Smedbostäderna vid Stora gatan i Lövsta bruk reveterades 1754-61. De är ett av de tidigaste kända exemplen på en bredare användning av tekniken. Husen, som var byggda i opanelat liggtimmer på 1720-talet, spritputsades och avfärgades med gulocker, hörnlister och fönsteromfattningar slätputsades och vitkalkades, nästan som på ett stenhus. Reveteringen gav dessutom en effektiv isolering mot drag och kyla, varför tekniken förenar trähusets goda värmeegenskaper med stenhusets vindtäthet. Revetering gav status, boendekomfort. och brandskydd.

Det finns mycket som talar för att det var kring mitten av 1700-talet som reveteringstekniken började tillämpas utvändigt. Ett viktigt skäl var sannolikt viljan att höja träbyggnadens status och ge den karaktär av stenhus. Ett annat skäl var behovet av ett bättre brandskydd, framför allt i städerna. I de byggnadsordningar som böIjade utkomma i olika städer från senare delen av 1700-talet förespråkas ofta sten framför trä som byggnadsmaterial. En kompromiss blev ofta revetering, något som också gav utslag i form av lägre premier hos brandförsäkringsbolagen. Ett allmänt bekymmer under frihetstiden var skövlingen av skogarna och den tilltagande bristen på bränsle och virke, något som föranledde statsmakterna att mana till sparsamhet med virke, vilket möjligen kan ha bidragit till intresset för reveteringsmetoden.

Det finns också skäl att sätta reveteringstekniken i samband med den höjning av boendekomforten som skedde under andra delen av 1700-talet med början i de välsituerade klasserna. I herrgårdsbyggnader och Förmögnare borgargårdar byttes de gamla oekonomiska öppna spisarna mot moderna och effektiva kakelugnar. Gamla blyinfattade fönster ersattes med nya med träspröjs och innanfönster. När man sedan ersatte den gamla ytterpanelen med revetering, vilket tycks ha kommit igång i stor skala vid början av 1800-talet, fick man en effektiv isolering mot drag och kyla. En väl utförd revetering på pliggar (som ofta innebär att det blir en luftspalt mellan timmerväggen och reveteringen) ger en utmärkt tilläggsisolering som förenar trähusets goda värmeegenskaper med stenhusets vindtäthet.

Reveteringen av smedbostäderna vid Stora gatan i Lövsta bruk 1754-61 är ett av de tidigaste kända exemplen på en bredare användning av tekniken. Byggnaderna hade uppförts på 1720-talet i opanelat timmer. Upprustningen var uppenbarligen ett led i 1740- och 50-talens stora moderniseringsarbeten på herrgården och man behöver knappast tvivla på att det gällde att höja statusen på de tidigare opanelade och rödfärgade byggnaderna så att de kunde spela med i den storslagna helhetsgestaltningen. Det var också en markering av den högre status som smederna åtnjöt. Reveteringen utfördes som spritputs avfärgad med gulocker med slätputsade och vitkalkade hörnlister och fönsteromfattningar.

Vid ungefär samma tid stod flyglarna på Carl Gustaf Tessins Åkerö under byggnad efter ritningar av Carl Hårleman, omarbetade av Carl Gustaf Tessin. Av kostnadsskäl uppfördes de av trä som sedan reveterades och avfärgades i gult och vitt. Men först ströks timret med rödfärg, uppenbarligen för att det skulle få torka ut något år innan det täcktes av puts. Detta förfarande tycks ha varit vanligt långt fram i tiden. Under reveteringen på mangårdsbyggnaden vid Ekkällans brunn i Linköping, är timret rödfärgat, likaså på Carlingska gården i Vadstena från omkring 1840.

