Trots fungerande material och teknik har människan, kanske av medfödd nedärvd nyfikenhet, strävat efter nya metoder och tekniska lösningar. Inte minst har byggnadsbranschen varit utsatt för denna ständiga förändring. Då och då görs radikala förbättringar som drastiskt förändrar förutsättningarna för byggandet, både som möjligheter för formspråk och tidslpenningbesvarande vinster. I byggnadsrestaureringsdebatter väcker frågan om ny eller gammal teknik motstridiga känslor hos de flesta. För att närmare förklara detta finns det anledning att göra en historisk tillbakablick, skriver här Tord Andersson.

Bortsett från att man i alla tider medvetet restaurerat sina hus så kan man, litet slarvigt uttryckt, påstå att den moderna ideologiskt grundade restaureringen har sin början vid 1800-talets mitt. De stora gotiska katedralerna i bl.a. Frankrike, Tyskland och England var i behov av omfattande reparationsarbeten. I första hand var skadorna orsakade av allmänt åldrande, men i viss mån också av en begynnande vittring till följd av luftföroreningar. I takt med den industriella utvecklingen och industrins krav på energi, vilken man främst hämtade ur stenkolet, så försurades också stadsmiljöerna i centrala och norra Europa.

I samma takt som den ideologiska utvecklingen av restaureringen fortskred så skedde också en parallell teknisk utveckling främst på materialsidan. Då man bevittnade sten, puts och metaller som var starkt nedbrutna av olika orsaker så funderade man över hur och med vilka nya material man skulle kunna förbättra den framtida situationen för det materiella kulturarvet.

Nyckelordet var ”förstärka”, man ville minimera underhållet genom att göra byggnaderna tåligare mot de naturliga och antropogena nedbrytningsmekanismerna. Cementen kom att ersätta kalkbruket, kalkfärgen ersattes med ”mineralfärger” (vanligast som vattenglas eller silikatfärg). Järnet ersattes med rostfritt stål etc. Samtidigt utvecklades den rent kemiska delen av restaureringsprocessen. Med nya preparat trodde man sig kunna omvandla gamla svaga produkter och nedbrytande salter till nya mer beständiga och närmast olösliga ämnen.

Försöken som gjordes skedde då som nu nästan alltid i laboratorier i accelererande tester som på bästa sätt skulle simulera verkligheten. De resultat som verkade lovande kunde sedan överföras i full skala. Nu har det gått ett antal år under vilka vi förhoppningsvis har fatt distans till de arbeten som utfördes ”u201ddåu201d. Tyvärr är mycket dåligt dokumenterat (precis som idag), vilket gör att de slutsatser som vi drar har en stor osäkerhetsfaktor. Men i många fall kan vi se vad som hänt och med relativt stor säkerhet klarlägga förloppet i den nya åldringsprocess som dessa byggnader utsatts för.

Det första problemet man måste ta itu med är hur skall man reparera och restaurera samma objekt igen. Om det visat sig vara det nya tillagda materialets fel, går det då att få bort den produkten utan att skada originalsubstansen? Detta är själva grundfrågan inom den tekniska delen av restaureringsprocessen. Man skall nämligen vara hundraprocentigt klar över att ingen reparation håller för evigt, förr eller senare måste vi se om materialet – byggnaden igen. Om den tidiga reparationen visade sig vara bra och fortfarande går att reparera så fortsätter man ofta med samma teknik om det inte finns antikvariska invändningar mot detta.

Men om motsatsen är fallet, vi har konstaterat att det var det nya materialet, den nya tekniken, som har förvärrat skadan. Hur går vi tillväga då? Också i detta fall skiljer sig inställningen mellan olika grupper. En del förespråkar en återgång till det man en gång ursprungligen använde t.ex. en kalkputs i stället för en cementputs. Andra säger att dagens stadsluft inte lämpar sig för kalkputs överhuvudtaget och vill därför kanske föreslå en ny modifierad cementputs med mycket god resistens mot sur luft.

Kalkputs

Kalkputs är ett material som är känt sedan årtusenden. Erfarenheten har visat att några skador inte uppstår på grund av kalken, även om hållbarheten i själva putsen är låg. Kalkputsen kan i detta fall betraktas som ett offerskikt. Underlaget, teglet, träet etc, är fortfarande mer eller mindre intakt.

Det andra förhållandet, som bygger på att de yttre förutsättningarna är så förändrade att kalk är otänkbart, är en vanlig föreställning i Syd- och Centraleuropa. Därför väljer man där en ”modern” puts som testats mot sura föroreningar etc. Hur denna nya puts påverkar detta material, t.ex. tegelmuren den är satt på för att skydda, far man bara reda på genom empiriska studier.

Det finns en tredje aspekt på det hela som är kanske den viktigaste, den antikvariska. Om huset ifråga låt oss säga är byggt på 1700-talet, så finns det här ett stort kulturhistoriskt värde i att välja en puts så lik den ursprungliga som möjligt. I bevarandet av gamla miljöer och hus utgör också valet av material en viktig del, det är alltså inte bara en fråga om färg eller form.

Fukt

Fukt orsaker stora problem i hus. Oftast finns en ny orsak till att trä bli angripet av mögel och svamp eller till att sten och tegel vittrar av salt och/eller frost. Med dessa problem har tekniker arbetat i drygt 100 år. Mekanismen för hur fukttransport i porösa material går till är relativt väl känd, men fortfarande finns mycket stora problem med de olika tekniska lösningarna. Allt ifrån enkla kapillärbrytande skikt till avancerade elektroosmotiska system finns spritt på tusentals olika monument över världen.

