En intressant konferens om problem och utmaningar inom renovering och restaurering för dagens funktion ägde under sensommaren rum i Mariefred. Arrangörer var, förutom Svenska föreningen för byggnadsvård, Boverket, Högskolan på Gotland, Riksantikvarieämbetet och Sveriges fastighetsägareförbund. Birger Åström från programkommittén refererar här några av konferensens inlägg. Andra deltagare i konferensen skriver på annan plats i detta nummer av Byggnadskultur.

Den massproducerande och med statsbidrag understödda tillverkningen av nya bostäder har praktiskt taget upphört. Renovering, kontinuerligt underhåll och prov av olika mediciner för sjuka hus har blivit huvudsysslor för de företag som överlevt de senaste årens kris. Ur detta har fötts ett ökat intresse för äldre byggnadsteknik och för de särskilda kunskaper som krävs för restaurering av kulturmiljöer. Som en tung skugga vilar den brist på närservice som uppstått i externhandelns fotspår och de sociala problemen i vissa stadsdelar.

Ett övergripande mål har blivit att öka mångsidigheten i ensartade bostadsområden. Genom återanvändning av byggnader eller delar av dessa för nya, varierande ändamål, som kontor, hantverk m.m. och försiktig komplettering med ny bebyggelse, hoppas man kunna förbättra livsvillkoren. Det handlar till stor del om att i samråd med de boende öka platsens allmänna status och locka tillbaka butiker, post och banker. Byggsektorn står inför en problemkatalog där bristfälliga kunskaper om den äldre byggtekniken skall matchas med nya idéer om stadsbruk, kulturfrågor och allmänmänskliga värderingar från dem som bor i områdena. Teknikerna måste skärpa sig så att katastrofen kring nutidens osunda byggen inte upprepas vid förnyelsen av den befintliga miljön.

Svenska föreningen för byggnadsvård ställde på sensommaren i år upp som medarrangör för en konferens kring denna för byggsektorn nya situation. Den ägde rum på Röda korsets folkhögskola i Mariefred och innehöll illustrationsobjekt som Gripsholms slott och den pågående restaureringen av Mälsåkers slott. Talarlistan var bred och flera av föreningens medlemmar uppträdde på podiet.

Boverkets generaldirektör Gösta Blüher inledde konferensen med ett konstaterande om att förutsättningarna för varsam renovering och restaurering har förbättrats. Både PBL (Plan och bygglagen) och de kvarvarande resterna av subventionssystemet andas respekt kring ordet varsamhet. Samtidigt har ansvarsfrågorna och byggkontrollen fått radikalt ändrade utgångspunkter, vilket föranlett Boverket att intensifiera sitt arbete med råd och vägledning. Till det radikalt nya hör kretsloppstänkandet som bland annat pekar mot nödvändigheten att sortera och återanvända byggmaterial.

Från den 1 juli i år vilar ansvaret för att samhällets krav blir uppfyllda och att erforderlig kontroll och provning utförs av byggherren. Om detta kan man läsa i Boken om lov, tillsyn och kontroll, som ges ut i höst från Boverket. Verket ger också ut en skrift om hur varsamhetsbegreppet skall tillämpas vid bygglovsprövningen. Den heter Byggnaders särdrag, stilhistorisk handbok 1880-1960. I en tredje skrift, “Varsamt ombyggt” redovisas de tio bostadsprojekt som år 1994 belönades av Boverket och SAR för varsam ombyggnad i plan och bygglagens anda. En analys pågår dessutom av detaljplaner för att ta reda på i vilken mån historiska samband och kulturvärden främjas. Nya frågor kring ombyggnadsverksamheten utreds av en av regeringen tillsatt bostadspolitisk utredning.

