Skiftesverk på Öland» heter en skrift som riksantikvarieämbetet gett ut med Gunnar Henriksson som huvudförfattare. I den står husen i Eketorp, den forntida borgen på Öland, i fokus. I Eketorp har man i dagarna börjat bygga det första huset i en planerad medeltidsgård i traditionell skiftesverksteknik. Om tre år ska husen stå färdiga.

För en mansålder sedan hade byggnadshistorisk forskning fortfarande ett rikt material att studera direkt på ”fältet”. Uppgifter om de folkliga byggnadstraditionerna samlades genom uppmätningar, fotografier och anteckningar och genom preciserade frågor till dem som bodde ute i bygderna. Allt man kom över noterades. Folklivsforskaren Sigurd Erixon ser (1927) från sitt tågfönster skiftesverket som denna artikel handlar om – `Fullt utbildat på uppsalaslätten söder om Uppsala” och vidare söderut ser han `Fullt med skiftesverkslador”. Och det är enligt Erixon i Björklinge socken skiftesverket ”tycks börja när man kommer ner i Uppsala län från Östervåla”.

Men det är inte enbart byggnadssättets förekomst som Erixon och hans medarbetande etnologer kartlägger utan också dess egenskaper. ”Det ridande skiftesverket fortfar på de äldre logarna”, konstateras (1944) på resa mellan Kristdala och Oskarshamn.

Man antecknar noga om stolparna rider över eller är intappade i syllarna, om det är tvärbanden eller långbanden som först träs över stolparna o s v. Allt detta är betydelsefulla data för förståelsen och beskrivandet av skiftesverkets varierande utformning och utvecklingsstadier, kanske dess ålder och ursprung, varom mera längre fram.

Byggnadssätt efter virkestillgång

Vi kan i vårt land tala om tre grundtyper av byggnadssätt med trästommar. En grundtyp är stavbyggnad (numera försvunnen) och skiftesverk, en andra knuttimring och en tredje korsvirke. Grundtyperna har med åren påverkat varandra och kombinerats på olika sätt, men de måste ursprungligen ha förekommit i mer renodlade former., Det innebär att knuttimringen måste ha haft sitt ”ursprung”, eller fått sitt naturliga fotfäste där tillgången varit god på rakvuxen furu. Skiftesverket har däremot sin tidiga hemvist inom områden med lövskog och med ek, en nödvändig förutsättning för byggsättets utveckling. Och korsvirket slutligen finner vi där virkestillgången inte varit tillräcklig för att bygga väggarna helt i trä.

Ett tvärsnitt genom sydsverige visar på enkelt sätt grundtypernas förekomst. I det småländska höglandet framträder knuttimringen, i det skogfattiga Skåne och sydhalland korsvirket eller enbart murverk. Däremellan har vi områdena för skiftesverkets tidiga framväxt och tillämpning, s k kärnområden. Dessa kan beskrivas som en krans från Västergötlands slätter, genom Halland, över Skåne från Bjärehalvön via Göingebygden ned mot Österlen, vidare upp genom Blekinge, södra delen av östra Småland och slutligen på Öland och Gotland.

I Sverige har det således funnits naturliga förutsättningar för alla de nämnda träbyggnadssätten. Danmark saknar knuttimringen medan skiftesverket en gång varit allmänt utbrett där. I Norge och Finland synes skiftesverket aldrig vunnit något insteg. Sverige är ingalunda ensam om att vara ett område där flera olika träbyggnadssätt stöter samman. Ett exempel från sydosteuropa, norr om Svarta havet och med Ukraina i områdets mitt, kan belysa detta.