När Drottningholms slottsteater byggdes 1764-66 efter ritningar av arkitekten och överintendenten C.R. Adelcrantz, valdes en billig konstruktion med korsverksstomme av trä (utan fyllning i väggfacken), som ut- och invändigt kläddes med bräder och reveterades med kalkbruk på ett underlag av vassrör. Tack vare reveteringen kunde den enkelt och billigt konstruerade träbyggnaden få en arkitektonisk gestaltning som motsvarade de höga krav som ställdes på en hovteater i den glansfulla slottsmiljön. Inte mindre viktigt var naturligtvis att de dubbla reveteringsskikten gav en avsevärd förbättring av brandsäkerheten i det stora trähuset.

Material för mästare

Ett samtida exempel som visar hur det reveterade trähuset kunde ha en status som fullt ut motsvarade stenhusets är Jean Eric Rehns huvudbyggnad på Lambohofs säteri i Östergötland, ett av den gustavianska arkitekturens mästerverk. Den uppfördes 1762-63 av liggande timmer, som reveterades med slätputs omväxlande med rusticerade partier, pilastrar och listverk.

Ett tidigt exempel på användning av tegel som underlag för revetering är den nya manbyggnad som uppfördes på Qvallsta gård i Uppland strax efter 176’0. Gården ägdes av arkitekten Carl Wijnblad, känd framför allt genom sina publikationer med mönsterritningar för boningshus. Byggnaden stod först rödfärgad en tid, men »sedan väggarna tillräckligt satt sig« kläddes den med näver och tegelmur som underlag för reveteringen, som avfärgades i gult och vitt.

Genombrottet

Även om revetering redan kring mitten av 1700-talet var en etablerad teknik, som kunde användas också i kvalificerade sammanhang, var det mot slutet av 1700-talet och vid 1800-talets början som metoden fick sitt verkliga genomslag både vid om och nybyggnad. I Västervik försågs justitieborgmästare Hanqvists herrgårdsliknande residens från 1757 med revetering år 1815; flera av de stora handelsgårdarna från senare delen av 1700-talet följde exemplet. På samma sätt ändrade de centrala delarna i en rad mellansvenska trästäder karaktär genom att de gamla panelade husen försågs med revetering som gav status av stenhus, lägre brandförsäkringspremie och ett bättre inomhusklimat. Ett exempel är Linköping, där en stor del av bebyggelsen i den förnämare delen av stadens centrum reveterades under förra delen av 1800-talet, likaså Vadstena och Uppsala, medan städerna i de utpräglade skogslänen, exempelvis Vimmerby och Norrlandsstäderna, i huvudsak höll fast vid panelfasaderna.

Empirens arkitektur med dess tunga strikta formspråk lämpade sig egentligen främst för byggande i sten. Med reveteringstekniken blev det emellertid möjligt att skapa trähus med stenhusets karaktär – ett exempel är Rosendals slott på Djurgården byggt 1823-27 efter ritning av Fredrik Blom.

Ute i landet byggdes talrika herrgårdar och handelsgårdar i provinsiell empirestil, där taklister och vissa andra detaljer till en början ofta tillverkades i trä. Så är fallet i Bergenstråhlska huset i Vadstena, en äldre byggnad som vid en av arkitekten och byggmästaren Abraham Nyström genomförd ombyggnad år 1837 fick en tung och kraftfull empirearkitektur med spritputs och höga slätputsade pilastrar som bär en klassisk triglyffris av trä.

Tjustempiren

I Kalmar län utvecklades en provinsiell empirestil, »Tjustempiren«, med byggmästaren Jonas Jonsson som främsta representant. En rad större och mindre herrgårdar visar en gedigen stenarkitektur i puts över en stomme av trä – ett av de förnämsta exemplen är Gränsö utanför Västervik, med en rik fasadarkitektur som leder tanken till Fredrik Bloms arkitektur.

Jonssons omfattande verksamhet kom också att sätta sin prägel på Linköping, där han under tiden kring och efter 1900-talets mitt uppförde en mängd byggnader – det har sagts att Jonsson »har byggt halva Linköping«. Trots omfattande rivningar finns fortfarande några bevarade« flertalet av trä med revetering i en enkel och återhållsam empirestil där slätputsade ytor växlar med rusticering, horisontella lister och profilerade fönsteromfattningar, allt i regel enfärgat i en ljust ockragul eller brungul ton.

