Kristider kan ge anledning till omprövning och förnyelse. Ett exempel på detta under 1990-talets djupa byggkris är att den anrika byggmetoden bärande murverk återkommit i en rad nybyggnadsprojekt. Framförallt har detta varit en tydlig tendens i Skåne, där det bl.a. har byggts många skolor med murade stommar under de senaste åren. Men man kan också iaktta ett ökat intresse för murverk på bostadssidan. Vid bomässan BO 97 i Staffanstorp var t.ex. inslaget av murade stommar stort, främst förekom lättbetong, men även tegel och lättklinker fanns bland stommaterialen i utställningen.

Intresset för mureri har spirat under senare år, framförallt bland arkitekter och byggherrar. Argument för att välja murade stomlösningar har ofta varit:

– strävan efter att bygga sunda hus
– hänsyn till yttre miljöaspekter, som t. ex. lång livslängd, energifördelar med tung stomme och återbruks- eller återvinningsaspekter
– låga underhållskostnader
– vackra murar, samspel med äldre hus
Byggnadsentreprenörer och konstruktörer däremot har ofta varit tämligen kallsinniga till att använda murverk som bärande konstruktioner och istället hållit fast vid betong-, trä- eller stålstommar, med teknik som utbildats under perioden efter 1975. De tekniska lösningar man därvid förespråkat har i stor utsträckning formats i reaktion mot miljonprogrammets brutala framtoning.

Från tekniskt håll har man också i det längsta sökt hålla fast vid byggmetoder baserade på prefabricerade delar, trots att denna teknik knappast kan sägas ha uppfyllt skäliga kvalitetskrav. Med syfte att samtidigt i designen distansera sig från ”kranbansteknik” har man eftersträvat att bygga betong-, trä- eller stålbyggnader som ger sken av att vara tegelhus – men i praktiken fungerar tegelskalen på väggarnas utsidor bara som tapeter. De tekniska lösningarna för att åstadkomma detta har under resans gång blivit alltmer krystade och husen mer och mer kulissartade.

Arkitektkårens pådrivande roll i valen av bärande murverk är kanske framförallt en reaktion mot detta kulissbyggande – man förespråkar istället ökad saklighet i gestaltningen. Men denna strävan innebär också ett viktigt ställningstagande för hantverksmässighet i byggproduktionen, en inställning som bryter tvärt emot den positiva inställning arkitekterna en gång hade till prefabricerade byggmetoder tydligt redovisad redan i den funktionalistiska programförklaringen acceptera 1932.

Man kan också se parallella företeelser i samhället i övrigt – småskalig, hantverksbaserad produktion kan idag ofta konkurrera såväl kvalitets- som prismässigt med konventionell industriproduktion. Men vilka designprinciper bör gälla för detta, i stor utsträckning hantverksbaserade, nutida byggande?

Massiv vägg av tegel utgångspunkt

En lämplig utgångspunkt för den tekniska utformningen när man idag åter bygger hus med bärande murverk är den traditionella massiva tegelväggens tekniska egenskaper. Bland dess fördelar bör framförallt nämnas:

– stor lastkapacitet
– täthet mot regngenomslag
– lufttäthet (däremot var denna väggtyp inte diffusionstät)
– enkla anslutningar mot andra byggnadsdelar, som t. ex. fönster
– låga underhållskostnader
– goda åldringsegenskaper
– det krävdes inga dilatationsfogar, kramlor eller armering
– komfortabel inomhusmiljö, särskilt beträffande övertemperaturer sommartid
Men den massiva tegelväggen hade också nackdelar, som:
– dålig värmeisoleringsförmåga
– stor materialåtgång

Väggarnas värmeisoleringsförmåga, är viktig för byggnaders energiförbrukning. Av stor betydelse är också det interna värmetillskottet, dvs. den värmeenergi som kommer från t. ex. belysning, datorer, maskiner, människor och solinstrålning. Det är särskilt viktigt med god värmeisolering om det interna värmetillskottet är ägt. Värmekapaciteten, som främst beror på om byggnaden har tung eller lätt stomme, är en annan fysikalisk storhet som kan ha inverkan på energiförbrukningen.

