Stenmurarna i en medeltida kyrka består av runt tretusen huggna granitblock, som vart och ett väger mer än hundra kilo. Hur hamnade de där? Per Arne Ivarsson tar oss med på en kort men hisnande resa från jordens födelse till medeltidens gudomliga geometri.
De tidigaste epokerna i jordens historia var våldsamma. Meteorer bombarderade den knappt stelnade, nästan glödande jordskorpan där olika ämnen från jordens inre bildade mineral av skilda slag. Vår allra äldsta bergart är granit. Graniten utgörs av ett antal mineral som ger bergarten dess egenskaper och 2 800 miljoner efter att den först bildades skulle människorna komma att utnyttja dessa egenskaper när de ville bygga hus som skulle hålla länge. Under dessa miljarder av år bildades nya bergarter och äldre ombildades. Granit, till exempel, ombildades av tryck och värme till gnejs – lika hård och motståndskraftig som graniten själv. Olika nedbrytningsprocesser och vatten som så småningom flödade på jordytan resulterade i sedimentära bergarter av olika slag, alla lösare och mer formbara än granit. Kalksten, sandsten och lerskiffer är sådana lösa bergarter. I likhet med ombildandet av granit till gnejs, ombildades kalksten till marmor, sandsten till kvartsit och lerskiffer till glimmerskiffer. Rundslipade stenar i eller på marken kallas fältsten. Bitar av urberget som inlandsisen slet loss bildade så småningom dessa stenar, som människan senare skulle komma att använda till enklare murverk.
Stenen i människans tjänst
När Sverige fått kungamakt och en feodal samhällsstruktur och blivit kristnat, kunde överheten beordra bönder och dagsverkare att transportera byggnadsmaterial till byggnadsverk som kyrkor och försvarsanläggningar.
Ett stenblocks resa från »Berget«, som stenhuggarna under medeltiden kallade ett stenbrott, var lång och hård för de människor som följde den. Svenska stenhuggare lärdes vid den här tiden upp av engelska, och den mest erfarne mästaren gick under beteckningen »setterout«. Denne skulle välja den del av stenbrottets urberg som skulle bli råämne för blocken, vilket var en synnerligen krävande uppgift. Förutom att finna de mest lämpliga delarna av berget, skulle mästaren även har ingående kunskaper och kunnande om hela processen; från stenbrytning via bearbetning och transporter till slutbearbetning och montering av byggnadsverket på plats. Mästaren försökte finna ett bottenslag, en horisontell genomgående spricka, och med bottenslaget som utgångspunkt kilades råämnena ut. Metoden var enkel. Med slägga och mejsel höggs en rad hål i vilka torra träkilar drevs ner, vattenbegöts, svällde och bergstycket lossnade. Varje delning skedde mitt i blocket, med tillägg för »huggmån«. Processen upprepades tills rätt dimensioner för blocket, monterat i murverket, var uppnådda. Efter ytterligare bearbetning var blocket redo för transport till byggplatsen. Transporterna på medeltiden ombesörjdes av oxar eller hästar. Ett lass fick väga högst ett ton, mer klarade inte två dragdjur. Det innebar att endast åtta (!) block av vanlig storlek i murverk, kunde köras till bygget. Transporterna kunde ta många dagar. Framme vid bygget skulle den sista justeringshuggningen göras. Stenblocket skulle lyftas, fortfarande med hand och trampkraft, block och taljor, primitiva byggställningar och ramper.
Sinnrika proportioner
Monteringen i murverket, som ju i många medeltida kyrkor skulle stå i tusen år eller mer, var och är en grannlaga uppgift. Ju finare stenblockens liggytor var huggna, desto tunnare och starkare fogar uppnåddes. Äldre kulturers huggnings och montageteknik är fortfarande okänd. I vissa byggnadsverk används inget fogbruk alls. Blocken har precist huggna former, som ger sinnrik låsning av blocken i murverket. Inkastaden Machu Picchu i Peru, byggd på 1400-talet, är väl mest känd i detta avseende. Stenbyggnadstekniken omfattade även sinnrika proportioneringssystem. Dessa hade under medeltiden och den tidiga gotiken en andlig grund och var baserade på en »gudomlig geometri«, där man tänkte
sig att människans inneboende mått stod i relation till det kosmiska. Det är länge sedan sådana tankar satt i högsätet för vårt byggande.
restaureringsarkitekt
pa@idomenico.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