Mindre vanligt är reveterade kyrkor från den gustavianska och nyklassicistiska perioden, beroende på att kyrkor byggdes av trä bara i Norrland och de mellansvenska skogslänen, där man höll fast vid panelfasaden. Däremot är de typiska tunnvalven i de nyklassicistiska kyrkorna i regel byggda av reveterat trä.

Trenden blir typisk

Under 1800-talets senare hälft förändras träbyggnadstekniken. Liggande timmer ersätts med stående timmer och mot sekelskiftet kommer korsverkskonstruktioner med fyllning av sågspån eller konstruktioner av stående plank. Revetering blir allt vanligare. Kring sekelskiftet var revetering i städernas utkantsbebyggelse, i stationssamhällen och industriorter närmast det normala, medan panelarkitekturen – nu i form av fas- och pärlspontspaneler – utvecklades framför allt i de norra landsdelarna. Fortfarande tycks ekonomin ha varit en viktig faktor, speciellt naturligtvis i enklare arbetarstadsdelar i städer och industriorter, präglade av lokala byggmästare som byggde på spekulation. En blandning av torftighet och ambitiösa försök att i trä och revetering skapa något som kunde tävla med den borgerliga stenstadsarkitekturen och villabebyggelsen präglade områden som Hagalund i Solna och Stolplyckan i Linköping, där åtskilliga byggnader var uppförda i tre våningar. Men det reveterade trähuset blev också ett inslag i de centrala delarna av de många unga stations- och industriorterna som med begränsade resurser ville ge sin huvudgata något av storstadens magnificens. Ett sällsynt storslaget exempel är Sveahuset i centrala Kisa i Östergötland, ett fyravånings affärs- och bostadshus med hörntorn i provinsiell stenstadsstil.

En företeelse som framför allt förknippas med arbetarstadsdelar och ytterområden i Göteborg är de s. k. landshövdingehusen med bottenvåning av sten och de övre våningarna av panelat trä. Byggnadstypen förekommer emellertid också på andra håll men då inte som panelhus utan med reveterade fasader i övervåningarna – ett exempel är kvarteret Kungsljuset på Väster i Örebro från början av 1900-talet med fasadrevetering på reveteringstegel el och invändig revetering på spräckpanel.

Landshövdingehusen i Örebro visar att det reveterade trähuset också var accepterat i mera anspråksfulla sammanhang – i detta fall en närmast högborgerlig bostadsmiljö med rymliga lägenheter och en enkel men värdig jugendarkitektur.

Under de följande decennierna fick det reveterade trähuset stor spridning. I de mellanstora städerna möter man ofta strax utanför stadskärnan ambitiöst utformade bostadsområden med 2-3 våningar höga reveterade trähus i 20-talsklassicism, friliggande eller sammanbyggda, och i villaområden från 1910- och 20-talen är det reveterade plankhuset med brutet tak en vanlig syn över stora delar av landet. Också mera exklusiva villor uppfördes av trä, speciellt under 1920-talet, med putsfasad som smyckades med klassicismens attribut såsom festoner, pilastrar och listverk.

Funkisens slätputs

Med 1930- och 40-talen vann stenhusen terräng, åtminstone vad gäller de större hyreshusen, men det reveterade trähuset var fortfarande aktuellt, inte minst i den typ av mindre hyreshus med fyra till sex lägenheter i friliggande tvåvåningsbyggnader som blev vanliga speciellt i utkanten av de mellanstora städerna. De byggdes på traditionellt sätt med stomme av plank, spräckpanel och reveteringsmatta eller träullsplatta som underlag för reveteringen, som utfördes som slätputs eller som s.k. strukturputs. Cementblandat bruk förekommer, likaså ytpåslag av s.k. ädelputs med glimmer. Här och där i villaområdena uppträder enkla, kubiska funkisvillor av trä, reveterade med slätputs och avfärgade i vitt eller ljust grönt.

