I senaste numret av Fastighetsvärlden presenteras ”Topplistan med 16 högsta planerade skraporna”. I Stockholm planeras skyskraporna Tellus Towers, det högsta huset 237 meter högt och vid Torsplan blir det två bostadstorn om 117 och 99 meter. Ytterligare skyskrapor om 108 och 90 meters höjd planeras i Hammarby Sjöstad och Norra Djurgårdsstaden. I början av året lade staden fram ett samrådsförslag för bostadsbebyggelse med upp till 110 meters höjd på Liljeholmen och Stockholmscentern föreslog nyligen att bygga en 130 meter hög skyskrapa på parkeringshuset Parkaden mitt emot NK.

I Göteborg ligger bygget av ”Nordens högsta byggnad” i startgroparna, en 240 meter hög skyskrapa. Här planeras ytterligare fem skyskrapor med höjder på mellan 92 och 130 meter. I Malmö finns Turning Torso, ännu Sveriges högsta byggnad på 190 meter, och här planeras två ytterligare skyskrapor på 110 och 90 meters höjd.

Men även i mindre städer tycks de politiska församlingarna har gripits av yran. Exempelvis i Sundsvall planeras nu en 110 meter hög skyskrapa på Stora torget i den unika stadskärnan. I Gävle fanns det länge planer på en närmare 100 meter hög skyskrapa intill kulturmiljön Gamla Gefle, ett förslag som dock lyckligtvis avskrivits. Till och med i en liten kommun som Knivsta planeras höghus, om än inte skyskrapor.

Hur kommer det sig att en modevåg som denna får genomslag i kommun efter kommun? Blir beslutsfattarna bländade av möjligheten att genomföra de glassiga projekten som serveras av hugade byggherrar utan att genomskåda att det finns litet att hämta bakom de vackra orden om skrapornas bidrag till ”en levande stadsmiljö” och ”karaktär och vitalitet i stadsbilden” ? Ibland verkar det närmast handla om en tävling mellan städerna om den högsta skyskrapan utan tanke på andra effekter för staden. Har man ingenting lärt av tidigare modevågor exempelvis de ödeläggande rivningarna i stadskärnorna på 1960-talet och externhandelsetableringarna alltsedan 1970-talet som lett till butiksdöd i många stadskärnor och stadsdelscentra? Är minnet så kort hos dagens beslutsfattare att de inte är medvetna om dessa förödande misstag och därmed inte kommer på tanken att kritiskt analysera en ny modevåg? Det är mänskligt att som politiker vilja göra avtryck men man bör då också betänka att dessa insatser långsiktigt ska ge ett gott eftermäle.

Våra städer har olika egenart, ibland framvuxen under flera sekler. Stadsbilden enligt den europeiska stadsbyggnadstraditionen kännetecknas av en relativt samlad siluett i måttlig skala där främst symbolbyggnader som gracila kyrktorn, slott och vissa offentliga byggnader tillåtits annonsera sig över siluettlinjen. Med skyskrapor här och där för bostäder och kontor försvinner symboleffekten för märkesbyggnaderna. Resultatet av dagens plottriga stadsplanering på byggherrarnas initiativ är att skalan och det harmoniska samspelet i stadsbilden förändras kraftigt. Steg för steg förvanskas en månghundraårig tradition för den principiella uppbyggnaden av höjdrelationerna i städerna utan nödvändig eftertanke och bedömning av de långsiktiga effekterna för stadsbilden. I London, idag med 260 skyskrapor, gnuggar många av invånarna sig i ögonen och undrar förskräckt vad som hänt med deras stad.

Resultatet av alltfler skyskrapor blir också en sämre stadsmiljö. Skyskrapor och höga hus ger ett försämrat lokalklimat till följd av ökad blåst och långa slagskuggor på gator och gårdar. Höga hus är olämpliga för bostadsändamål eftersom de ger en anonym och otrygg miljö som leder till att barns utevistelse minskar till skada för deras hälsa och utveckling. Höga hus är dessutom dyrare att bygga på grund av utrymmeskrävande installationer och kraftigare byggnadsstommar.

Visst kan det finnas lämpliga lägen för höga hus och skyskrapor men utgångspunkten för alla förändringar måste vara stadens egenart i stället för att marschera i takt i en likriktad ogenomtänkt stadsutveckling oavsett platsens förutsättningar. Man bör alltid, inte minst mot bakgrund av tidigare ödesdigra misstag i stadsplaneringen, fråga sig ”på vilket sätt tänker vi fel idag?” Alltfler medborgare reagerar och bildar lokala föreningar och nätverk för att samla sina styrkor och kunna erbjuda ett motstånd mot dessa skyskrapor och höga hus på platser där stadsbilden drastiskt förstörs och manar i stället till en stadsutveckling där nya byggnader genom ett arkitektoniskt samspel tillför staden nya värden.

Borde det inte för de beslutande församlingarna i våra kommuner ligga en lockelse i att visa självständighet och politisk klokskap genom att stå emot en rådande modevåg? Att i stället utgå från det av riksdagen beslutade miljökvalitetsmålet ”God bebyggd miljö” och bedriva en stadsutveckling mot en långsiktigt hållbar framtidsbild som innebär att städernas egenart och nedärvda värden bevaras, kompletteras och utvecklas varsamt för kommande generationer.

Artikeln publicerades i SvD 26 november: Skyskraporna förstör våra städer

Kristina Berglund
Vice ordförande, Arkitekt