För drygt ett år sedan utkom boken »Så målade man» med Henrik Wannfors och Karin Fridell som författare. Boken behandlar sex århundraden av svensk byggnadsmåleri – från Albertus Pictor till vår egen tid. I artikeln beskrivs huvuddragen för interiört måleri från 1700-talet till 1900-talets början.

Med Gustav Vasas trontillträde följde förändringar i samhällets organisation. Kyrkans makt minskade och ekonomin försämrades till förmån för kungamakten. Vasakungarna behövde, för att stabilisera sin makt, fästen i form av slott och kungsgårdar runt om i landet. Det var kungamakten, och inte kyrkan, som blev den stora beställaren av måleri. Slottsdekorationer blev därför på slutet av 1500-talet den viktigaste arbetsuppgiften för landets målare.

Förutom kungafamiljen fanns det några få adliga familjer, någon biskop samt några få borgare som gjorde anspråk på att leva som europeiska stormän. I deras hem kunde man ibland hitta målningar, medan alla andra människor fortfarande levde i praktiskt taget omålade miljöer.

I början på 1600-talet minskade måleriarbetena på de kungliga slotten. Nu blev det istället adeln, och andra förmögna familjer, som byggde sina hus och därmed även blev beställare av måleri. Adelns hus eller palats var många gånger ganska fantastiska skapelser med många dekorationer och mycket utsmyckning, men samtidigt ganska långt ifrån den vanliga bostaden.

Måleriet blir mer allmänt

Det var först på 1700-talet som allt fler människor fick möjligheter att kosta på sina bostäder målningar eller annan utsmyckning.

Pigment som fanns tillgängliga vid den tiden var jordfärger, järnoxider, en del krossade mineraler, blyfärger som blyvitt, blygult, blymönja, samt de svarta pigmenten kimrök och bensvart. Så småningom kom också ett intensivt blått pigment, vanligen kallat berlinerblått.

Färgtyper som man hade kännedom om och använde var limfärg, tempera, kalkfärg, trätjära samt oljefärg.

Hos de små herrgårdarna och i borgarhemmen präglades det tidiga 1700-talet av barockens former och mustiga färgskala, medan dess senare del dominerades av rokokons lättare och sirligare uttryck.

Väggarna var gärna dekorerade, och dekorationsmålarna hade gott om arbetsuppgifter. Ofta spändes hela väggen med väv och nedtill imiterades den för tiden så vanliga bröstpanelen genom målning i grisaille (gråmålning). Väggens övre del försågs gärna med grisaillemålade lister och dekorerades med blommor eller ornament. Även stora bilder var vanliga som rokokons landsskapscenerier och senare också antika ruinlandskap.

Dörrar, fönster och beslag målades ofta i gråa, bruna eller grönaktiga toner.

Förstugor och trappuppgångar marmorerades eller stänkmålades på papp eller direkt på väggarna. Även golven kunde målas, gärna i en stenimiterande oljefärgsmålning.

Övergången mellan rokokon och den gustavianska stilen medförde framför allt en stramare dekorationsstil och nya motivval. Det blev vanligare att spänna upp väv över hela väggen och sedan göra själva fältindelningen med hjälp av målning. Detta var enklare och billigare än att använda profilerade trälister kring rikt bemålade vävfält och bidrog säkert till att den nyantika stilen slog igenom också i lite enklare hem.

Det ökade välståndet bland bönderna och den tekniska utvecklingen med bland annat nya pigment, gav upphov till ett folkligt måleri på såväl väggar som möbler. Detta allmogemåleri pågick ända fram till slutet av 1800-talet, varierade naturligtvis mellan olika landsändar. Vanligast var ändå att man målade stiliserade motiv med figurer och blommor. Målaren utgick oftast från en förlaga t ex ett kistbrev eller en kyrkmålning. Man målade på väv, papper eller ibland direkt på stockarna. Allmogemålarna använde sig av limfärg, äggoljetempera, oljefärg samt färger med öl eller mjölk som bindemedel.

1800-talet

Den industriella utvecklingen under 1800-talet gav upphov till en mängd nya pigment. Vissa av dem kom att få stor betydelse inom yrkesmåleriet och ersatte helt eller delvis äldre pigment. Många nya pigment var gula och genom att blanda dem med berlinerblått fick man också fram nya gröna pigment. Blyvitt som länge hade varit det viktigaste vita pigmentet förbjöds 1850 för invändigt bruk och ersattes av zinkvitt som var mindre giftigt och dessutom billigare. Däremot skedde inte någon större utveckling av färgernas bindemedel utan färgtyperna förblev desamma.