Kartan redovisar förhållanden, inventerade i början på 1900-talet. Knuttimringen finner vi utbredd i de norra och västra delarna och mot Karpaterna. I områdets södra delar förekommer mest halmflätade hus (klinade och vitmenade), markerade på kartan, samt hus av stampad lera eller med väggar uppmurade av sandsten, kalk, krita och dylikt. Skiftesverkstekniken återfinner vi i ett mellanliggande skikt och blandad med andra tekniker, men sådan är den allmänna bilden i Ukraina. Där bostadshusen är knuttimrade kan samtidigt ekonomibyggnaderna vara utförda i skiftesverk eller med väggar av risflätning, lera eller halm. Folkliga traditioner har spelat väl så stor roll som tillgång till material. De norrifrån kommande folkskarorna, som koloniserade Ukrainas stäpper, behöll sina gamla vanor att i bostadshusen använda knuttimringen.

Ukraina kan ha varit en av inspirationskällorna när nordborna för mer än 1000 år sedan började bygga husväggarna av trä. Vikingarna hade under färderna på de stora ryska floderna, framför allt längs Dnjepr och förbi Kijev, lätt kommit i kontakt med olika slags träbyggande. Skiftesverkstekniken kom att få mycket stor utbredning både inom och utom Europa, inte minst i länderna kring Svarta havet, Bulgarien, Rumänien, Ryssland och Turkiet. Den har också förekommit i Jugoslavien, Ungern, Tjeckoslovakien, Österrike, Tyskland, Polen och ända upp till Estland, men också på mer avlägsna platser som i östra gränstrakterna av Sibirien, norra Indien, Celebes i Indonesien, Karolinerna, Japan och nordvästamerika.

Det äldsta skiftesverk man känner till är rester av hus i den utgrävda fästningen Biskupin i Polen som ansetts ha varit bebodd ungefär 600 f Kr. Man har också funnit belägg för skiftesverk i mellaneuropa och alpområdet alltifrån 500 f Kr till år 0. 1 Sverige är de äldsta fynden av skiftesverk inte rester av byggnader. En utgrävd forntida brunn vid Gamla Uppsala, som antagits vara en hednisk offerkälla, bestod av hörnstolpar i ek och fyllnadsvirke i ek och furu. En gravkista i ek från Lilla Jored i Kville socken, Bohuslän, är daterad till yngre järnåldern (200-400 e Kr). Denna gravform med stora nedgrävda träkistor har arkeologer iakttagit i östeuropa ned till Svarta havsområdet.

Av särskilt intresse och betydelse vid bedömningen av skiftesverkets ålder är byggsättets kombination med s k mesulor, en åsbärande konstruktion i byggnadens inre av samma slag som stolparna i järnålderns kämpagravshus på Öland och Gotland. I bl a sydosteuropa förekommer ännu denna konstruktion liksom inom tre områden i Sverige. Det är på västgötaslätterna., i norra Halland samt på mellersta Öland.

Skiftesverkets utbredning i Sverige

Med stöd av 1920-30-talens inventeringar kunde Sigurd Erixon på kartor åskådliggöra den ungefärliga spridningen och tätheten av de olika byggnadssätten. Enligt Erixons karta från 1931 över skiftesverkets utbredning gick en ”halvfrekvent nordgräns” norr om Vänern i väster och halvvägs mellan Uppsala och Dalälven i öster. En ”starkfrekvent nordgräns” lade han söder om Vänern och Vättern i väster och i höjd med Ölands och Gotlands nordspetsar i öster. Hur ska då denna spridnings och täthetsbild tolkas gentemot det tidigare konstaterandet att skiftesverkets kärnområden tillsammans bildar en krans från västgötaslätterna runt småländska höglandet till södra delen av Kalmar län?

Den betydligt större utbredningen på kartan måste förklaras av att skiftesverket först utvecklats i överensstämmelse med tillgången på ek inom de ursprungliga kärnområdena. Sedan har dessa blivit utfyllda till den visade spridningsbilden. Det andra skedet har sannolikt haft sin start i frihetstiden, då många ansträngningar gjordes för att rationalisera och förbilliga byggandet. Exempelvis propagerade man för skiftesverk i stället för den mer virkeskrävande knuttimringen. Bland Carl Wijnblads många planschverk med ritningar och beskrivningar på 1750- och 1760-talen utkom också ett rörande landsbygdens hus. Det byggnadssätt som han förordar för uthus och lador är just skiftesverk. I andra samtida skrifter som Hushållnings-journal, utgiven av Kungl. Patriotiska Sällskapet, lämnas (1784) med den ritning som här återges, ”Wälment Underrättelse” hur allmogen lyckats uppföra sina hus med ”stor besparing af Timmer och Wirke”.