Där det interna värmetillskottet är litet, som i normalt utformade bostäder, har inte värmekapaciteten speciellt stor betydelse. Där värmetillskottet är stort kan stommens värmekapacitet däremot ha stor betydelse, särskilt om man håller nere temperaturen sommartid med komfortkylning. För att effektivt utnyttja värmekapaciteten bör väggarna ha god isoleringsförmåga.

Murade väggar med god isolering

Målet för den tekniska designen av murade ytterväggar i modernt byggande bör följaktligen vara att söka ta tillvara fördelarna med traditionell tegelbyggnadsteknik, samtidigt som man tillgodoser nutida krav på energi, komfort och produktionskostnader. Det är då nödvändigt att moderna murade ytterväggar av tegel normalt kompletteras med värmeisolering.

En intressant uppgift särskilt då man bygger nya bostäder, är att att söka design som minimerar energiförbrukningen, att alltså välja former och material som gör energiförlusterna små samtidigt som solinstrålningen effektivt tas tillvara.

Isolerskikt ger mindre lastkapacitet

I de flesta av de byggnader som uppförts med bärande tegelmurar under de senaste åren har ytterväggarna utförts som s. k. kanalmurar (se fig.). Denna väggtyp består av en inre och en yttre tegelmur, vardera i regel med tjockleken 120 mm (”halv sten”) med den inre muren som bärande och den yttre kopplad till den inre genom stålkramlor. I kanalen mellan murarna har man i regel isolerat med mineralull (murade väggar bör uteslutande bestå av oorganiska material, varför t. ex. cellulosabaserade isolermaterial bör undvikas). Normalt har den inre muren byggts först, i syfte att snabbt få upp stommen.

Införandet av ett isolerande skikt och nämnda arbetsordning innebär en del tekniska komplikationer, jämfört med den massiva tegelväggen:
– murens förmåga att bära laster minskar radikalt. Detta har lett till att man tenderat att använda cementrikare bruk.
– eftersom den yttre muren byggs efter den inre, riskerar man vid långvariga slagregn att vatten tränger in i den förstnämnda genom bristfälligt utfyllda stötfogar. Därför tvingas man föra in artfrämmande företeelser i murverket, som vattenutledande plåtar över fönsteröppningar och öppna stötfogar vid sockelanslutningar
– anslutningar mot andra byggnadsdelar, t. ex. fönster och dörrar, blir mer komplicerade
– någon av murytorna bör slammas eller putsas för att säkerställa att väggen blir lufttät. Detta är viktigt med tanke på komfort, sunda husaspekter och energihushållning
– vertikala dilatationsfogar behövs i den yttre muren.

Förstyvade tvärsnitt

Att ta fram tekniska lösningar för modernt, kostnadseffektivt byggande med bärande murverk, och att göra det på de villkor materialet och metoden ställer, är målet i det tvärvetenskapliga LTH-projektet Murverk i byggsystem. Det finansieras av Byggforskningsrådet och branschorganisationen Mur och Puts Information AB. Målsättningen leder till att vi söker lösa en del av ovannämnda problem annorlunda än i de projekt som byggts under senare år med bärande murverk.

Den viktigaste tekniska frågan för moderna, isolerade kanalmurar torde i regel vara lastkapaciteten, åtminstone för flerplansbyggnader. Men istället för att vid behov av större lastkapacitet öka cementhalten, vilket ger risk för sprickbildning i muren, kan man styva upp den bärande muren.

En användbar teknik är att mura ihop den inre och yttre muren med bindare på t. ex. 1000 mm avstånd till en diafragmamur (se fig.). Bindarna innebär visserligen att energiflödet genom väggen ökar, men detta kan kompenseras genom att man ökar vägg- och isolertjockleken.

