Finns det risk för att den antikvariska färgsättningen blir standardiserad och kulturarvet därmed likriktat? Det frågar sig Göran Ulväng och Per Lundgren efter att ha noterat ett stort antal äldre byggnader färgsatta på ungefär samma sätt.

När man idag färdas genom det svenska landskapet och beskådar såväl äldre, antikvariskt renoverade bostadshus som nybyggda villor i äldre stil, är det en
färgkombination som sticker ut: ljusröda väggar, pärlgrå foder och ockragula fönsterbågar.

Det är utan tvekan en läcker färgkombination som av många uppfattas som en genuint historisk färgsättning med rötter i 1700-talet. Men vad har den för historisk bakgrund och hur har den fått en sådan spridning? Vi vill med den här artikeln diskutera färgsättningen av äldre bebyggelse, vad som styr den och hur vissa ideal får spridning.

Kulturarvets färgsättning

Intresset för kulturarv och byggnadsvård har varierat över tid. Vad som räknas som kulturarv omtolkas ständigt och styrs delvis av estetik. När den gustavianska stilen fick ett uppsving under 1900-talet berodde det inte bara på att den uppfattades som en typisk svensk stil med självskrivna, eviga kvalitéer utan även att den skulle användas i fostrandet av folkets smak. Än idag är den gustavianska stilen starkt favoriserad på bekostnad av 1800- och 1900-talets stilar.

Alla som arbetat med historiska färgsättningar känner till svårigheterna att få fram tillförlitliga färguppgifter. I regel finns det inte mycket att hämta i arkiven och avbildningar i färg är sällsynta, utan man får utgå från byggnaden själv och de färgspår som finns kvar. Ibland finns inga spår kvar alls, i de fall originaldelarna har bytts ut. Utifrån den ofta ofullständiga informationen fattas sedan ett beslut baserat på generell kunskap, regelverk och de estetiska ideal som dominerar för tillfället.

Den gustavianska stilen exempelvis har omtolkats genom åren, från uppfattningen om interiörer i pastell, ett ideal som passade såväl det tidiga 1900-talets längtan efter ljus och luft som modernismens funktionalism, till dagens mer färgstarka tolkningar som bygger på korrigerade färganalyser av solblekta tapeter och möbler.

Interiörer från funkistiden förväntas idag vara ljusa. Det är mer regel än undantag att kunden studsar till när ett färgsättningsförslag för ett funkistrapphus från 30-talet med tidstypiska lejongula väggar, svarta listverk och mörkbruna plywooddörrar presenteras. Ska det inte vara smakfullt vitt?

Den ljusa rödfärgen

Rödfärgningens användning historiskt sett är endast till delar utforskad. Enligt litteraturen började den användas under 1500- och 1600- talet av framförallt två skäl, för att imitera tegelfasader och –tak, och för dess skyddande egenskaper. Rödfärgen spreds sedan ut i landet till städer, bondgårdar och torp.

Rödfärgspigment tillverkades på många håll i landet, främst i anslutning till alun- och svavelbruken. Det var historiskt sett inte en standardiserad färg, utan skiftade från gulaktigt rött till mörkt rödbrunt, beroende på råvarans egenskaper och bränningen. Till detta ska läggas att färgen påverkades av olika tillsatsmedel, som järnvitriol, linolja, tran och tjärvatten.

I den antikvariska världen verkar nyansen ha varit en icke-fråga ända fram till 1980-talet. Stora Kopparberg saluförde fram till 1970-talet tre nyanser, en ljusare röd, en mörkare röd och en mycket mörkt röd som användes till tändstickor. Den ljusare hade nästan ingen efterfrågan alls och efter en brand i fabriken 1975, då maskinparken fick förnyas, slutade man tillverka den.

Men från och med 1980-talet utkom böcker och tidningsartiklar med uppgifter om att rödfärgen historiskt sett var mycket ljusare, och som fick stor spridning. I Falun återupptogs tillverkningen av ljus rödfärg omkring 1990.

Till grund för påståendet att rödfärgen var ljusare förr låg författarnas egna iakttagelser av färgskikt och av äldre avbildningar, men också gamla bevarade tunnor med falu rödfärg från första hälften av 1900-talet som var mycket ljusare än dåtidens standardfärg pekade åt detta håll. Mörkare blev färgen först under andra hälften av 1900-talet.

Men var rödfärg ljusare förr? Etnologen Sigurd Erixon skriver i En bok om rödfärg från 1932 att det vid rödfärgning var viktigt att inte välja en för ljus nyans, utan en mörkare! Var detta ett utslag av hans erfarenhet av att mörka nyanser var vanligast, eller en följd av att en mörkare rödfärg var på modet, som en reaktion på den ljusa färg som det tidiga 1900-talets arkitekter verkar ha favoriserat?

