Jag tycker mig ha förstått att om man av någon anledning valt ett isolermaterial som är icke-hygroskopiskt (tex. glasull/stenull), så är det en stark rekommendation att också använda ångspärr (tex plastfolie) på den varma sidan av konstruktionen.
Och det omvända: Om man valt att använda hygroskopiskt isolermaterial (tex cellulosa-baserat), så är den starka rekommendationen att *inte* använda ångspärr alls utan istället använda ångbroms på konstruktionens varma sida.
Har jag uppfattat situationen korrekt vad gäller dessa samband?

En tilläggsfråga:
Är det något väsentlig skillnad på att använda vindskyddspapp ställt i jämförelse med att använda ångbroms?

Svar:

Ja, mineralull är inte hygroskopiskt och behöver säkras mot fukt genom en ångspärr. Konstruktioner med plast och mineralullsisolering fungerar isoleringsmässigt bra i laboratoriemiljö men när fukt i verkliga förhållanden kommer in genom håligheter eller otätheter i fuktspärren så stannar den kvar i isoleringen. Mineralullen själv klarar sig i regel men intilliggande organiska material som regelvirke kan få mögelangrepp. Dessutom förlorar minerallullen en del av sin isoleringsförmåga när den blir uppfuktad eftersom vatten leder bort värmen. Detta kan bli ett problem vid moderna högisloerande konstruktioner med många skikt som inte heller har en särkilt lång beräknad livslängd, ca 50 år.

Äldre konstruktioner med naturmaterial har bevisligen en mycket längre hållbarhet