Sådan form av rådgivning kom sedermera att följas upp bl a genom Ch Em Löfwenskiölds arbeten som Lantmannabyggnader (1868), och genom Tidskrift för byggnadskonst och ingenjörsvetenskap. Måhända kan rekommendationerna ibland ha skapat viss tveksamhet som när Arvid Henström i sina handböcker från 1869 och 1896 å ena sidan anser skiftesverk användbart endast till enklare byggnader och å andra sidan föreslår, för att bättra tekniken, lösningar som är komplicerade och fördyrande.

Under alla omständigheter krävde jordbruket under 1800-talet fler ekonomibyggnader p g a de förbättrade odlingsförhållandena efter reformerna för ägornas omfördelning och den ökade avsättningen på produkterna. Skiftesverket var det byggsätt man i stor utsträckning använde sig av i hela södra Sverige. Det hade då, troligen redan under 1700-talet, reviderats så att man inte längre var beroende av ekvirket utan kunde utnyttja också furu och gran. Byggnadernas anpassning till tidens anspråk är av kulturhistorisk betydelse och värd uppmärksamhet. Denna omfattas eljest i första hand av det som är åldrigt och s a s mer ursprungligt. Sådana värderingar ligger inte minst nära till hands när det gäller skiftesverk och ett byggnadsbestånd som inte ansetts tillräckligt fint och gärna utbytbart.

Skiftesverk ihop med andra byggnadssätt

Då det stått den svenske bonden fritt att välja byggnadssätt har han uppfört boningshuset knuttimrat eller i korsvirke medan uthusen byggts mer efter råd och lägenhet. Många gånger har det blivit skiftesverk då man inte behövt tänka lika mycket på tätheten eller utseendet. En uppdelning på skilda byggsätt har ibland också tillgripits fastän det gällt till synes ett och samma hus. I det s k sydgötiska huset, högloftsstugan, med en låg ryggåsstuga, kombinerad med högre bodbyggnader, ”härbren”, på ena eller bägge gavlarna, har ofta stugan knuttimrats och härbrena ”skiftats”.

Att skiftesverket fått företräda det simpla eller mindre viktiga är tydligt när det gällt att visa husets fasad mot gatan respektive inåt gården. I Halmstad, Kyrkogatan 12, står vid gatan en vacker korsvirkesbyggnad medan gården upptas av en länga till ena hälften knuttimrad och till den andra i skiftesverk. En tvåvåningsbyggnad vid Strandgatan 9 i Visby har långsidan mot gatan i korsvirke med knektar och utkragad övervåning medan långsidan mot gården har skiftesverksväggar. Vid Vinkelgatan I I i Karlshamn står inne på gården en loftbod i skiftesverk vid sidan av en knuttimrad stugkammare. Loftboden, till viss del i förfall, torde vara enastående i denna landsända.

De exempel som här nämnts handlar om väggar som i sin helhet utförts i endera av byggsätten. En mer långtgående kombination, för att inte säga integration, representerar alla de byggnader där byggsätten samordnats och bildar s a s en medveten teknisk lösning. Sålunda är många av de ännu använda ladorna i sydöstra Småland och angränsande delar av Blekinge uppförda i skiftesverk men med knutade hörn. T o m en mangårdsbyggnad från 1850 i Kläckeberga socken, Småland, har uppgivits vara av grovt timmer i skiftesverk men knuttimrad i hörn.