Ett annat alternativ att öka bärförmågan, utan att öka materialförbrukningen jämfört med kanalmuren nämnvärt, är att mura den bärande muren med förstyvningar, s. k. konterforvägg (se fig.).

Båda dessa alternativ gör det möjligt att blanda mer kalk i murbruket i stället för mer cement. Dessa väggtyper har betydande värmekapacitet och kan ges god värmeisoleringsförmåga, två egenskaper som är positiva ur energisynpunkt.

Tunnputsning mot kanalen

Frågan hur man hanterar risken för regngenomslag är också väsentlig. Istället för den defensiva hållningen att acceptera regngenomslag (och således bli tvungen att leda ut vattnet igen genom plåtar och öppna stötfogar) borde man se till att den yttre muren blir tillräckligt tät. Detta kan göras genom tunnputsning av den yttre murens insida. Därigenom kan följaktligen vattenutledande plåtar och öppna stötfogar undvikas.

Tekniken förutsätter dock att den yttre muren uppförs först, vilket strider mot strävan efter att få upp den bärande stommen så fort som möjligt. ”Rustika huset” vid bomässan i Staffanstorp byggdes med denna teknik. I forskningsprojektet Murverk i byggsystem studeras nu för övrigt de helt oorganiska materialen perlit, vermikulit och expanderat, återbrukat glas som isolermaterial.

Sprickrisk kan förebyggas

Bland annat införandet av ett isolerskikt och användandet av cementrikare bruk innebär att moderna fasadmurar löper större risk att spricka på grund av ternperaturrörelser än den traditionella massiva tegelväggen. Genom att föra in dilatationsfogar med ett avstånd på maximalt ca 15 m reduceras risken. De tillgängliga ingenjörsmässiga metoderna för att bedöma behovet av dessa har dock varit bristfälliga, varför det ofta placerats fogar i onödiga lägen. I rapporten Dilatationsfuger i ydervaegge af tegl ges stöd för betydligt glesare placering av dilatationsfogar, under vissa förutsättningar, än vad som tidigare rekommenderats.

I forskningsprojektet Karakterisering av murverks mekaniska egenskaper på LTH pågår forskning som också kan resultera i bättre analytiska metoder för att beräkna behovet av dilatationsfogar.

Ett viktigt mål för den fortsatta forskningen bör vara att genom ökad kunskap möjliggöra glesare inplacering av dilatationsfogar utan att risken för sprickbildning ska öka.

Viktigt med tanke på risken för sprickor i murverk är att maximera kalkhalten i bruket. Redan vid ca 50 % kalk som bindemedel (vilket kan erhållas med s. k. C-bruk) torde eventuella sprickor följa bruksfogarna, vilket gör dem betydligt mindre iögonenfallande än i murverk som murats med cementrikare bruk – då de kan gå rakt igenom tegelstenarna.

Massiva ”sakliga” blockväggar

Moderna krav på energihushållning kan naturligtvis också klaras genom att man väljer murmaterial med låg värmeledningsförmåga. Främst har lättbetong varit aktuellt för denna användning, och i den bostadsproduktion som trots allt skett under 90-talet förefaller detta material ha ökat sin marknadsandel.

Massiva lättklinkerväggar har mindre värmemotstånd och har mest använts i byggnader utan energihushållningskrav. I kombination med andra energisparåtgärder, som t. ex. att effektivt tillvarata solinstrålning, torde det dock vara möjligt att använda murverk även av massiv lättklinker för bostadsändamål.

Såväl lättbetong som lättklinker är synnerligen ekonomiska materialval för massiva väggar. De medför också enkel, tillförlitlig byggnadsteknik och motsvarar särskilt väl kraven på saklighet i gestaltning. Båda materialen lämpar sig naturligtvis även för bakmurar i kombination med t. ex. fasadmur av tegel.

