”De större restaureringarna i Tallinns medeltida stadskärna har utförts av polska restaureringsfirmor. Tyvärr har polackernas yrkeskunnande inte utnyttjats av esterna som nu står inför stora uppgifter att själva förvalta sitt byggnadsarv. Men detta innebär också en positiv utmaning.”

Vid några tillfällen har Byggnadskultur skrivit om bebyggelsen i Estland. Det andra numret från 1989 ägnades helt åt estnisk byggnadskultur. Just det numret skapade ett intresse och en nyfikenhet som gjorde att undertecknad ett år senare befann sig i Tallinn för att under två månader studera stadens trähusbebyggelse. Två områden valdes ut, Suda-Tatari och Kalamaja, och resultatet från dessa områdesstudier har presenterats i ett examensarbete på Bebyggelseantikvariska linjen i Göteborg under hösten 1991.

Tiotal områden kvar

Tallinns trähusbebyggelse ligger grupperad i ett tiotal olika områden runt stadens medeltida kärna. Delar av denna bebyggelse skadades då sovjetiskt flyg bombade staden i krigets slutskede. På de ställen där trähusbebyggelsen gick förlorad uppfördes senare på 1950-talet stora, massiva bostadshus med drag av klassicism, det som esterna beskriver som ”stalinistisk arkitektur”. Men fortfarande finns stora delar av trähusbebyggelsen kvar med hyreshus från senare delen av 1800-talet fram till andra världskrigets utbrott, då det traditionella sättet att bygga flerbostadshus i trä upphörde i Tallinn.

Samtidigt med den sovjetiska ockupationen av Estland 1940 drogs allt privat ägande in till staten. Samtliga hyreshus i dessa trähusområden fick en ny ägare – staten – och det blev början till en period då allt underhåll nästan helt och hållet upphörde. Resultatet ses idag i form av kraftigt nedgångna bostäder utan centralvärme. Uppvärmningen sker med ved och det dåliga underhållet har skapat en bostadsstandard som normalt skulle dömas ut. I bostadsbristens Tallinn har befolkningen inte alltid möjlighet att välja och en del av invånarna lever därför i en vardag där taket i bostaden läcker och färgen flagnar såväl inomhus som utomhus.

Tiden står stilla

Suda-Tatari och Kalamaja är två områden med träbebyggelse där tiden stått stilla sedan 1940. Bebyggelsen i Suda-Tatari ligger grupperad kring gatorna Suda och Tatari. I norr går gränsen mot Pärnugatan och söderut gränsar området mot Kingissepagatan. Bebyggelsen i Suda-Tatari omfattar ca 180 byggnader och befolkningen uppgår till omkring 2 000 invånare. Kalamaja är beläget mellan havet och den gamla medeltida kärnan i nordvästra Tallinn. Området har en gammal historia som sträcker sig bakåt flera hundra år. Troligtvis har här funnits bosättningar redan på 1100-talet då närheten till havet skapade mindre byar med invånare som levde av fiske. Kalamaja är en sammansättning av två ord, Kala som betyder fisk och Maja som betyder plats, hus på estniska.

Att vandra runt bland dessa byggnader är att förflytta sig bakåt i tiden, här inne är inte biltrafiken så intensiv och barnen utnyttjar gaturummet som lekplats. Det doftar från de veduppvärmda bostäderna och bakom husen ligger stora travar med ved staplade. Här finns också de grönskande, numera vildvuxna, bakgårdarna som skapar viktiga gröna lungor för stadens befolkning. Det är brist på parkmark i centrala Tallinn men här bland trähusen växer det buskar och träd i en härlig oordning!

Arkitekturen är väl sammanhållen trots att det kan skilja 20-30 år emellan byggnaderna. Våningshöjden är i de flesta fall två våningar, först på 1930-talet i samband med funktionalismen, bygger man på med en våning. Detaljerna avslöjar när byggnaden är uppförd. En lägre kalkstenssockel skvallrar om att byggnaden kan vara från tiden före sekelskiftet och byggnader, vars fönster är Indelade i mindre rutor är från tiden omkring 1910, då jugendstilen nådde Tallinn och även kom att prägla träarkitekturen. Variationsrikedomen bland dessa byggnader skapar en ovanlig harmoni och samstämmighet där ingen byggnad gör en ansats att överglänsa den andra intilliggande. Men det blir aldrig tråkigt att vandra i dessa områden för det finns samtidigt ett slags spänning skapad av invånarnas många år av boende.

Denna beskrivning är inte ett försök att försköna bilden av trähusområdena, den dåliga konditionen bland byggnaderna lyser snabbt igenom. Men det som gör trähusarkitekturen intressant i Tallinn är, förutom det jag nyss beskrivit, dess autenticitet. Få städer i Europa kan uppvisa ett så stort och omfattande bestånd av trähus i en obruten kedja från 1800-talets senare del och framåt. Få ingrepp har blivit gjorda under åren som gått; vissa större lägenheter har delats upp efter kriget men annars är exteriören och interiören i de flesta fall intakta. Det faktum att bebyggelsen fortfarande finns kvar trots det ringa underhållet under nära 50 år visar på den goda kvalitet som finns inrymt i dessa byggnader. Att uppföra liknande bostadshus med samma kvalitet materialmässigt skulle vara en ekonomisk omöjlighet idag.

Rysk och tysk influens

Träbebyggelsen speglar olika byggnadsskick influerat från de omgivande grannländerna och även viktiga händelser i Tallinns och Estlands historia, På en del av de äldre byggnaderna från 1800-talet syns bl a rysk påverkan i form av rikt utsirade fönsteromfattningar. Tyskt byggnadsskick kan också spåras i sättet att på baksidan av hyreshusen lägga en utbyggd baktrappa där utrymmen för ved och torrklosett var förlagda.

