Zanzibar, Beit al – Tahin Harem, Womens mosque – namn som väcker fantasin till liv! Där fick 20 zanzibarer och vi sju svenskar förmånen att delta i ett byggnadsvårdsläger i november 2006. Erfarenheter och kunskaper från olika kulturområden, allt ifrån ingredienser i mat till kalkbruk utbyttes.

Målsättningarna i Sidas utvecklingssamarbete inom kulturmiljön – som utnyttjande av lokala resurser och kunskaper inklusive arbetskraft och byggnadsmaterial, att stärka kvinnors medverkan och påverkan, kapacitetsuppbyggnad med mera – fick verkligen ett konkret innehåll.
Byggnaden är liksom de andra husen i Stone Town av korallkalksten och kalkbruk från ön, och tillhörde ursprungligen Sultanens palats. Den består av två vinkelställda delar, moskén och förberedelserummet med öppna valv inåt gården.

Vår ”team-leader”, Dhaiyya Rashid, lyckades med pondus och stor entusiasm skapa en enorm energi i gruppen. Den andra lägerorganisatören, Mr Mugheiry, som före lägret hade gjort klart att vi skulle räkna med att deltagarna från Zanzibar inte skulle dyka upp varje dag eller arbeta så hårt, blev mycket förvånad. För alla kom varenda dag och arbetade hårt och med stor frenesi för att nå de uppställda målen. Det blev ganska tufft, eftersom intensiva regn flera gånger avbröt eller förstörde putsjobben.

Vi arbetade i fyra grupper, en snickerigrupp och tre mur- och putsgrupper ledda av varsin hantverkare från staden. Av de tre murarna var två kvinnor.

Mur- och putsgrupperna började med att knacka ner lös puts samt att med stålborstar och spacklar ta bort tjocka skikt av kalkfärg som också hade kraftig algpåväxt. Därefter blandades ett bruk för utstockning, ”kutomea”, av en del kalkdeg och tre delar röd lera med naturligt inslag av sand och små bitar av kalksten. Ett bruk som får en väldigt bra elasticitet, något som jag även upptäckte när jag renoverade ett hus hemma i Östergötland från mitten på 1800-talet med liknande bruk.

I ytan drog man sedan mönster med fingrarna för att skapa bra fäste för ytputsen ”niru”. Den tillreddes sedan av 1,5 del kalkdeg, 2 delar siktat kalkdamm med hög CaCO-halt och 2 delar sand. Denna puts arbetades sedan oerhört väl. Efter påslag putsades den först slät med en ”skånska”, sedan ytterligare med en liten putsslev. Detta gav en väldigt tät och slät yta, som säkerligen är mycket bra i detta klimat med kraftiga slagregn. Sten Nilsson, hantverkare från Sverige, var mycket imponerad och glad över denna nya lärdom. Efter torkning kalkfärgades ytorna, kalkvattnet tillreddes av kalkdegen som också siktades genom ett finmaskigt nät. Den ströks sedan endast två gånger, men ytputsen var också ganska vit i sig.

Trägruppen renoverade en mindre dörr med typiska zanzibariska sniderier. Ruttna delar sågades bort och nya bitar av teak fogades i, som sedan snidades ut med stämjärn. Även järndetaljerna plockades bort, renoverades och kompletterades med nya.

Dörren liksom bönenischen, ”quibblan”, målades sedan med linoljefärg som vi tillredde själva. Detta var ett okänt moment därnere, även bland de kunniga hantverkarna. Däremot kunde Mr ”Kakewala”, byggmästare som varit på läger i Sverige i utbytet, visa oss ett ställe på marknaden där man hade alla möjliga pigment i hinkar . Det hade tidigare använts till KC-färg. Även importerad linolja var lätt att få tag på. Den används till att olja in dörrar med, då de flesta är omålade.

Efter två veckors slit och fruktbart utbyte av kunskaper och erfarenheter kunde vi glada och stolta över att ha restaurerat allt som var planerat avsluta det första byggnadsvårdslägret på Zanzibar – vilket gav mersmak. Föreningen där nere, Zanzibar Stone Town Heritage Society, började genast prata om att organisera fler!

Carl von Essen, projektledare