fbpx

 

Årstidsallegorier var vanliga motiv hos allmogemålarna, ofta med underfundiga budskap. I Alfta målade Jonas Hertman ett landskap med »skogen när löven förbleknar« där en spinkig herre fegt rymmer sin väg efter en kurtis med en dam. På en getrygg står skrivet ”en get”. Allmogemålarna kommunicerade och kommenterade med glimten i ögat. Foto: Jan Brinka, Alfta hembygdsförening 2010 

 

Design och heminredning är populärt, vi vill ha skönhet i våra hem. I Sverige har vi heminredningar som är på väg att bli upptagna på Unescos Världsarvslista – Hälsingegårdarna med sina fantastiska interiörer. Maj- Britt Andersson berättar här om hälsingemålaren Jonas Hertman som på 1700-talet skapade skönhet åt folket.

Den kände konstnären Mårten Andersson (f. 1934) från Freluga i Bollnäs socken har beskrivit sina målningar som »klang, saga och poesi«. Detsamma kan sägas om allmogemålaren Jonas Hertmans (1755–1804) 200 år äldre inredningsmåleri i södra Hälsingland. Ingen av dem hade målat som de gjort om de levt i en annan socken. De delar ett landskap, de målar Hälsingland. Det vida ljuset i Voxnans breda älvdal, sjöarna, de blå bergen. Klang – det obändiga, kraftfulla. Saga och poesi – det vilda och farliga i det till synes stabila. Båda har sitt ursprung inom allmogekulturen och är verksamma i Stockholm.

 


Stormålarna och storsnickarna var ofta obesuttna, de ägde inte egen mark. Däremot ägde de sina hus, mindre men inte sämre byggda och inredda än böndernas gårdar.


 

Bollnässtugan var en av de första att flyttas till Skansen. Året var 1892 och i den finns inredningsmåleri signerat 1786 av Jonas Hertman. Stugan är en herrstugubyggning, d v s en byggnad för fest och högtid, från gården Knubbens i byn Herte, Bollnäs socken i Hälsingland, det landskap som har flest byggnader på Skansen. Det säger något om Hälsinglands högtstående byggnads- och inredningskultur. På 1700-talet var hälsingegårdarna som Bollnässtugan, låga, envåniga, knuttimrade och grå men de började byggas på med fler våningar, rödfärgas och få tegel på taken. Inredningskonsten följde med. Bollnässtugans interiör är hårt restaurerad men i sin helhet ger den ändå en god uppfattning om Hertmans inredningskonst.

Han visste att hantera en rumssvit och enskilda rum efter dess funktion, rumslighet, gårdens helhetsintryck, ägarnas önskemål och sin egen uppfattning. I likhet med övriga hälsingska allmogemålare dekorerade han hela interiörer – väggar, tak, möbler, mindre föremål, förstukvist och körredskap – efter ett estetiskt koncept. Bollnässtugan har parstuguplan med vardagsstuga och helgdagsstuga på var sida om farstu och farstukammare samt framkammare. Alla rum är dekorerade, vilket är vanligt i Hälsingland, både i rika och fattiga gårdar. Stormålarna och storsnickarna var ofta obesuttna, de ägde inte egen mark. Däremot ägde de sina hus, mindre men inte sämre byggda och inredda än böndernas gårdar. Frånvaron av adel, slott och herresäten norr om Dalälven gav en relativt svag social skiktning där mentalitet, normer, tycke och smak omfattade alla på landsbygden. Prästen, länsman och höga militärer var socknarnas högreståndspersoner, men deras gårdar fick svagt inflytande på allmogens egna vältraderade byggnads- och inredningskultur. Influenser från andra samhällsskikt och städerna anammades och omformades bara om de tillförde något nytt och anslående som passade traditionen, socknen och det redan givna.

Pastorala herdeidyller med musicerande par och loja sällskap var ett efterfrågat motiv för inredningsmåleri i alla sociala skikt på 1700-talet. Denna harmoniska rokokotrio med en alert dam som spelar luta, en koncentrerad flöjtist och hänförd beundrare målade Hertman i en gård i Alfta. I samma gård fanns den granne kejsar Augustus vid Colosseum i Rom, en förnämlig, fullödig målning där Jonas Hertman spelar ut hela sin talang och all sin konstnärliga begåvning. Denna målning är en av allmogemåleriets absoluta höjdpunkter. Foto: Jan Brinka, Alfta hembygdsförening 2010

Jonas Hertman kunde dessa koder, han visste hur han skulle dekorera ett rum enligt den tradition han själv var uppvuxen i och samtidigt tillföra sin konstnärliga begåvning och utbildning i borgerligt inredningsmåleri. Det gör honom till en stormålare av första rang, han blev uppskattad och efterfrågad. Måleriet i Bollnässtugan är den enda av Hertmans interiörer som bevarats i sin helhet, men samma uttryck finns i hans bevarade inredningar i Hälsingland, bl a i hembygdsgården Mårtes i Edsbyn, hembygdsbyn Västerby i Rengsjö och i de privata gårdar, där hans verk är sekundärt uppsatta. En Hertmaninredning bör ha förtjusat gårdsfolk och gäster i en tid av hårda levnadsvillkor och oroande religiösa väckelserörelser som herrnhutismen och pietismen. Bollnässtugan liksom Hertmans inredning i Schols i Näsbyn, Alfta, och en nu splittrad interiör från Växbo, Bollnäs, har djupt religiösa övertoner, men med glimten i ögat och stor charm.

 


Ett och samma motiv kunde användas i flera gårdar, som jaktscenen med ett ridande herrskap som återfinns i två gårdar i Mo och Bollnäs.