Det begynnande 1900-talet innebar för Tallinn att industrialismen nådde staden. Den hade långsamt börjat utvecklas i takt med att esterna intensifierade sin kamp för att nå självständighet under 1800-talets senare del, men den verkliga industriella boomen startade med det nya seklet. En stor del av det proletariat som levde i Tallinn vid denna tid kom att bosätta sig i Kalamaja. I närheten till havet uppfördes en arbetarbebyggelse som än idag präglar området. Bebyggelsen i Kalamaja är enklare jämfört med den i Suda-Tatari som blev ett område för den estniska medelklassen som växte fram i industrialismens spår.

Estlands första frihetsperiod mellan åren 1920 och 1940 innebar bl a en ökad reglering av bebyggelsen i trähusområdena. Kalarnajas västra del präglas av denna planering med bredare gator och förgårdar framför byggnaderna. Genom en ny brandlag från 1925 började trapphusen uppföras i sten och på flera håll syns nationalromantiska influenser med små tornhuvar som egen avslutning på burspråk. Från Finland och Sverige kom funktionalismen och satte sin prägel i bebyggelsen. Suda-Tatari finns exempel på hur denna typ av arkitektur avspeglas i en stram exteriör dekor utan några fönsteromfattningar.

Trähusarkitekturen speglar sålunda olika epoker i stadens historia under de sista 150 åren, en historik som alltför sällan uppmärksammas. Tallinn är ju, ur turistsynpunkt, mera känd som en f d mäktig Hansastad. Myndigheterna har i första hand inriktat sig på att underhålla den medeltida kärnan där turisterna uppehåller sig. Restaureringarna har skett med ”öronmärkta” pengar, avsedda endast för detta ändamål. Även om viljan kan ha funnits bland esterna att försöka underhålla trähusbebyggelsen har det inte funnits intresse från den tidigare regimen att hjälpa upp den dåliga standarden i dessa områden. Det har fått till följd att stadens myndigheter i Tallinn mera ser trähusarkitekturen som en börda än som en resurs.

Nya planer hotar bebyggelsen

De nya planer som dragits upp för Suda-Tatari och Kalamaja medför att endast delar av bebyggelsen sparas. I Kalamaja skulle bostadshusen från tiden 1920-1940 bevaras, vilket innebär att helheten i området slås sönder. Det finns även förslag på att bygga in garagelängor i trädgårdarna bakom den äldre bebyggelsen. Suda-Tataris centrala delar har redan åsamkats allvarlig skada genom påbörjandet av ett musikkonservatorium. Flera byggnader har rivits och ett av trähusen var troligtvis från 1860-talet.

Under den tid av två år som gått från de första rivningarna till idag har bygget inte nått längre än till ett tomt skelett av betongpelare. Det finns ytterligare planer på att förlägga ett nytt operahus i utkanten av SudaTatari området. Går det projektet igenom kommer det endast att finnas mindre rester kvar av den sammanhållna bebyggelsen kring Suda-Tatari gatorna.

Även i Kalamaja har man punktvis ersatt den äldre bebyggelsen med nya femvåningshus som mycket dåligt ansluter till den äldre omkringliggande bebyggelsen. Den moderna bebyggelsen representerar en utslätad arkitektur där exteriören inte på något sätt ansluter till tidigare estnisk byggnadstradition.

Uppgivenhet inför framtiden

Bland beslutsfattare, arkitekter och historiker i Tallinn finns en uppgivenhet när frågan om träbebyggelsens framtid förs på tal. Inom den estniska arkitektkåren råder postmodernismens anda och den långvariga isoleringen gör att blickarna i första hand vänds västerut. Det är förståeligt att det finns en vilja att ta igen alla de år som gått förlorade, men det vore djupt beklagligt om detta skulle ske på bekostnad av esternas eget kulturarv. För att kunna skapa nya uttrycksformer är det av stor vikt att känna till tidigare byggnadsskick och förstå i vilket sammanhang bebyggelsen vuxit fram. Tar stadens planerare och arkitekter beslut på fortsatta rivningar inom Kalamaja och SudaTatari kan det vara början till stora förändringar inom samtliga trähusområden och då bryts den långa kedja som berättar om stadens framväxt.

Flera olika argument har förts fram mot att bevara trähusarkitekturen. Ett argument har varit att det är brist på material för att reparera bebyggelsen, men Estland är inte ett skogsfattigt land, snarare har det brustit i skötseln av landets skogar. Virke finns i stor omfattning. Bristen på hantverkare är ytterligare ett argument som hörts i debatten om träbebyggelsens framtid.

Den ockupation som Estland levt under de senaste 50 åren, fram till år 1991, har åsamkat en utarmning av tidigare hantverkskunnande inom byggnadsvården. I samband med andra världskriget upphörde en stor del av det tidigare traditionella sättet att bygga i trä inne i städerna. De större restaureringar som blivit gjorda inne i den medeltida kärnan har utförts av polska restaureringsfirmor. Tyvärr har polackernas yrkeskunnande inte utnyttjats av estländarna som nu står inför stora uppgifter att själva förvalta sitt byggnadsarv. Men detta innebär också en positiv utmaning att på nytt ta upp och utveckla det egna hantverkskunnandet och knyta det till restaurering av den äldre träbebyggelsen.

Väljer man att så långt som möjligt agera för ett bevarande kommer Tallinn att tillföras ytterligare turistattraktioner förutom den medeltida stadskärnan.

Helene Hanes

4/1991