I de undersökningar vi företagit genom åren på främst byggnader i Uppland kan vi konstatera att såväl ljusa som mörka nyanser återfinns på äldre byggnader. Nyansen påverkas också av underlagets förändring, liksom av väder och vind, och kan uppfattas både som mörkare och ljusare. Det finns därför ingen »korrekt« nyans av rödfärg och vill man på ett seriöst sätt återskapa utseende på rödfärgat hus får man vackert leta efter färgspår och bedöma vilket pigment man använt och om man blandat in något annat i färgen, som kanske sillake, i rödfärgskoket.

Grå foder och ockragula bågar

Under barocken var kombinationen röda väggar och grå pilastrar och foder sannolikt vanlig på herrgårdar, efter förebilder i Holland. En uppfattning som fick spridning under 1990-talet var att grått ursprungligen dominerade på foder och knutar och sedan ersattes av vitt. Såväl grå som vita hörn och foder förekommer emellertid i syneprotokoll från både 1600-, 1700- och 1800-tal. Blyvitt har dessutom en tendens att bli grå när den åldras, varför foder och hörn mycket väl kan ha varit vita i begynnelsen. Sammantaget bör vi Därför vara försiktiga med att hävda att grått var den dominerande kulören under 1600- och 1700-talen och vitt under 1800-talet.

Slutligen något om ockragula fönsterbågar. Att detta har förekommit i herrgårdsmiljöer under 1600- och 1700-tal är känt, enligt litteraturen med syfte att imitera ek. Men hur spritt det varit på prästgårdar och bondgårdar måste ifrågasättas. I Uppland verkar grönt, rött eller vitt dominera.

Spridning av ett ideal

Vi påverkas alla av trender. Genom böcker, tidskrifter och idag sociala medier sprids kunskap, uppfattningar och ideal och en estetiskt tilltalande färgkombination med rötter i 1600-talets herrgårdskultur, och elegant jämfört med det vanliga »röda och vita«, kan på så sätt få spridning bland antikvarier, arkitekter och husägare.

I modern tid verkar den börjat få genomslag under 1980- och 90-talet, bland annat på museiherrgårdar (se t.ex. Svindersvik, vars rödfärgade hus år 1748 hade vita/ljusgrå foder och fönsterluckor, men idag är målad med pärlgrå foder och gula luckor), i moderna museibyggnader (se t.ex. Värmlands museum) och på en rad privatägda gårdar. När fönsterbågarna på Ekolsunds slott skulle målas fick de ockragul nyans, trots att både äldre avbildningar och syneprotokoll pekade mot att de varit pärlgrå.

Antikvarier och arkitekter bidrar till en vacker och attraktiv stadsmiljö och landsbygd genom sina historiskt inspirerade och plausibla färgsättningar. Samtidigt tenderar den antikvariska praktiken i kombination med husägarens önskemål att leda till att den mångfald och spretighet som äldre färglager ger vittnesbörd om jämnas ut och i den historiskt plausibla färgsättningen ersätts av antikvariska standardfärger valda ur en alltför begränsad palett. För att minska risken att historien läggs till rätta och kulturarvet likriktas och förflackas är det bra att sprida gracerna och använda hela den historiska paletten, även om man »bara« gör en plausibel historisk färgsättning.

LITTERATUR I URVAL

• Andersson, Malena, Jönses, Lars, Mol, Adam och Ärnbäck, Kristoffer (2020) Dalamodernismen. Bebyggelse i Dalarna 1930–1980.
• Edenheim, Ralph (1995): Färg som uttrycksmedel. Svenska hus.
• Edenheim, Ralph (1999): Den röda färgen.
• Edenheim, Ralph (2004): De röda husen.
• Fridell-Anter, Karin & Enberg, Kristina (1997): Utvändig färgsättning.
• Fridell-Anter, Karin & Wannfors, Henrik (2015): Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid
• Hidemark, Ove, Stavenow-Hidemark, Elisabet, Söderström, Göran och Unnerbäck, Axel (1973): Så renoveras torp och gårdar.
• Kjellström, Richard (2009): Exterior Colours at Rural Dwellings in Southern Sweden during the 19th century.
• Romdahl, Axel, Erixon, Sigurd, Johansson, Cyrillus & Lundberg, Johan (1932): En bok om rödfärg

Göran Ulväng, docent, forskare och lärare vid Ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala

Per Lundgren, bebyggelseantikvarie vid Upplandsmuseet