Vår svenska träbyggnadstradition har gett oss snickarglädjen, men i vårt nya Europa finns andra spännande exempel på strävan efter skönhet. Utifrån egna forskningsstudier och en ny bok från museet i Chişinău ger oss Bo Larsson här en inblick i den moldaviska stenhuggarglädjen.

Moldavien har både en komplex historia och en levande byggnadstradition. Landet uppstod som självständigt furstendöme under 1300-talets andra hälft. Centrum låg då i Bukovina i norr kring floden Moldova, en biflod till Siret, som i sin tur rinner ut i Donau. Furstendömet expanderade efterhand mot sydost, i riktning mot Svarta havet och bildade det historiska Moldavien. Detta var mellan de båda världskrigen förenat in om Rumäniens gränser. Under senare år har historiker, arkeologer, konstvetare, arkitekter och etnografer gjort omfattande studier i Moldaviens kultur- och bebyggelsehistoria, stadsutveckling och folkliga traditioner, med en strävan att sprida denna kunskap till Europa. En central roll i arbetet har det etnografiska och naturhistoriska museet i huvudstaden Chişinău haft, i samverkan med landets vetenskapsakademi