Den empirestil som introducerades av Karl XIV Johan präglades av ett fränt färgval med starka kontraster. Textiler var viktiga, och hela väggar kunde gärna draperas med siden. Välbärgade människor tog naturligtvis intryck av de nya impulserna, men i deras hem blev stilen sällan lika konsekvent genomförd. Den gustavianska tidens ljusa färghållning levde kvar, men man valde gärna något starkare kontraster än tidigare. Ofta gjordes väggfälten helt enfärgade och kompletterades med tapetbårder i skarpt avvikande färger. Taken var vita. En nyhet var att även snickerier som bröstpanel, fönster och dörrfoder målades helt vita. Tidigare hade de oftast varit ljusa men svagt brutna. Dörrbladen målades gärna i en ljus färg.

I 1870-talet blev det för första gången vanligt med målade ytor även hos landsbygdens mindre välbärgade folkgrupper. Till en början vitlimmades skorstensstocken med kalk eller limfärg och från århundradets mitt började man också vitlimma väggarna direkt på stockarna. Även taken målades med vit limfärg. De vitlimmade väggarna dekorerades ofta med mycket enkla metoder som potatistryck, mönster utförda med trasa eller svamp, eller enkla schablonmålningar. Även enfärgade väggar i mättade pastellfärger förekom. Den vanligaste väggdekorationen var ändå stänkmålningen som kunde göras direkt på en vitlimmad timmervägg.

Så småningom blev det vanligt att täcka väggarna med papper eller puts innan de målades. Vanligen delade man in väggen i en övre del och en undre ”bröstningspanel” skilda åt genom en list. Denna väggindelning levde kvar sedan 1700-talet och fortsatte att dominera fram till mitten av 1800-talet. I de enklaste fallen var både ”panelen” och listen målade på puts eller papp, men det var naturligtvis finare om dessa var av trä. Väggen avslutades uppåt med en handtryckt eller schablonmålad bård.

Ofta var ”panelen” mörkare än den övre väggbiten. Färgställningen var ganska ljus och det var inte ovanligt med grå panel och rosa överdel samt två eller tre stänkta färger över alltihop.

I förstugor och trapphus hade man vanligtvis en helt grå färgsättning med stänkmålning eller annan stenimitation.

Snickerier oljemålades i de vanliga jordfärgerna eller kimrök. Dörrarna var normalt enfärgade, och dörr- och fönsterbeslag målades i samma färg som träet. Helt omålade snickerier var ett fattigdomsbevis. Närmare sekel

skiftet tog man upp städernas nya målningsideal med vita snickerier målade i blanka och täckande färger.

Under 1800-talets senare del blev det alltmer vanligt med tapeter på väggarna även i bondehemmen. Köken och förstugorna kunde förses med en hyvlad träpanel, pärlspont, som försågs med en ljus färg. I de förmånga gårdarna, som kring sekelskiftet fått allt högre rum, drog man ned den vita takfärgen en bit på den i övrigt tapetserade väggen. Snickerierna målades med blank vit oljefärg och dörrarna kunde ha olika färger på speglar och ramverk.

1900-talet

Under 1900-talet fortsatte tapeten att vara det dominerande väggmaterialet. Taken i de nybyggda bostäderna blev nu pappspända och målade med tjock limfärg som stöpplades för att få en ytstruktur. snickerier spacklades och målades ljusa. Fönstersmygar och foder kunde ibland laseras bruna i en enkel träimitation. Även köksluckor kunde få denna behandling som då kompletterades med fernissa för att fä ett slitstarkt ytskikt.

När funktionalismen så smått kommer kring 1930 förändras synen på måleri. Man föredrar naturmaterial och inga oäkta material eller imitationer. Trots detta målades de som aldrig förr.

Det som framför allt kännetecknade sekelskiftet och första delen av 1900-talet, var den ökade kvalitén

inom måleriet. Detta gällde även underbehandlingarna, t ex spackling med oljespackel för att åstadkomma ett så jämnt underlag som möjligt. slipstrykning med pimpsten i oljefärg introducerades för att fä en slät yta. Ådring och marmorering utfördes med oljelasyr för att få så perfekta imitationer som möjligt. Utvecklingen av nya fårgtyper och pigment, samt utveckling av appliceringsmetoderna kännetecknar sedan måleriet under 1900-talet.

Så målade man

Det svenska byggnadsmåleriet har haft en betydelsefull roll för utsmyckningen av bostaden alltifrån Wasatidens slott och fram till den moderna bostaden. jag har här ganska kortfattat försökt beskriva huvudragen för interiört måleri i våra vanligaste bostäder under 1700-1800-talen samt en bit in på 1900-talet. Det har naturligtvis funnits en hel del variationer kring det jag har beskrivit här, både tidsmässigt och lokalt, men de stora dragen finns där.

För den som vill ha mera information rekommenderar jag boken Så Målade Man, från Byggtjänst förlag, som i text och bild beskriver det svenska byggnadsmåleriet genom tiderna med avseende på såväl stilar, utförande, material och teknik.

Henrik Wannfors

Ett ekonomiskt bidrag från Måleriutveckling har möjliggjort tryckningen i färg av Henrik Wannfors bilder.

3/1990