fbpx

Skönheten vågar – den goda smaken är rädd

Skönheten är vårt mål, den goda smaken vår fiende!, ropar den danske arkitekten Jens Arnfred och pekar på precis rätt punkt. Skönhet är något stort och omvälvande. Den visar sig när några blott anade, dunkla samband ljussätts. Den goda smaken är motsatsen. Den vill snärja oss i konvention, mallar och mönster. Skönheten vågar. Den goda smaken är rädd.

Skönheten vandrar en rakbladsegg, sjunger Bob Dylan högstämt. Om vi tar poeten på orden, och det ska man, är det alltså en fråga om liv eller död. Och Ludwig Wittgenstein som ägnade halva livet åt att försöka förstå vad estetik var, bara för att till slut, med språkfilosofens avväpnade enkelhet, komma fram till att det inte var någon skillnad mellan estetik och etik. Föreställningar om »det rätta« alltså. Långt från »snyggt« och »fult«.

Sällan blir jag så arg och sorgsen som då konstnärers och arkitekters argument avfärdas med att det »bara handlar om tycke och smak – och sånt kan man ju inte diskutera«. För det är just vad man kan, och måste! (Jo, kanske blir jag ännu missmodigare när stora goda kvaliteter diskvalificeras bara för att de är gamla.) Det viktigaste och mest förfärande ärende jag varit med om under mina år som ledamot av Stockholms skönhetsråd är Slussen. Denna sagolikt sköna och självförklarande plats; korsstråket mellan Saltsjö och Mälare, mellan söder och norr. Denna veka landtunga som både förbinder och skiljer. Denna förklaringspunkt för stadens födelse, uppväxt och liv. Denna förnimmelse av de stora sammanhangen: hav, himmel och underjord. Skönhetsrådet har i sin kritik av det förslag som visats för stockholmarna pekat på överexploateringen som täpper till de flesta öppna vyerna, men också kritiserat den banalisering som landtungans ersättande av en motorvägsbro är. I detta är inte Skönhetsrådet ensamt. Vi gläds i eländet åt att vi inte är ensamma. Men det är ändå en sak som gör mig än mer beklämd. De som utreder, analyserar, planerar, föreslår…, ser de inte kvalitén? Ser de inte värdena? Det är klart att de känner dem, men är skönheten i denna plats så tagen-för-given att den inte kan tränga in i planeringen? Saknas de rätta verktygen?

Det är idel högsommar och folkvimmel på planerarnas planscher. Också mot norr. Men det viktiga livet? Klockan åtta på morgonen i oktober då solen häver sig upp ur dimmig skärgård …


Ett exempel. I planeringsunderlagen finns en så kallad SpaceSyntax-analys av målpunkter och rörelser. Analysen säger: Södermalm (A) är en trevlig miljö, Gamla stan (B) är också en trevlig miljö. Lösningen: minska gapet, förstora Södermalm så att man så fort som möjligt kan ta sig mellan trevliga A och trevliga B. Det är som om kvaliteten på platsen däremellan blir något som planeringen ska eliminera. Ett exempel till. Det är idel högsommar och folkvimmel på planerarnas planscher. Också mot norr. Men det viktiga livet? Klockan åtta på morgonen i oktober då solen häver sig upp ur dimmig skärgård (Måsskrik! Mistlursbröl!). Klockan fem på kvällen när den fräser ner i Mälarens lugnare vatten. (Krogen öppnar! Lyktorna tänds!) En gåva att ha fått vara med om. År efter år. Så, skönhetsälskare, passa på och njut: snart är det över. En liten fågel på avvägar viskar dock: Hjälp är på väg! Ja, låt oss hoppas och tro på skönhetens seger och modiga politiker. Vad kan man annat?

Stockholm, Slussen. 30 september 2010, kl 8.15.

Anders Bodin

Arkitekt SAR/MSA, kulturarvsspecialist på Statens fastighetsverk och ordförande i Stockholms skönhetsråd. Anders är medförfattare till »Arkitektens handbok« (2008 och 2009) och disputerar nästa år på en avhandling om Helgo Zettervalls arkitektur.

anders.bodin@stockholm.bostream.se

4/2010

keyboard_arrow_up