Också korsvirke och skiftesverk har förenats till nya tekniker efter något olika modeller. I Glimmebodagården vid Brösarp i Österlen är det korsvirkestekniken som råder vare sig utfackningarna är av klinat material eller av väggplank, s k bålar. Däremot framstår den här illustrerade byggnaden från Smörmöllan i Kågeröds socken, Skåne, i första hand som en skiftesverksbyggnad kompletterad med korsvirke. I flera fall är tekniken s a s mer självständig utan dominans från vare sig korsvirke eller skiftesverk. Exempel härpå finns i Billinge hembygdsgård halvannan mil norr om Eslöv och Blåherremölla vid Maglehem i Österlen.

Olika skiftesverk

I de nämnda fallen samverkar skiftesverk med knuttimring eller korsvirke men varje byggsätt är likväl tydligt avläsbart. Man kan gå än längre i fråga om hur byggsätten möts och påverkar varandra utan att det direkt syns. Det kan vara ett sätt att urskilja en byggmetods specifika egenskaper. I detta sammanhang ska endast påvisas hur skiftesverket kan ha förändrats på grund av inflytelser från korsvirke och knuttimring.

Skiftesverkets stolpar har längs kanterna rännor, vari bålarna ”iskiftas”. Dessa notar har huggits upp med mejsel eller särskild ”kloyxa” och kallas för `11c,ningen”. På motsvarande sätt är stolparna upptill formade till klykor, ”klor”, vari väggbanden eller takets åsar läggs. I konsekvens härmed har stolparna nedtill kunnat ansluta till syllarna med klor: de rider däröver. I så fall har syllen form av planka på högkant. Men i stora delar av skiftesverkets utbredningsområden binds stolpe och syll samman med tapp och hål. Lösningen har många gånger blivit densamma vid stolpens överända och är den man tillgripit när man övergått från ek till furu. Förebilden är korsvirket.

Men det är inte bara den detaljerade utformningen av knutpunkterna som präglat byggsättens närmande till varandra. Hela systemet för skiftesverkets montering och stabilisering har påverkats. Perspektivbilden av ett tvärsnitt genom en halländsk mesulelada visar hur man byggt. Först väggarna, avslutade med bandträn. Sedan har man lagt över bindstockarna, tvärbanden, och först därefter har turen kommit till mesulorna och övriga delar av takstommen. I en öländsk lada med mesulor, eller som de där kallas ”högsulor”, har tillvägagångssättet varit ett helt annat, Genom att högsulan är trädd genom ett hål i tvärbandet har dessa delar och motsvarande väggstolpar varit de man börjar med. Först sedan vägg- och takstommarna är uppe ”knäpper” man fast dem med långbandet. Tvärbandet ligger alltså under långbandet.

Den halländska ladan har sin motsvarighet i den danska sulekonstruktionen, bevarad i ett flertal ”sulegårdar” på Fyn, med mesulorna idag kombinerade endast med korsvirke. Den öländska högsuleladan däremot liknar veterligen inte någonting annat. Man får kanske gå tillbaka till takhusen för att spåra rötterna.

I Västergötland låg det närmare till hands att lära av knuttimringen när så behövdes. Tidigt tvingades man övergå till furu. De första skogslagarna tillkom på 1600-talet och staten lade beslag på ekskogen. Endast adeln hade tillstånd att hugga ek på allmänningar eller skatte- och kronohemman. Pehr Kalm berättar från sin resa 1742 i Västergötland och Bohuslän om bristen på trä. Med furun följde grövre virke och andra sätt att förena konstruktionsdelarna. De kan inte, som vid klenare ekvirken, gripa om varandra. Metoden blir istället tapp och hål. Man kan se skillnaderna i de tecknade detaljerna av öländsk ek och västgötsk furu. Förbandet mellan tvärband och mesula låses med en 1aC, som man säger i Västergötland. ”Laftning” betyder, liksom i Norge, knuttimring. Skillnaden gentemot den öländska högsuleladan är tydlig.

