När ekonomin inte tillåter restaurering enligt antikvariska principer finns bara två möjligheter; att ge upp inför förgängligheten eller att söka nya typer av lösningar. Katja Meissner berättar om ett projekt som krävde både fantasi och vilja att ta okonventionella beslut.
Restaureringen av gravvårdar i smidesjärn i Leksand, visar att brist på pengar inte automatiskt måste betyda slutet på ett byggnadsvårdsprojekt. Slutresultatet blev en kompromiss mellan behovet av att hitta mer kostnadseffektiva metoder, och en önskan om att bevara gravvårdarna på ursprunglig plats.
Att man lyckades hitta några ovanliga lösningar, vittnar listan över de inblandade entreprenörerna om. Det är nog inte så ofta en stenhuggare, en billackerare och en grafisk formgivare ansvarar för restaureringen av värdefulla smideskors.
Vid Siljans strand
Leksands kyrkogård sägs vara bland de vackraste i landet. Kyrkan ligger längst ut på Leksands norra udde. Kyrkogården sträcker sig ner till Siljans strand, och stora träd ger platsen en lummig parkkaraktär.
I de äldre gravkvarteren finns många särpräglade gravvårdar bevarade, bland dessa ett stort antal smides- och gjutjärnskors. Gravvårdar av järn hade sin storhetstid under 1800-talets andra hälft, men i Leksand är det fortfarande vanligt att låta smycka nya gravar med smideskors.
Smideskorsen har stor formrikedom. Inskriptionerna på skyltarna är handskrivna eller graverade, på framsidan anges ofta den dödes yrke, och från vilken gård eller by personen kom. På baksidan står det vanligtvis några strofer ur en psalm. Skyltarna är ofta placerade bakom glas, i en låda av trä eller metall.
Men vad gör man när tunna plåtdetaljer har fått stora hål, och färgflagor sprängs loss av den uppblommande rosten?
Akut vårdbehov
Gravrättsinnehavaren ansvarar själv för att smideskorset hålls i vårdat skick, men 74 st har tillfallit Leksands pastorat, varav 61 står på Leksands och 13 på Siljansnäs kyrkogårdar. Av dessa är det äldsta från 1870-talet, och det yngsta från 1920-talet.
2012 konstaterades att de flesta smideskorsen var så illa medfarna, att de skulle gå förlorade inom 10–25 år om inget gjordes. Men vad gör man när tidens tand gnager? När tunna plåtdetaljer har fått stora hål och färgflagor sprängs loss av den uppblommande rosten?
Smideskorsen tillhör kyrkogårdens viktigaste karaktärsskapande element. Begravningsplatsens och korsens upplevelsevärde skulle minska avsevärt om man valde den smidigaste vägen – att flytta in smideskorsen till en skyddad miljö. Målet var därför att bevara korsen på ursprunglig plats. En lång och spännande resa började.
Traditionella metoder som fördyrar
Antikvariens vanliga råd vid restaurering av värdefulla järnföremål brukar vara enkelt: Använd traditionella material och metoder, alltså blymönja och linoljefärg som appliceras med pensel.
Gravvårdar av järn hade sin storhetstid under 1800-talets andra hälft, men i Leksand är det fortfarande vanligt att låta smycka nya gravar med smideskors.
Rådet är berättigat, materialen är väl beprövade, och inom kulturmiljövården anser de flesta att blymönja är den bästa rostskyddsfärgen. En handmålad yta i sin tur, bevarar föremålets hantverksmässiga uttryck. Verkligheten är emellertid inte alltid så enkel. Gott hantverk tar tid och kostar pengar.
Det var den realitet som arbetsgruppen kring åtgärdsprogrammet snart fick möta. Med traditionella metoder, skulle restaureringen av smideskorsen i Leksand bli minst ett tvåmiljonersprojekt. Frågan var om det fanns möjligheter att rationalisera processen så pass, att projektet höll budgeten på 1 miljon kronor?
Förarbete och provbehandlingar
Syftet med restaureringen var att rostskydda föremålen effektivt och långsiktigt, samtidigt som smidets estetik bevarades. Utredning av blästringsmetoder, lackeringsmetoder och färgsystem tog sin tid.
