En storskalig satsning på modern psykvård resulterade i Sidsjöns sjukhus, vackert beläget i Sundsvall. Under många år präglade anläggningen hela området, och många berättelser finns kring vad som hände där. Anette Lund beskriver hur Sidsjön har gått från att vara en plats som många tyckte var obehaglig, till att fyllas med nytt liv.

Sidsjöns sjukhus är välkänt inom sinnessjukvårdens historia, och namnet klingar fortfarande negativt i många personers öron. Sjukhuset byggdes 1938–1943 och utgjorde en storsatsning för psykiskt sjuka, med stor tilltro till »moderna behandlingsmetoder« och omskriven som en mönsteranläggning.

Efter att successivt ha avvecklats under många år, fick området i början av 2000-talet en ny fastighetsägare, Sidsjö Fastigheter, och började istället att utvecklas och fyllas med nya verksamheter. Många av medborgarna i Sundsvall som hade levt med institutionen nära inpå sig var skeptiska. Var det lämpligt att låta barnen gå i dagis och skola i dessa byggnader?

Behandlingsformer i olika tider

Sidsjöns sjukhus var en stor organisation med drygt 1000 patienter och närmare 40 anställda. För att få allt att fungera, användes modern teknik och rationella metoder.

Under 1940-talet växte det fram ett intresse för medicinskt orienterad psykiatri, och på Sidsjöns sjukhus behandlades patienter med insulinkoma och elchocker. Även lobotomioperationer och tvångssteriliseringar utfördes. På 1950-talet började man i Sverige att medicinera patienter med psykofarmaka, som blev den dominerande behandlingsformen på sjukhuset.

Både synen på psykiska besvär och de behandlingsmetoder som användes, kan i dagens ljus ses som inhumana, och det förekom också en del experimenterande med olika behandlingsmetoder.

En välplanerad anläggning

Arkitekten bakom Sidsjön var Hakon Ahlberg. Han var under åren 1935–1961 Medicinalstyrelsens arkitekt med uppgift att projektera byggnader för den statliga sinnesjukhusvården. Sidsjöns sjukhus var Ahlbergs första stora, helt egna uppdrag.

Han valde här en ny typ av anläggning. Vanligtvis hade sinnessjukhusen byggts monumentala och med särpräglad institutionsarkitektur. Ahlbergs utformning blev istället asymmetrisk och mer funktionsbunden. Byggnaderna speglade på så vis den rationella och effektiva sjukvården.

Placeringen av sjukhuset var väl vald, en liten bit utanför Sundsvall i naturskön miljö. Skogen dolde anläggningen, samtidigt som det låg relativt nära staden. Enligt Ahlberg själv var temat »att vara men inte synas«.

Avveckling och flytt

Sjukhusverksamheten började avvecklas 1976. 1990 byggdes några av paviljongerna om till asylboende, medan andra stod tomma
och förföll.

En del av verksamheten fanns kvar i området fram till 2001. Då flyttade kliniken från de gamla, nedslitna och otidsenliga lokalerna till en helt ny klinikbyggnad i Nacksta, strax utanför centrala Sundsvall. Den nya kliniken benämns Rättspsykiatriska regionkliniken i Sundsvall (RPK).

Byggnader och funktioner

Kärnan i anläggningen var sjukhuspaviljongerna. Det fanns även personalbostäder för den gifta respektive ogifta personalen, läkarvillor, gravkapell och växthus på området.

Själva sjukhusbyggnaderna utformades som ett långt stråk av tvärställda paviljonger vilka anslöts i gavlarna till en ovan jord belägen, längsgående transportgång. Transportgången blev den effektiva förbindelselänk som krävdes för att verksamheten skulle kunna skötas rationellt.

Paviljongerna utformades som långsmala byggnadskroppar och uppfördes med omålad betongsockel, gult fasadtegel, skifferbelagt sadeltak och vitmålade fönster med spröjsverk av metall. Till varje paviljong hörde ett trapphus och hiss.

Närmast sjukhusområdets huvudväg förlades paviljonger för lugna patienter, medan det på andra sidan, norr om transportgången, fanns paviljonger för oroliga patienter. Längst upp i områdets östra del placerade Ahlberg som en fond en stor paviljong för kriminella, den så kallade Specialavdelningen.

