1920-talets småstugeområden med sitt självbyggeri och sina trädgårdstäppor blev uppskattade boendemiljöer. Byggverksamheten var livligast i Stockholm. Britt Wisth, antikvarie vid Stockholms stadsmuseum, berättar.

Egnahemsbyggandet i Stockholm fick inte riktigt den inriktning som stadens fäder avsett. Vid starten i Gamla Enskede var visserligen större delen av byggarna arbetare men efterhand steg kostnaderna och därmed blev det främst tjänstemän och egna företagare som kom att befolka trädgårdsstäderna. Detta blev tydligt vid utbyggnaden av Äppelviken i Västerort 1914-20.

Småstugebyggandet får fart

Det var med avsikten att åter skapa en möjlighet för de fattigaste bland arbetarna som rektorn vid Norra Latin, J S Hedström, lade fram en motion i fullmäktige om småstugebyggande. Efter utredning togs förslaget 1926, och de första 200 småstugorna uppfördes i Pungpinan i Skarpnäck och Olovslund i Bromma under de följande två åren.

Det nya i detta förslag var att ingen kontantinsats skulle erläggas utan denna ersattes av den egna arbetsinsatsen, som beräknades till 10% av hela kostnaden. Resten utformades som ett lån att återbetalas på 30 eller 40 år. Tomterna uppläts med tomträtt med kontraktstiden 60 år. Den årliga hyran får en tomt om 500m2 var 200 kronor.

För att få bygga en småstuga krävdes vissa kvalifikationer. Byggarens årslön skulle befinna sig inom vissa gränser (3 500-8 000 kr) och företräde gavs åt dem som hade minderåriga barn och inomhusarbete. Skatten skulle vara betald och skötsamhet kunna intygas. Praktiskt taget alla yrkesgrupper blev representerade och alla klarade, ofta med hjälp av släktingar eller vänner, själva byggnadsarbetet. Områdena fick även beröm för de boendes goda trädgårdsskötsel.

Monteringsfärdigt

En viktig förutsättning för att var och en skulle kunna bygga själv var att materialet var monteringsfärdigt.

Under ledning av sedermera fastighetsdirektören Axel Dahlberg organiserade stadens fastighetskontor . lordningställandet av tomterna, leveranserna av allt material och tillhandahöll instruktörer. Staden presenterade stolt sitt projekt med att den utförde allt tänkande så att den blivande husägaren kunde koncentrera sig på Själva byggandet. Ur denna första verksamhet växte Stockholms Stads småstugebyrå fram.

Husen levererades i färdiga element med ytter- och innerpanel påspikad samt med dörrar och fönster på plats. Rör och ledningar var kapade i rätt längder, takstolar och innertrappor färdiga för montering. Stugorna var fullt moderna med vatten och avlopp, gas och elektricitet. Badrum fanns i regel i tvättstugan i källaren. Den minsta stugan har två rum och kök och hel källare medan fyra rum förekommer i tvåvåningshusen.

Betydelse för familjelivet

I Småstugebyråns kataloger över hustyperna framhålls vilken betydelse det självbyggda huset har för familjens hela livssituation och värdighet. Ansvaret för bygget avsågs skapa en speciell känsla för hemmet och hembygden. Barnen skulle lära sig sunda utomhuslekar och aktsamhet i hemmiljön. Trädgården skulle bereda ett välbehövligt tillskott till hushållet genom smärre odlingar och bereda rekreation vid trädgårdsarbetet.

Verksamheten blev mycket uppskattad och framgångsrik. De första områdena följdes snart av flera i Åkeshov, Enskede, Nockebyhov, Norra Ängby, Eneby, Svedmyra och Tallkrogen m fl. Ett antal grundtyper av stugor fanns, i en, en och en halv och två våningar, samt flera varianter vad gällde planlösningar och detaljer. Områdenas olika karaktär skapades genom stadsplanerna och de föreskrifter, som infördes i tomträttskontrakten vilket kunde gälla den utvändiga färgsättningen eller häckplantering längs gatan. Miljön präglas av enhetlighet genom former, material och färgsättningen. I det största området, Norra Ängby, finns omkring femton olika stugtyper, grupperade längs gatustråk eller i kvarter så att varje grupp får en egen karaktär.

Pågår fortfarande

1931 hade 1 000 stugor byggts och 1947 var antalet över 5 000. Verksamheten pågår ännu under ledning av SMÅA, visserligen med modernare material och metoder och andra hustyper men enligt samma principer.

Förutom i Stockholm uppfördes småstugor genom självbyggeri i Göteborg, Uppsala, Borås och Halmstad. I dessa städer blev emellertid antalet aldrig så stort och verksamheten så betydande som i Stockholm.

Skyddsbestämmelser

Småstugeområdena har länge uppskattats som trivsamma miljöer. Riksantikvarieämbetet utpekade 1987 Olovslund, Pungpinan och Norra Ängby som riksintressanta områden för kulturminnesvården. Flera av de andra småstugeområdena har avgränsats i översiktsplanen som värdefulla miljöer som skall skyddas från förvanskning enligt PBL § 3:12. För Norra Ängby har en tilläggsbestämmelse till stadsplanen antagits redan 1981 med innebörden att inga åtgärder får vidtas som minskar områdets kulturhistoriska värde.

Eftersom många av stugorna är mycket små är de flesta nuvarande ägarna intresserade av att bygga till. I vissa fall kon konflikter uppstå mellan den enskildes önskemål om ett stort, härligt hus och de miljökrav som finns i småstugeområdena. Oftast går det att förlägga en tillbyggnad till husets trädgårdssida, så att den inte blir direkt synlig vid gatan, och använda former och material som anpassats till det ursprungliga huset. Därmed kan områdenas karaktär bevaras även om inte alla stugorna är oförändrade.

Britt Wist

1/1990