Massiva tegelväggar på gott och ont

Under de senaste åren har massiva ytterväggar av tegel återkommit i en del skolprojekt. I dessa har den inre delen utförts med lättegel, dvs. tegel med särskilt låg densitet och därigenom bättre värmeisoleringsegenskaper än konventionellt tegel. I skolor alstras mycket intern värme, och man har kunnat påvisa att dessa byggnader därför uppfyller dagens normkrav på energihushållning. Lösningen är dock knappast optimal ur energisynpunkt, viss isolering i väggarna skulle förmodligen sänka energiförbrukningen.

Den massiva tegelväggen har å andra sidan onekligen avsevärda kvaliteter ur ett helhetsperspektiv – inte utan anledning har den kallats ”byggnadsteknikens höjdpunkt” i vårt land. Dess kvaliteter ligger ur energisynpunkt i robusthet och driftsäkerhet – i de aktuella projekten har den kombinerats med självdragsventilation. I detta avseende utgör den en motpol till moderna byggnader med avancerade installationssystem.

Men hur ofta spolieras inte teoretiskt låg energiförbrukning av dålig funktion och bristande skötsel av komponenterna? Hur kvantifierar man i datorprogram för energiförbrukning överhuvudtaget faktorer som robusthet och tillförlitlighet?

Chans till förnyelse

Bärande murverk har således återetablerats i byggbranschen i Sverige under senare år genom en rad projekt. Detta öppnar möjligheter för en fortsatt utveckling och modern förnyelse av denna traditionella byggnadsteknik.

Som konstaterades i inledningen innebär denna utveckling en anmärkningsvärd återgång till hantverksmässig produktion och visar samtidigt att en utveckling mot alltmer prefabrikation inte är nödvändig.

Detta behöver inte innebära att tankarna om en ökad industrialisering av byggbranschen är överspelade – man bör inte sätta likhetstecken mellan industrialisering och prefabrikation. Industrialisering bör snarare ses som ett vidare begrepp, innefattande aktiviteter som t. ex. materialproduktion, distribution, hjälpmedel på arbetsplatsen och projektering. Kanske ökad industrialisering av byggandet rentav främjas av ökad hantverksmässigheten i utförandet på byggplatsen?

Omformulerad byggnadsteknik

Vi lever i en tid då mycket ifrågasätts i byggbranschen. Mycket har också redan förändrats förändringar som inger hopp om en bättre framtid för branschen. Självdragsventilation, strävan efter ekologiskt hållbara lösningar, återvinning och återbruk är målsättningar som återkommer i de sammanhang då bärande murverk också diskuteras.

Ofta finns det anledning för oss som arbetar med nyproduktionen att söka kunskap från byggnadsvårdsområdet. Medan t.ex. murarhantverket placerats på undantag i nyproduktionen finns det en obruten tradition på byggnadsvårdssidan av traditionellt, murat byggande.

Samtidigt saknas ett bra diskussionsforum för oss som strävar efter att formulera dagens och morgondagens byggnadsteknik. Skulle Svenska föreningen för byggnadsvård kunna fylla en utökad uppgift i detta avseende?

ORDFÖRKLARINGAR

Stötfogar kallas de vertikala och liggfogar de horisontella fogarna mellan murstenarna.

Dilatationsfogar används i moderna murar för att reducera risken för sprickbildning på grund av temperatur- och fuktvariationer. Det är helt vertikala, i murverkets hela höjd genomgående, fogar som fylls med fogmassa. De brukar placeras på ett inbördes avstånd av 10-15 meter.

Tomas Gustavsson

Projektledare för det tvärvetenskapliga forskningsprojektet ”Murverk i byggsystem” vid Avdelningen för Bärande Konstruktioner, Lunds Tekniska Högskola och verksam som byggnadskonstruktör vid Lundabaserade konsultföretaget Byggteknik i Skåne AB.

4/1998