Närmast områdets entré fanns andra funktioner som ekonomiavdelning, panncentral, verkstäder, kök, tvättcentral, personalmatsal, gymnastiksal och festsal. Från ekonomiavdelningen ledde en transportgång till administrationsbyggnaden med kontor, expeditioner, laboratorium, apotek och operationsrum.

Förändringarna

Efter 1943 tillkom några mindre byggnader. Sedan 1990-talet har en del ombyggnader gjorts, mer eller mindre lyckade utifrån ett bevarandeperspektiv. Det arkitektoniska uttrycket har förändrats på större delen av sjukhusbyggnaderna genom tillkommande loftgångar och balkonger, samt genom dörr- och fönsterbyten.

Transportgången som förband de olika huskropparna är delvis riven. De nya områdena med radhus och flerbostadshus i väst och norr har förtätat området, vilket påverkat den ursprungliga planen. För att området även i framtiden ska behålla sitt kulturhistoriska värde och sin karaktär, är det viktigt att ytorna mellan paviljongerna samt den södra delen av området fortsatt hålls öppna.

Att bearbeta och minnas

Flera dokumentationer av området är gjorda, bland annat boken Sidsjöns sjukhus 1943–1993, utställning på Sundsvalls museum och på 2000-talet har det bland annat genomförts visningar och spelats in två starka dokumentärfilmer. Filmerna har varit viktiga inte minst för att belysa de människor som länge skulle gömmas undan i samhället.

Att filmerna finns har på sätt och vis banat väg för utvecklingen av området. Att man vågade ta tag i och förmedla en jobbig historia, var en hjälp för att både bearbeta och för att förvissa sig om att historien inte glöms bort. På senare tid har även arkivmaterial blivit tillgängligt för den som vill forska vidare. Efter visningarna av området har det funnits möjlighet för deltagarna att föra samtal kring psykisk ohälsa och orättvis särbehandling.

Eftertraktade lokaler

Personalbostäderna, bland annat läkarvillorna, har länge varit eftertraktade bostäder, liksom de närliggande villakvarteren västerut längs Sidsjövägen. Sjukhusets placering med det naturnära läget tilltalar många idag.

Det har visat sig att många av byggnaderna fungerar mycket bra att utveckla och använda till andra funktioner än de ursprungliga.

Utvecklingen har skett gradvis. Idag finns vid Sidsjön flera skolor och förskolor, seniorboende, hyresrätter, bostadsrättföreningar, vårdcentral, gym och hotell. De senaste åren har området också förtätats med radhusområden och flerbostadshus i väster och norr.

Framtidstro

Minnen av psykvården finns kvar och de som har haft direkt eller indirekt koppling till sjukhuset under dess verksamma tid, har kanske fortfarande svårt att bosätta sig i området. Men för de allra flesta, framförallt de som inte var födda när sjukhuset var igång är området idag uppskattat för hotellvistelse, boende och skolverksamhet.

Man ska inte glömma eller gömma en historia, men det är ändå positivt att området nu är fullt av liv och aktivitet och andas framtidstro. Man kan kanske välja att se den positiva känsla som nu finns i området som en sorts upprättelse för de patienter som vårdades där.

Hur lång tid tar det innan man glömt ursprunget till dessa gula tegelbyggnader som ligger mitt i grönskan med Sundsvalls mest välkända motionsrunda in på knuten?

De dokumentationer som gjorts av sjukhusverksamheten är mycket värdefulla för att minnas. Förhoppningsvis kommer det välplanerade området och byggnadernas utformning att även fortsättningsvis väcka nyfikenhet, och bidra till att intresset för historien lever kvar.

Anette Lund, bebyggelseantikvarie, anette.lund@contexto.se

Artikeln publicerades ursprungligen i magasinet Byggnadskultur nr 2, 2019.

---

LÄS MER!

Sidsjöns sjukhus 1943–1993, Ur den moderna sinnessjukvårdens historia. Mikael Eivergård och Lars-Eric Jönsson, 1993.

Byggmästaren. Tidskrift för arkitektur och byggnadsteknik nr 22, 1943.

Fd Sidsjöns sjukhus Dokumentation av sjukhusbyggnaderna, Sundsvalls museum 1998:2, Peter Sundborg