En gång i tiden fanns det plats för tolv kor och fyra hästar på Östergården. Det var mycket med traktens mått mätt. Här kring Arbrå i södra Hälsingland var det skogen som gav de stora inkomsterna och bönderna hade inte fler djur än nöd vändigt. I dag syns hästar i var och varannan hage runt gårdarna i byn Flästa. Fler än någonsin, för här liksom i övriga landet har hästen tagit över kons roll som självklar landsbygdsrek visita.

De flesta är rid- och travhästar och bor i helt nya stall, eller i gamla stallbyggnader med ny monteringsfärdig inredning. Men just här på Östergården bor tre nordsvenska brukshästar; Tor, Balder och Tindra, i ett stall som de själva hjälpt till att dra fram timmer till. Nytt och funktionellt, men byggt från grunden i återvunna material från gården och timmer från skogarna runtomkring.

– Det fanns ett gammalt stall här på gården. Fyra spiltor i den äldsta delen, förmodligen byggd någon gång under tidigt 1700-tal, berättar Torbjörn Rosén som tillsammans med sin fru Katarina köpte Östergården för sju år sedan.

Det gamla stallet hade inte dugt åt Tor, Balder och Tindra. Även om trasiga brädgolv och spiltväggar skulle ha bytts ut och även om hästarna skulle ha vant sig vid att gå in och ut genom den smala låga stalldörren, tilllåter inte Jordbruksverkets regler att hästar står uppbundna i spiltor. Dispens ges fortfarande för äldre fungerande stall med spiltor, men i framtiden kommer alla svenska hästar stå i box – om de inte går på lösdrift.

– Vi ville ha ett fullt fungerande stall, med spolplats, selkammare och allt annat man
behöver. Men vi ville inte köpa monteringsfärdigt. Vi ville ha något som stämde in med den övriga gården och bestämde oss för att bygga stall i det som förut var ladugård, berättar Katarina.

Liksom på många hälsingegårdar är Östergårdens alla delar hopbyggda. Bostadshuset från 1890-talet hänger ihop med ladugården från 1880 och det gamla stallet och logen från 1700-talet i en enda huskropp som ovanifrån sett bildar ett »h«.

– Det var nog skönt att kunna gå från köket rakt in i lagårn på morgnarna, utan att behöva dra på sig storstövlarna och gå ut i kylan. Och djuren gav säkert en del värme till bostaden. Men eldfaran gjorde att man slutade bygga ihop gårdarna. Började det brinna i någon del fanns knappast en chans att släcka elden innan hela gården var nedbränd, säger Torbjörn.

På Östergården går det fortfarande att gå rakt från köket, genom en gammal drängbostad och ett sommarkök, och komma in i det som förr var ladugård och nu är stall. Ett stall som inte liknar något annat, med tre rejäla boxar i björktimmer, över fem meter i takhöjd, timrade väggar och en trappa upp till en slags balkong som går längs tre av fyra väggar.

– Det har tagit lång tid att fundera fram och tillbaka hur vi skulle göra. Vi började med att blåsa ut hela den gamla ladugården som var i ett bedrövligt skick. Golvet hade till slut blivit så dåligt att det gav efter så korna gick igenom och rasade ner i gödselstacken som låg under, berättar Katarina.

När bara väggarna återstod, visade det sig att även en hel del timmer måste bytas ut. När det var gjort göts ett nytt golv; ett kvastat betonggolv som aldrig skulle setts i gamla tiders stall, men som har den ovedersägliga fördelen att det vare sig förstörs av hästurin, som trägolv, eller blir såphalt under skodda hästhovar som de lagda stengolv man fortfarande kan se i större gamla stallanläggningar.

– Om vi strikt skulle hålla oss till gamla byggnadssätt, hade vi lagt in ett trägolv. Förr i världen la man ofta golv i två lager där djuren stod, med hård asp underst och så ett lager furu ovanpå som lätt kunde bytas ut när det blivit sönderfrätt av djurens urin, säger Torbjörn och fortsätter:
– Men vi är pragmatiska. Ett stall kan inte bara vara vackert och byggnadsvårdsmässigt. Hästar är stora djur, det måste fungera också.

Ett problem som många hästägare känner igen är att hästarna gnager sönder stallinredningen. En del löser det genom att köpa monteringsfärdiga boxar med väggar i plast, men något sådant har aldrig varit aktuellt på Östergården. Lösningen kom istället i form av ett alldeles för stort parti björktimmer som Torbjörn köpt för att göra ved av.

– Jag hade köpt långt mer än jag behövde och när jag tittade närmare på timret såg jag att det var av väldigt fin kvalitet. Björk är hårt och tåligt, inte som fura som hästarna älskar att sätta tänderna i, och skulle kunna fungera fint till boxväggarna, säger Torbjörn.

Han sorterade ut det finaste timret som sedan sågades till ett sextiotal björktimmerstockar på mellan 4 och 4,5 meter. Av dem har det hittills blivit tre boxar på ungefär 12 kvadratmeter vardera och då finns ändå timmer kvar till en större fölbox, som ska byggas i sommar.

– Till och med gallret mellan två av boxarna är av björk. Katarina ville ha järngaller, men jag tyckte vi kunde prova. Fungerar det inte får vi väl byta, säger Torbjörn.

anne.ralf@gmail.se