 

Hertman målade ofta med limfärg på linneväv, lätt att sätta upp och ta ner vid ombyggnader och flyttning av hus. En inredning med kung Adolf Fredrik, drottning Lovisa Ulrika och kejsar Augustus som nu finns i gården Pell Pers i Alfta har flyttats dit i tredje led från två andra gårdar. Detta säger något om inredningsmåleriets stora betydelse som socken- och kulturmarkör. Rivna inredningar har sparats eller gått vidare i släkten, till vänner och bekanta. I Bollnässtugan målade Hertman dock direkt på slätbilade timmerväggar. En målning i Mo visar en jaktscen, efter samma förlaga som använts i en rumsdekoration i Bondeska palatset i Stockholm. Hertman ägde en samling borgerliga bilder som han inkorporerade i allmogemåleriets motivrepertoar. Mårtes i Edsbyn kunde på så sätt dekoreras med en scen från Venedig, en vinskörd på kontinenten, en gosse som blåser såpbubblor sittande på en dödskalle vid ett bananträd kallat »bambusbaum«, parställda »apekatter« vid Voxnan med blå berg i bakgrunden, tillsammans med en årstidssvit och Marie bebådelse.

Taken dekorerades med praktfulla kransar och ramverk kallade »takrosor«. I en frodig krans nu i Rengsjö hembygdsby skrev
Jonas Hertman ett citat ur Psaltaren: »Om Herren icke bygger huset, så arbeta de fåfängt som därpå bygga.« Citatet påminner
dels om den djupa religiositeten i socknarna, dels om hälsingarnas idoga byggande och sinne för arkitektur och heminredning.
Taket har bevarats från en riven inredning och fått en sekundär placering, vilket är vanligt i Hälsingegårdarna Foto: Jan Brinka, Alfta hembygdsförening 2010

En på 1700-talet vanlig pastoral idyll med ett glatt musicerande och flirtande herrskap under ett träd målade han i åtminstone två gårdar i Alfta. Ett och samma motiv kunde användas i flera gårdar, som jaktscenen med ett ridande herrskap som återfinns i två gårdar i Mo och Bollnäs. Färgskalan varierade. Mårtes inredning går i blått, Schols i Näsbyn i jordfärger åt ljusrött. Utmärkande för Hertman är dels hantunnare i Bollnäs, Mo, Trönö. I Alftas storgårdar som Lars Nils i Önneberg, Schols i Näsbyn, Schols i Grängsbo och i Mårtes, Espes, Hörd Pers m fl i Ovanåkers socken krävde rummens större proportioner med mer väggutrymme stora bildfält och yvigare takdekorationer i grälla färger med svarta konturer.s förträffliga färgbehandling, ett exempel är de rosaröda fluffiga molnen med nyanserad gråskala, dels hans blommor, fåglar, insekter och ornamentik. Han kan synas ojämn med sina grova knotiga gestalter i Voxnadalen och Arbrå, Rengsjö,

 


Skönheten i en Hertmaninredning ligger i den personliga stilen, i glädjen att måla, charmen, kreativiteten och vildheten, men också i en sorg över att han hade en för begränsad arena.


 

Hertmans interiörer är vackra, högtidliga, inbjudande, festliga och roliga. Där finns profana och religiösa motiv, samhällskritik, humor och allvar, allmoge och herrskap om vartannat. Vid tillfälle gav han sig hän med all sin lust och skärpa. I Schols i Näsbyn finns en jaktscen där han visar sin fulla kapacitet. Jägaren håller ett säkert grepp om bössan i en hälsingeskog om hösten. Koncentrerat siktar han på en hjort, inte en älg, utan en för 1700-talets hälsingar exotiskhjort, som skräckslagen sveper undan i skogen. När Hertman är i sitt esse står han inte stadsmålare med mästarprov och burskap efter. Schatteringar, skuggningar, perspektiv och bilddjup kvalificerar honom som utbildad hos en stadsmålare, men hos vem, var och hur länge vet vi inte. Målarna bistods av familj, släkt och vänner vid uppdrag i gårdar och kyrkor. Enligt muntlig tradition målade Hertman med sin hustru Lisa Jonsdotter. Likaså bör hans bröder Erik och Abraham samt barnen ha varit behjälpliga.

Fascinationen för exotisk fauna och flora var stor under 1700-talet. Apekatt, kamel och pelikan förundrade men också sädesärla och rapphöna från den egna vardagen avbildades på väggar och tak. Pelikanen som matade sina ungar med sitt eget blod är en dramatisk berättelse som tolkas som symbol för den gudomliga kärleken. »Strutsen är den störste fogeln« deklarerade Hertman i en praktfull takros med en struts som han föreställde sig den, stolt och stilig, lik en kalkon, i en gård i Alfta. Foto: Jan Brinka, Alfta hembygdsförening 2010

Skönheten i en Hertmaninredning ligger i den personliga stilen, i glädjen att måla, charmen, kreativiteten och vildheten, men också i en sorg över att han hade en för begränsad arena. Jonas Hertman hade potential att vidareutbilda sig vid Konstakademien, som de samtida bondpojkarna och »artisterna« östgöten Per Hörberg och hälsingen Jonas Åkerström. Kanske till och med i Florens, som Mårten Andersson. Istället har vi honom som stormålare i Hälsingland. Smidigare än någon annan allmogemålare lyckades han finna en helt egen och vinnande stil i balans mellan allmogens estetik i södra Hälsinglands socknar och den borgerliga bildade smaken i barock och rokoko. Han gjorde det med klang, saga och poesi

Maj-Britt Andersson, forskare och universitetslektor med hälsingegårdarna som ett specialområde.

4/2010