Läget idag

Många viktiga uppgifter om det danska och svenska skiftesverket har bevarats till eftervärlden genom de inventeringar och uppmätningar som under åren 1909-1932 utfördes av den danske arkitekten och forskaren Mogens Clemmensen. Arbetena redovisas i Bulhuse I-II som utkom 1937. Etnologen Sigurd Erixon och arkitekturhistorikern Erik Lundberg har från sina skilda utgångspunkter beskrivit byggsättets relationer till annat träbyggande, dess historia och geografiska placering samt dess utformning i stort och utbredning. Erixons uppgifter grundar sig till stor del på de etnologiska undersökningar som på Nordiska museet fortfarande är tillgängliga för studier. Det specifikt halländska skiftesverket har på ett livfullt sätt skildrats av Albert Sandklef och de skånska bålestugorna har behandlats av några olika forskare. Beskrivningarna, med undantag av Clemmensens, ger oss emellertid ingen riktig föreställning om den mångfald som i verkligheten präglar det svenska skiftesverket.

Det ännu bevarade byggnadsbeståndet utgör emellertid ett någorlunda representativt urval motsvarande rikedomen på konstruktiva lösningar och detaljutformningar. Friluftsmuseerna och hembygdsgårdarna är därvid i många fall viktiga tillgångar. Däremot kan vi riskera att förlora en del av de skiftesverkets särarter som är kvar i sina autentiska miljöer men endast där.

De skiftesverksbyggnader som Sigurd Erixon såg` på uppsalaslätten från sitt tågfönster finns troligen inte längre. Men i Viby by, tre kilometer nordost om Sigtuna, finns skiftesverkslogar från 1700- och 1800-talen, vagnskjul i skiftesverk och knuttimrade stallängor. Byggnaderna synes vara i gott skick. De åtta gårdarna, statliga byggnadsminnen sedan 1940 och numera uthyrda för fritidsboende, ger en bra föreställning om en småbrukarby i södra Roslagen och östra Mälardalen.

Tänker vi oss en förflyttning söderut kors och tvärs genom landet för ungefär 50 år sedan kan vi vara säkra på att hitta skiftesverksbyggnader. Några i Västmanland, Värmland och Närke, något fler i stockholmstrakten, Södermanland, Dalsland och Bohuslän, ytterligare fler i Östergötland och många i Småland. En färd idag skulle givetvis komma att ge ett avsevärt magrare resultat. Men vi kan stanna i Skara och studera äkta bevarat skiftesverk.

Fornbyn där, intill Skaraborgs länsmuseum, omfattar bl a flera byggnader från Storgårdens by i Rackeby socken, däribland en ladugård med mesulor från 1730-talet. Innan byggnaderna plockades ner på ursprungsplatsen blev de (1910) uppmätta och beskrivna på ett föredömligt sätt av Sune Ambrosiani och Anders Roland. I Västergötland finns på Skara- och Varaslätterna, i Falbygden och på Kållandshalvön fortfarande i byarna ett flertal ekonomibyggnader i skiftesverkstekniken. En del av dessa återfinns i de kulturhistoriska inventeringar som kommunerna utfört. En grundligare dokumentation skulle dock vara av stort värde, inte minst av byggnaderna med mesulor. Den här illustrerade ladan från Stora Timmerbacka är enligt uppgift den sista kvarvarande med denna konstruktion i Skara.

I norra Halland finner vi skiftesverk och mesulor i gårdarna i Äskhults by, Förlanda socken, och i Åkrabergs gård, Värö socken, i båda fallen byggnadsminnen. Det sydhalländska skiftesverket är förnämligt representerat av Oktorpsgården på Skansen och av Bollaftebygget i dess egen miljö i Knäreds socken, också det byggnadsminne. Eljest har beståndet i byarna kraftigt reducerats under de sista 50 åren. Det gäller också Skåne. Det förlorade har dock där kompenserats av starka hembygdsintressen och museala ambitioner. Ett 20-tal hembygdsgårdar och hembygdsparker innehåller åtminstone någon länga i skiftesverk. Klockargården i Knisslinge och Ballingstorpsgården söder om Knisslinge är byggnadsminnen. De utgör två betydelsefylla helheter med stora inslag av skiftesverk. Därtill kommer skiftesverksbyggnaderna i friluftsmuseerna: Fredriksdal i Hälsingborg, Kulturen i Lund och Lyngby i Köpenhamn. I sistnämnda museum står sedan sekelskiftet Skånes äldsta kända bålastuga (1688) och uthusbyggnaderna från Näsgården, Norra Melby socken i Göingebygden.