Vad som är förvånande i sammanhanget är bristen på utvärdering av resultaten. Detta leder till att även icke fungerande system fortfarande efter många år finns på marknaden. Systemen vidareutvecklas och patenteras. Det finns också ganska mycket av hemlighetsmakeri inom branschen, något som man ej skall acceptera, då det är av allra största vikt att allt är noga dokumenterat och deklarerat. Vi står idag alltför ofta inför nya problem orsakade av halvgamla restaureringsinsatser, där all kunskap har glömts p.g.a. bristande lagrad information.

Modern teknik

Att i nuläget peka ut några metoder eller material som revolutionerat restaureringsarbete är omöjligt. Vi vet att vi i många sammanhang är helt hänvisade till modern teknik, då de problem som skall lösas är av modernt ursprung. Hus och konstruktioner befinner sig i helt nya miljöer jämfört med den tid då de uppfördes. Luftföroreningar, vibrationer, grundvattenhöjning respektive -sänkning har för alltid rubbat balansen. En byggnad har i hundratals år klarat sig med vad som kan betraktas som normalt underhåll. En ny väg, en ny industri ändrar förutsättningarna totalt.

Exemplet Venedig

Venedig är ett bra exempel på vad som kan hända. Genom en kraftig industrialisering av kustområdena innanför lagunen har man varit tvungen att muddra kanalerna utanför staden. Vattenflödet ökar. Hastigheten på växlingarna mellan hög och lågvatten ökar. För att återställa balansen måste något förändras. Flera förslag finns. Det mest seriösa och påkostade bygger på att lagunens vattenmängd skall regleras med ett dammluckesystem mellan öarna i lagunens ytterområde (bl.a. Lido). Med dessa luckor skall man sedan styra in- och utflöde för att på detta sätt kunna hålla en jämn vattennivå i staden. Kostnaderna är kalkylerade till miljarder, metoden är helt oprövad i fullskala. Det som ändå talar för denna metod är att den är reversibel, d.v.s. om systemet inte fungerar kan det demonteras. Den förhoppningsvis enda skada som då skett är att mycket stora pengar har gått förlorade.

Alternativ?

Finns det något alternativ? Är orsaken till problemet utredd? Det finns faktiskt forskare som påstår att staden inte sjunker. Det finns också dem som hävdar att den enda möjligheten att rädda Venedig är att avveckla den tunga båttrafiken och låta undervattenskanalerna slamma igen för att på så sätt återskapa den naturliga regleringen.

I kryptan under Marcuskyrkan har man lagt ned stora ansträngningar på att försöka hålla vattnet utanför. Genom att borra djupa hål i ytterväggarna och genom dessa impregnera med en epoxyharts, har man tillfälligtvis (?) lyckats stoppa inträngande vatten. Lösningarna är i allra högsta grad irreversibla och det är tveksamt om de impregnerade väggarna är reparerbara. Den förra restaureringen drevs fram av kyrkan som ville använda kryptan för mässor etc. Restaureringen bekostades till stora delar av det franska kemiföretaget Rhone-Pollance som också bidragit med produkter för impregnering.

Under vatten

I den nära liggande kyrkan San Zaccaria har man accepterat att kryptan under stora delar av året står i vatten, vilket den gjort under mycket lång tid. Ett stabilt klimat visar att vittringen kan hållas på en mycket låg nivå.

En del där tekniken och naturvetenskapen spelar en viktig roll vid restaureringar är ”diagnostiken”. Med modern teknisk analysutrustning kan man i många fall (inte alltid) klarlägga ett orsakssammanhang. Fuktmätning är ett sådant område. Genom att på olika sätt registrera vad som händer med fukten i ett murverk kan man utifrån denna kunskap komma med viktiga åtgärdsförslag som ofta visar sig vara mycket enkla om vi känner orsaken. Statiska beräkningar ger oss kunskaper om risker i t.ex. ruiner och valvkonstruktioner, så att inga onödiga, ofta farliga, förstärkningar görs. Kemiska mineralogiska analyser kan ge oss kunskap om äldre tiders färg och bruk. Utifrån dessa resultat kan vi sedan försöka rekonstruera puts och färgsättning om detta är ett antikvariskt krav.

Det finns alltså all anledning att se över hur och var de nya teknikerna skall användas. Alla problem löses inte med moderna material. I många fall har det visa sig att gamla metoder och material är överlägsna dagens. Det är också viktigt att på ett tidigt stadium definiera de antikvariska kulturhistoriska kraven så att tekniker-naturvetare känner förutsättningarna. På detta har antikvarierna varit mycket dåliga genom åren.

Färg som ”andas”

Att alltid säga att gammal teknik är bäst håller inte eller att påstå att t.ex. oljefärg ”andas” Sådana påståenden är rent felaktiga. I det kulturhistoriska värdet är det självklart att hantverkstradition, materialäkthet m.m. skall vara vägledande. För mig är detta minst lika viktigt som formen och ytans utseende.

Genom ett ökat tvärvetenskapligt åsiktsutbyte kan utvecklingen av den både tekniska och antikvariska delen av restaureringen leda framåt i positiv bemärkelse. Den idag rådande konfrontationen och oförståelsen mellan olika professioner är det största hindret för en lyckad restaurering.

Tord Andersson

Verksam vid Restaurator Conservation AB i Stockholm

4/1995