Om lagskydd, oseriösa fastighetsköp och Häverödals tingshus. även byggnadsminnen kan råka illa ut; Häverödals tingshus i Uppland är ett av dem. Karin Linder berättar tingshusets historia och frågar sig hur effektiv lagstiftningen egentligen är och vilka ägandeformer som är de bästa för landets mest värdefulla kulturbyggnader?

På höjden ovanför Häverödals forna järnvägsstation, gömd bakom träd och sly, tronar det mäktiga tingshuset. Det uppfördes i början av 1920-talet och bekostades av häradsborna i Norra Roslags domsaga, som då bestod av Väddö och Häverö skeppslag och Närdinghundra härad. Arkitekturen blev något utöver det vanliga.

I samband med invigningen 1923 beskrev den poetiske journalisten på östhammars tidning tingshuset som en byggnad med »den medeltida Upplandsskyrkans djärva takresning, stödd av den roslagska bondgårdens låga men stormsäkra ytterväggar«. Sedan dess har andra stormar drabbat huset och idag ekar de sönderslagna fönstren tomma. Huset har stått övergivet i 20 års tid.

Byggnadsminnet byter ägare

I slutet av 1980-talet, några år efter att tingshuset slutat fungera som domstolslokal, köptes det av Roger Criborn och hans bolag. Ungefär samtidigt kom en förfrågan från Länsstyrelsen om att byggnadsminnesförklara byggnaden, både exteriört och interiört. Den nye fastighetsägaren sa ja till förslaget, utan att riktigt veta vad det innebar. Byggnadsminnesförklaringen gjorde att han inte fick göra förändringar som inkräktade på stommen, rumsindelningen, den fasta inredningen eller de dekorativa målningarna. Att därefter göra om huset till äldreboende, så- som var hans ursprungliga tanke, menar Criborn blev därigenom omöjligt. »Jag kunde inte göra någonting«, säger han.

1992 gick bolaget i konkurs i samband med bank- och fastighetskrisen och 1993 såldes tingshuset på exekutiv auktion för en halv miljon kronor, till Björn Söderblom. Redan då var huset i behov av upprustning. Vandalisering och tidens tand krävde åtgärder och enligt den nye fastighetsägarens egen utsaga i Norrtelje tidning var det hans första prioritet att stoppa förfallet.

Tjugo år senare är förfallet likväl ett faktum: Sönderslagna fönster, fukt, röta och svampangrepp. Något intresse av att restaurera byggnaden tycks inte ha funnits från Söderbloms sida och han vill inte bli kontaktad gällande huset. »Jag vill inte prata om tingshuset, hej då«, svarar han när han blir uppringd. Länsstyrelsen har i många år försökt få tag på Söderblom. Under sommaren har det tillkommit ett löpande vite på 125 000 kronor i månaden.

Renovering på gång

Nytt hopp tändes 2010 då ett nytt ägande var på gång, detta enligt länsstyrelsens uppgifter. Våren 2011 hölls öppet hus för allmänheten. Alla som ville fick komma och besöka byggnaden, beskåda arkitekturen, målningarna, de gamla arrestlokalerna på ottenvåningen. Drive in-loppisar anordnades och människor samlades på tomten för att sälja sina saker. En varsam restaurering i samråd med länsstyrelsen skulle nu påbörjas.

Restaureringen har dock dragit ut på tiden och enligt länsstyrelsen har ortsbor hört av sig till myndigheten i omgångar, eftersom huset sett övergivet ut. Michael Eklöf, som har disponerat och försökt köpa tingshuset i flera år, säger att han har haft fullt upp med att städa och röja i byggnaden. »Dessutom tar det tid att få loss pengar för att restaurera en byggnad, därför har vi inte kunnat sätta igång tidigare«. Huset har emellertid varit bebott under dessa tre år.

Nu ska tingshuset renoveras. Eklöf skriver i ett mejl: »Vi startar med taket, sen gräver vi upp runt huset så vatten leds bort från byggnaden, stoppar in fönster där det fattas. De är redan klara, ska bara målas.«

Han hoppas att huset ska vara färdigt att öppnas redan 2014, och då fungera som krog, utställningslokal eller fik.

