En stenyta tål att slitas på. Den är lättstädad eftersom sten är ett hårt material. Men det är ändå poröst och sugande och kan fläckas av fett och skadas av syror och salter.

Alla har vi väl någon gång strukit med handen över en stenyta och fascinerats av dess lenhet eller dess naturligt grova struktur. Stenens förmåga att den ena dagen vara solvarm, den andra mycket kall, dess skiftningar i färg och spåren av tidens nötning. En under miljoner år inlagrad fossil ger oss en närmast svindlande känsla inför stenens ålder. Det är inte svårt att förstå att sten under människans hela historia varit ett viktigt och högt värderat byggmaterial, trots de oerhörda ansträngningar som krävts för att bryta, förflytta och bearbeta den.

I vår tids byggnader hittar vi stenmaterialet i husgrunder och trappor, som bearbetade, dekorativa element runt portar och fönster och kanske till och med i bärande kolonner. Vi kan också hitta sten, vanligen skiffer, som taktäckning. Dessa stenytor behöver i allmänhet ingen regelbunden rengöring.

Stengolv

Inomhus har sten fått sin allra största användning i våra golv. I kyrkor och slott, järnvägsstationer eller skolor men även i privata bostäder ligger stengolv där många människor vistats och slitaget varit stort.

I golven är flertalet inhemska stensorter representerade: framförallt kalksten och marmor, men även skiffer och granit. Under många decennier, kanske sekler, har dess ytor slipats och nötts och erhållit en vacker slitagepatina.

Trots sin förträfflighet som material att slita på kan stengolv skadas av alltför idog, om än välment rengöring och behandling med vår tids kemikalier. En felaktig uppfattning i städsammanhang är att man bör ge stengolv ett skikt av polish, en kemisk yta att slita på. Så är inte fallet. En stenyta tål att slitas på.

Rengöring

Golv av sten är i allmänhet lättstädade eftersom sten är ett hårt material med relativt sett mycket tålig yta. Man skall dock komma ihåg att sten är ett både poröst och sugande material, som kan ta upp och avge fukt.

Varje stensort har också sina egna, karaktäristiska egenskaper, beroende på dess ingående beståndsdelar och uppbyggnad. Här skiljer man ofta mellan silikatstenar, (sura stenarter) och karbonatstenar (basiska stenarter). Till den förra gruppen hör stensorter med utpräglad kristallin struktur, bland annat granit och skiffer, till den senare gruppen hör de mer finkorniga och sedimentära som kalksten samt marmor (omvandlad kalksten).

Spara på vattnet

Generellt gäller att sten skall städas så torrt som möjligt. Oftast räcker sopning, dammsugning eller torrmoppning vid lättare nedsmutsning. När smutsen är bunden behöver man däremot använda ett rengöringsmedel och det enda som bör användas för detta ändamål är såp- eller tvållösning utan andra tillsatser.

Andra rengöringsmedel kan ha en portätande effekt som förhindrar fuktvandringen i stenen och därmed ökar risken för att stenytan spjälkas sönder. Kalksten är den sten som påverkas mest i detta avseende.

Såpa skadar inte

Vid städning med såpa bildar både kalksten och marmor »kalktvål«, ett ämne som ger stenen ett bra, fortsatt ytskydd utan att täta dess porer och hindra fuktvandringen. Stenytan kan lämpligen också mättas med såpa med jämna mellanmm. Överflödig såpa tvättas sedan bort med vatten, eftersom en övermättad yta kan bli matt och flammig.

Såpa framställdes redan under medeltiden genom förfulning av vegetabiliska oljor, i dag är den viktigaste råvaran tallolja. Såpa har under de senaste decennierna ersatts av syntetiska rengöringsmedel. Med ökat miljöintresse har dock användningen av såpa ökat igen. Vid rengöring av sten bör ren såpa eller tvål utan tillsatser användas.

Marmor och kalksten är i allmänhet känsliga för syror och salter. Dessa ämnen kan ge bestående skador och det är också av denna anledning viktigt att undvika sura rengöringsmedel samt att skydda ut satta kalkstensgolv för vägsalt som förs in med vatten och grus vintertid.

Stens förmåga att suga upp ämnen är beroende dels av stenens inre struktur, dels av dess ytbearbetning. Polerade stenytor, dvs. sten som slipats till mycket stor ytfinhet har inte samma sugförmåga som hyvlad eller framförallt blästrad sten. Men polerade golv är inte vanliga eftersom den blanka ytan lätt blir hal och relativt snabbt förlorar sin glans vid slitage och bildar matta gångstråk.

Fläckborttagning

Fetter sugs lätt upp av sten och kan bilda fläckar som är mycket svåra att avlägsna. Om fläckarna redan finns där bör man vara försiktig innan man ger sig på en stenyta med fläckborttagningsmedel. Det är viktigt att först ta reda på vilka ämnen just den aktuella stenen tål eller är extra känslig för. Risken finns annars att skadorna blir än större. Det bästa sättet att komma åt fläckar är generellt att agera snabbt, innan de sprids i materialet. I vissa fall kan man alltså använda ett lösningsmedel, vilket bör man rådgöra med en stenfabrikant om.

Det effektivaste sättet är att låta lösningsmedlet verka tillsammans med en absorberande pasta bestående av potatismjöl eller krita. När denna torkat kan den sopas upp och golvet tvättas med såpa och vatten. Ett av problemen med sådan punktvis rengöring av sten är att den rengjorda ytan vanligen far en annan färg och glans än resten av stenytan. Detta kan man komma till rätta med genom att åter mätta stenen med såpa eller, om ytfinheten förändrats, slipa lätt med stålull eller våtslippapper.

Samtidigt som det i de flesta fall går att rengöra fläckad sten på detta sätt bör man tänka sig för innan man behandlar sten med kemikalier. Det är ju ett levande material och får alltid med tiden spår av användningen, den patina som vi senare betraktar med uppskattning.

Magdalena Kårsnäs

Arkitekt och doktorand i Bebyggesevård vid Arkitektskolan i Lund.

3/1998