2014 provbehandlades tre kors på olika sätt för vidare utredning av resultat och tidsåtgång. Till sist bestämde man sig för sprutlackering, som är en beprövad metod inom rostskyddsbehandling av fordonskomponenter.
Eftersom traditionell linoljefärg har för hög viskositet för att sprutas, föll valet på det så kallade Isotrolsystemet som de senaste åren har gjort intåg inom kulturmiljövården, framför allt vid renovering av plåttak, broar och motsvarande konstruktioner. Isotrol har också med gott resultat använts vid restaureringen av gjutjärnskors i Mora församling.
Logistik och noggrannhet
Att hitta lämpliga entreprenörer var en stor utmaning, men slutligen fann man en stenhuggare för blästringsjobbet och en billackerare som kunde ta sig an målningsarbetet.
Fungerande logistik var avgörande, med ett bra och jämnt flöde in och ut ur verkstäderna. Korsen skulle dokumenteras, registreras, grävas upp, märkas, skadebedömas och demonteras.
Smideskorsens skyltar har ett högt kulturhistoriskt värde som informationsbärare. Läsbarheten fick därför högsta prioritet.
Trasiga delar skulle lagas av smeden, skyltlådorna skulle till snickaren, skyltarna till konservatorn och själva korsen till blästring hos stenhuggaren, och sedan vidare till lackeraren. Slutligen skulle alla gravvårdar efter restaureringen återplaceras på ursprunglig plats.
Skyltarnas komplexa värden
Ännu svårare än att välja rätt behandlingsmetoder var att finna en lämplig lösning till inskriptionsskyltarna, totalt 50 kors i Leksand och 12 i Siljansnäs.
Skyltarna har olika form, gravyr och typsnitt. Materialen utgörs av olika legeringar med olika skadebild, så en manuell konservering skulle bli mycket tids- och kostnadskrävande. Samtidigt var skyltarna överlag i så dåligt skick att en återplacering, även efter konservering, ansågs som omöjligt ur ett bevarandeperspektiv.
Smideskorsens skyltar har ett högt kulturhistoriskt värde som informationsbärare. Att erhålla läsbarheten fick därför högsta prioritet. Skyltar som inte kunde återplaceras, skulle magasineras och ersättas med kopior.
Skyltarna hade många viktiga detaljer. Alla förslag om hur originalen skulle kunna ersättas, upplevdes därför som otillfredsställande. En exakt kopiering av handstilen skulle bli alltför dyr. Försöket att ta fram ett standardiserat typsnitt som kunde lasergraveras, förvanskade inskriptionernas individuella uttryck.
Det var inte bara textens innehåll som upplevdes som autentiskt, utan även gravörens handstil. Det fanns ingen möjlighet att tillverka nya plåtskyltar som exakt kopia av originalet.
En oväntad lösning
Lösningen hittades inte bland oss fackfolk, utan hos en idérik grafisk formgivare, som föreslog att skyltarna skulle ersättas med screentryckta kopior på akrylglas, som sedan monterades i skyltlådorna.
Resultatet överträffade alla förväntningar! Fotografering av originalet ur flera vinklar, gav trycket en 3D-effekt som gjorde det näst intill omöjligt att vid första anblicken skilja mellan original och kopia. I vissa fall lyfte belysning och fotovinkel dessutom fram inskriptionens oläsliga delar. Originalskyltarna förvaras nu säkert i pastoratsexpeditionens arkiv.
Resultatet
Under våren och sommaren 2016 återplacerades alla 74 smideskors där de hörde hemma. Projektets budget på 1 miljon kronor kunde hållas. Utifrån projektets premisser, bedömdes resultatet i stort sett som tillfredsställande. Viss kritik finns dock när det gäller de nytillverkade, sprutlackerade plåttaken. Ytorna upplevs som alltför släta. En sista strykning med pensel, skulle kunna förbättra uttrycket betydligt.
Livslängden för både ytskikt och de nya skyltarna, kan bara tiden utvisa. Ett spännande referensprojekt att jämföra med, finns i Mora, där man 2016 restaurerade tre smideskors av samma typ på hantverksmässigt sätt med blymönja och linoljefärg. För de tillhörande skyltarna valdes samma metod som i Leksand.
Katja Meissner, BYGGKULT – Byggnadsvård och kulturmiljö. Tidigare byggnadsantikvarie på Länsstyrelsen dalarna. katja@byggkult.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.