Skönheten vågar – den goda smaken är rädd

Skönheten är vårt mål, den goda smaken vår fiende!, ropar den danske arkitekten Jens Arnfred och pekar på precis rätt punkt. Skönhet är något stort och omvälvande. Den visar sig när några blott anade, dunkla samband ljussätts. Den goda smaken är motsatsen. Den vill snärja oss i konvention, mallar och mönster. Skönheten vågar. Den goda smaken är rädd.

Skönheten vandrar en rakbladsegg, sjunger Bob Dylan högstämt. Om vi tar poeten på orden, och det ska man, är det alltså en fråga om liv eller död. Och Ludwig Wittgenstein som ägnade halva livet åt att försöka förstå vad estetik var, bara för att till slut, med språkfilosofens avväpnade enkelhet, komma fram till att det inte var någon skillnad mellan estetik och etik. Föreställningar om »det rätta« alltså. Långt från »snyggt« och »fult«.

Sällan blir jag så arg och sorgsen som då konstnärers och arkitekters argument avfärdas med att det »bara handlar om tycke och smak – och sånt kan man ju inte diskutera«. För det är just vad man kan, och måste! (Jo, kanske blir jag ännu missmodigare när stora goda kvaliteter diskvalificeras bara för att de är gamla.) Det viktigaste och mest förfärande ärende