Problem med kulturbyggnader som säljs ut

Den nuvarande fastighetsägaren Björn Söderblom är ökänd inom fastighetsbranschen. 2004 utsågs han till en av landets sämsta hyresvärdar av tidningen Vår bostad. Enligt kronofogdemyndigheten är de fastigheter han äger inte fullgoda för utmätning. Björn Söderblom fortsätter således att äga hus som han låter förfalla. I branschen är det väl känt att oseriösa fastighetsägare sätter detta i system. Man ser till att en värderingsfirma värderar upp huset. De pengarna går sedan att använda som säkerhet i andra fastighetsaffärer.

Kulturhistoriskt värdefulla byggnader som säljs ut av staten kan lätt hamna i fel händer. Hans Landberg, kulturhistoriker och skribent som bland annat jobbar för Statens fastighetsverk, menar att problemet med förfallna kulturbyggnader ligger i att staten säljer ut dem till privata ägare. »Det finns inget reellt skydd av kulturhistoriska byggnader«, säger han. »Samhället har inget att sätta emot om byggnaden missköts, något som tingshuset är ett bevis på«.

Om några år kommer ännu fler kulturbyggnader som inte är intressanta för statligt ägande att säljas ut, enligt Landberg. Staten har helt enkelt inte råd att ha kvar byggnadsminnena. I september 2013 kommer betänkandet av en utredning om statens ägande och förvaltning av kulturfastigheter. Utredningens syfte är just att ta reda på vilka fastigheter som bör ägas och förvaltas av staten. Samtidigt kommer det utvärderas vilka fastigheter som staten inte längre ska äga. »Flera fastigheter kommer att säljas ut. Då måste vi acceptera att de är förlorade«, säger Landberg.

Enligt Roger Criborn, som en gång ville skapa ett äldreboende i tingshuset, är det istället länsstyrelsen och lagstiftningen som är den största boven vad gäller misskötta byggnadsminnen. »Hade inte reglerna varit så fyrkantiga angående byggnadsminnen, så hade huset kunnat användas till något bra från början. Det här huset är det vackraste som finns. Men reglerna innebär att man dödar det«, säger han. Enligt länsstyrelsen byggnadsminnesförklaras hus och anläggningar som kan förmedla samhällets historia. De fungerar som ett historiskt källmaterial med unik förmåga att berätta om det förflutna.

Hur ett praktfullt och påkostat byggnadsverk som tingshuset i Häverödal får förfalla, trots lagskyddet och trots myndighetens ingripanden, är en fråga som uppenbarligen kan besvaras på många sätt. Men vad vill vi egentligen med våra kulturhistoriska byggnader, de där som är allas vårt ansvar? Spara dem till senare, eller njuta av dem nu? är det ändå inte meningen att vi ska kunna göra både och?

Källor

• Intervjuer: Britta Roos, Länsstyrelsen Stockholm
• Kronofogdemyndigheten och Skatteverket, våren och sommaren 2013
• Tidningsartiklar Norrtelje tidning, 1993
• Antikvarisk rapport, Vicki Wenander; Häverödals tingshus Norrtälje Gottsta 1:90, Häverödal. Kulturhistorisk värdebeskrivning med övergripande målbeskrivning för vård- och underhållsinsatser.

Läs mer om tingshus i Sverige

• Löfgren, Eva (2011). Rummet och Rätten. Tingshus som föreställning, byggnad och rum i användning 1734–1970 Diss. Göteborgs universitet. Stockholm. Avhandlingen finns också i fulltext på nätet. Sök på titeln.
• Titta också i Riksantikvarieämbetets Bebyggelseregister där många tingshus finns registrerade. www.bebyggelseregistret. raa.se

Karin Linder

är frilansjournalist med stort intresse för kulturhistoria och kulturpolitik.

linder_karin@msn.com

3/2013