte så enkelt. Det kräver träning och ett antal sågade sömmar. Övning ger färdighet och färdigheten innebär att man tillämpar en metod och gör giltiga bedömningar under arbetets gång utan man tänker på det. I ett bygghantverk handlar det om att få “teorins praktik” in i kroppen. En murares färdighet är exempelvis att med mursleven lägga den mängd murbruk på tegelstenen som ger den önskade fogtjockleken i den bestämda höjden på skiftgången. Eller att slå en spritputs med den kraft och snärt som krävs för att bruket ska fästa vid underlaget, bli lagom tjockt och få en jämn övergång i förhållande till tidigare påslag. Utan att den tunga ballasten studsar bort från underlaget. Då måste man vara färdig med sitt verktyg.

Tidsaspekten i hantverkets teori och metod handlar om ordningsföljden i olika moment som hänger samman i en process. Färdigheten har därutöver två tidsaspekter: produktionshastighet och “timing”. På relativt kort tid kan en person lära sig grunderna i att mura förband, sätta en kakelugn och att knuttimra en husstomme. Skillnaden mellan att kunna lite och inte kunna någonting är stor. Men man får inte glömma att skillnaden mellan att kunna lite och att kunna göra det så bra att man kan leva på sitt hantverk är större. På en dag måste en murare lägga minst 8 kvadratmeter halvstens fasadmur, timmermannen måste dra och knuta minst 25 löpmeter vägg och på 4 dagar måste kakelugnsmakaren kunna sätta en ordinär ugn.

I vissa hantverksyrken är “timing” den huvudsakliga färdigheten, som exempelvis i trädgårdsmästarens hantverk. För en murare kan den här förmågan att göra bedömningar i rätt stund bestå i att veta när man ska förvattna och eftervattna en puts i förhållande till väderlek, underlag och putsens egenskaper. Eller att veta när man ska skura putsen och när man ska sluta skura putsen.

Mycket kunskap om gamla verktyg har försvunnit i takt med förändrade byggnadssätt, mekanisering och nya byggprodukter. Det är lätt att göra felaktiga tolkningar även när det gäller till synes ordinära verktyg som sågar och yxor. Detaljer i verktygens formgivning och spåren i byggnaderna de lämnat efter sig är ofta det enda källmaterialet för att rekonstruera den historiska situationen.

Fashyvlarna för fiberarbeten, sidiritsen, eternitnyckeln och bandjärnsträckaren finns inte kvar i byggnadsarbetarens verktygslåda. De finns inte heller i museisamlingarna till minne av folkkulturen eller till prydnad på landsortskaféernas väggar. I bästa fall blir de kvarglömda i något förråd. I värsta fall slängs de som sopor. Om något fragment av 1900-talets bebyggelse ska bevaras till eftervärlden med någon slags autenticitet så måste också verktygen bevaras; eller åtminstone kunskapen om verktygen.

Nils-Eric Anderson, Gunnar Almevik

Nils-Eric Anderson är byggnadssnickare, byggnadstekniker och utbildningsledare på Hantverksskolan i Mariestad, Göteborgs universitet

nils-eric@dacapo.mariestad.se

Gunnar Almevik är bebyggelseantikvarie, tjänstledig som rektor för Hantverksskolan i Mariestad och nu doktorand i kulturvård vid Göteborgs universitet

gunnar@dacapo.mariestad.se