När Carl Wijnblad i sin Allmogens Byggnader (1766) säger att skiftesverk redan är väl beprövat nämner han särskilt Blekinge. Byggnadssättet är där fortfarande rikligt företrätt även om byggnaderna främst härrör från sent 1800-tal. Att skiftesverkstekniken dock har en stark tradition framträder tydligt. Sålunda förekommer efter landskapets ostkust mellan Torhamn och Kristianopel den urgamla formen med syllarna korsknutade vid mötet i hörn. Stolparna ansluter till syllarna efter gamla modeller. I väster är stolparna på skånskt maner intappade i syllarna medan i öster är utformningen den småländska – öländska: stolparna rider över syllarna. Av stort intresse är de mäktiga magasinsbyggnaderna i skiftesverk och knuttimring vid Ågatan och Vinkelgatan i Karlshamn, liksom den tidigare nämnda loftboden. Det blekingska skiftesverket har emellertid inte blivit noggrannare undersökt och är endast i begränsad omfattning dokumenterat.

Också rörande det småländska skiftesverket saknas både överblickar och mer inträngande studier. Uppenbart är att byggsättet är mycket utbrett och har stora variationer i landskapets olika delar allt efter omgivningens inflytande. Tidigare har nämnts den speciella utformningen av uthusen med hela hörnor korsknutade eller laxade trots att husen i övrigt är skiftade på vanligt sätt. Liksom i Blekinge har för länge sedan den ålderdomliga mesulakonstruktionen kombinerats med skiftesverket. Mesulorna har levt kvar endast i form av logarnas klivstockar, förlängda mer eller mindre högt över tvärbanden men aldrig så att de bär någon takås. Dessa klivstockar är ibland snickarmässiga mästerverk med steg och handledare vackert utskurna ur en och samma trädstam.

Fornborgen Eketorp på södra Öland var tredje och sista gången bebodd 1000- 1200 e Kr. Det kan antas att husen var skiftesverk, bl a på grund av den fastlagda bebyggelsestrukturen och fynden av två verktyg som är ett villkor för detta byggsätt: kloyxa och entums skedborr (för uppborrning av dymlingshål). Gotland äger ett av vårt lands viktigaste byggnadshistoriska skatter genom bulverket i Tingstäde träsk. Fynden på 1920-talet vittnar om olika slags konstruktioner i både knuttimmer – och skiftesverksteknik. Det kvarstår emellertid ännu mycket att utröna och lyckligtvis pågår f n flera arbeten med detta syfte.

Gotland har ett friluftsmuseum i Bunge, Öland ett i Himmelsberga. Öarnas skiftesverksbyggnader har ofta utgjort grundstommen i eller flyttats till hembygdsgårdarna. En av de mer innehållsrika är Norrlanda fornstuga på Gotland. I de öländska byarna är fortfarande bevarat ett i jämförelse med landet i övrigt rikt bestånd av skiftesverk och ett 20-tal gårdar med mesulor, där kallade högsulor. En högsulegård i Lenstad, Torslunda socken, är byggnadsminne och för två andra sådana övervägs byggnadsminnesförklaring. Värda särskild uppmärksamhet är också de ännu bevarade boningshusen från 1820-1840-talens byggrush. Såväl de låga ryggåsstugorna som de större mangårdsbyggnaderna utfördes i skiftesverk. Tekniken tillämpad i sådana hus har ölänningarna – liksom också gotlänningarna – vidarebefordrat till oss nutidsmänniskor.

Gunnar Henriksson