Det vita torpet

På landsbygden levde den röda stugan länge kvar på torp och småbruk, men under senare delen av 1800-talet förekommer det att arbetarbostäder, torp och gathus av enklare slag moderniseras med en enkel revetering i spritputs med släta hörn och fönsteromfattningar. De större bondgårdarna, som efter skiftesreformerna ofta byggde nytt eller byggde om sina gamla hus, följde gärna exemplet från empiretidens småherrgårdar och uppförde präktiga mangårdsbyggnader i »stenstil«, oftast i en våning med frontespis, stomme av timmer och reveterade fasader. De goda konjunkturerna för jordbruket vid 1900-talets början gjorde det åter möjligt för många med medelstora och större bondgårdar att modernisera sin bostad – nu var det inte ovanligt att man i stället byggde en villa i herrgårdsstil med brutet tak och reveterade och vitkalkade fasader på en stomme av trä.

Efter kriget började nya byggnadsmaterial som gasbetong och cementhålsten att ersätta trä som byggnadsmaterial. Revetering på trästomme blev mindre vanligt för att så småningom försvinna nästan helt.

Lita på reveteringen!

Med den försvinnande kunskapen om tekniken har följt en osäkerhet inför den reveterade fasaden. Dess tekniska egenskaper har ifrågasatts och man har inte litat på dess värmeisolerande egenskaper. I många fall har man konstaterat att putsen är bom, slagit ner den och ersatt den med panel – trots att detta vid revetering på pligg eller reveteringsmatta är en normal och vanligen ofarlig företeelse. Det är dessutom en fördel att reveteringen bildar ett självständigt skikt som inte skadas av trästommens rörelser. Reveteringens värmeisolerande egenskaper är ofta goda i sig; finns det dessutom en luftspalt mellan revetering och timmervägg ger denna en extra isolerande effekt.

Det bristande förtroendet för den reveterade fasaden har tyvärr lett till omfattande förvanskning av enskilda hus och hela byggnadsmiljöer, speciellt i samband med 1970- och 80-talens kampanj för energibesparande åtgärder. Att reveteringen är värd ett bättre öde än att ersättas med sågad lockpanel, plåt eller andra fasadmaterial borde inte vara svårt att inse. Det finns åtskilliga reveterade fasader som ännu efter 150-200 år är i gott skick. Den reveterade fasaden som den gestaltats i olika tider, inte minst under första delen av 1900-talet, representerar ju också en byggnadskultur som är lika viktig att bevaka som den klassiska panelarkitekturen och 1800-talets stenstadsarkitektur.

REFERENSER:

Andrén, Erik: Västerviks bebyggelsehistoria. Stockholm 1933.

Björk, Cecilia; Kallstenius, Per; Reppen, Laila: Så byggdes husen 1880-1980. Stockholm 1983.

Blomberg & Linscott Arkitekter AB: Revetering med lerbruk. Hanebo tiondebod/Högbergs Hammarn. Restaurering av två byggnader i Gävleborgs län. Rapport över utförda arbeten. 1997.

Edling, Barbro: Bruksbebyggelse i Leufsta bruk. Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Bruksseminariet. Komp. 5. U.å.

Fridén, Seth: 100 år med byggnadsnämnden. En krönika om stadsbyggande i Linköping. Linköping 1975.

Hantverkets bok. Mureri. Stockholm 1963.

Hofrén, Manne: Herrgårdar och boställen. Stockholm 1937.

Polhem, Christopher: Christopher Polhems efterlämnade skrifter. Uppsala och Stockholm 1947.

Rentzhog, Sten: Stad i trä. Lund 1967.

Selling, Gösta: Svenska herrgårdshem under 1700-talet. Stockholm 1937.

Axel Unnerbäck

Antikvarie vid RAÄ och sakkunnig i byggnadsvårdsfrågor

2/1988