Gösta Bühler underströk betydelsen av att kommunerna redan i sina översiktsplaner redovisar kulturmiljövärdena och tar ställning till hur dessa skall hanteras i detaljerad planläggning och vid tillståndsprövning. Han efterfrågande tips om demonstrationsobjekt som med utnyttjande av miljöinvesteringsbidrag skulle kunna tjäna som goda exempel och visa på nya metoder.

Christina von Arbin, stabschef på Riksantikvarieämbetet, förtydligade i samband med en beskrivning av det omorganiserade Riksantikvarieämbetet den nya synen på kulturvården. Värdebilden fördjupas från kulturminnesvård, som traditionellt har sin tyngdpunkt i monumenten, till kulturmiljövård med ansvarstagande för samhället som helhet och människors historia. En viktig grundsten till detta läggs genom en landsomfattande bebyggelseinventering. Andra förestående projekt gäller kompetensutveckling, nya bygghyttor och materialdepåer. Ämbetet räknar också med att kunna framträda med en tydligare och öppnare profil.

Inom byggindustrin utvecklas miljömedvetenheten kring två linjer; kretsloppsanpassning och det sunda huset, sa Hans Johansson på Skanska bostäder. (Se inlägg sidan 10). Jag vill i detta referat stryka under en av hans synpunkter från anförandet i Mariefred. Han avlivade myten om att en kapitalintensiv byggutrustning skulle ha förorsakat att branschens omställning till ombyggnadsfrågorna tagit så lång tid. Trögheten ligger i stället på det mänskliga planet. De äldre har svårt att överge tankevärlden kring nybyggandet. Företag som vill överleva satsar därför på att omskola yrkesgrensbundna experter och hantverkare till generalister, som skall kunna behärska många olika arbetsmoment på ombyggandets trånga arbetsplatser.

Ägandets etik

En god sed på hyresmarknaden innebär att både vårda husen och vidmakthålla goda relationer med hyresgästerna, sa Bengt Nyman VD för Sveriges fastighetsägareförbund i en analys av ägandets etik. Han underströk också den långsiktigt planerande fastighetsägarens intresse av att vidmakthålla estetiska och kulturella värden, men ville inte sticka under stol med att det ibland finns konflikter mellan fastighetsägarens önskemål och myndighetskraven i kulturförklarade hus. En viktig fråga just nu är att få fram miljödeklarationer från byggmaterial- och entereprenörssidan. Detta sett mot bakgrund av ägaren/byggherrens miljöansvar och den kvalitetssäkring som kreditgivare och försäkringsgivare kräver.

I ett estradsamtal lett av byggnadsvårdsföreningens ordförande Catherine Paues von Arnold lades den eviga frågan “riva eller bevara” på bordet. I svaren från samtalsgruppen spelades hela skalan av åsikter ut från att riva det, som man inte kan se någon vettig användning för, till att laga taket, lufta grunden och vänta på en ny användning i framtiden. Det framkom också att det ibland kan vara bättre att lägga mer pengar på den sociala sidan än på byggtekniska ingrepp.

Människornas välmående måste ses som det det slutliga målet även för byggnadsvården. Varsamhetsbegreppet far därför inte enbart knytas till kulturhistoriska intressen i traditionell mening. Det senast byggda är svårast att värdera, men är för den skull inte värdelöst. Miljonprogrammets vanligtvis nedklassade områden är uppväxtmiljö för en hel generation. Den generationen måste få framföra sitt eget synsätt. Genom att tidigt involvera de boende i förberedelserna för förnyelsen kan en gemensamt omfattad bild av områdets egenart och vad som är skyddsvärt i denna växa fram. Flera talare ansåg de höga kostnaderna vid större ombyggnader vara avskräckande. Många människor tvingas bort från sin invanda hemmiljö när hyrorna rusar i höjden, vilket kan leda till besvärande uppbrott och förstöra sociala kontaktnät. Samhället vinner inget på att fattiga och missanpassade flyttar runt som ett vilsekommet varitésällskap.

Bengt OH Johansson, avdelningschef på Riksantikvarieämbetet, skisserade utvecklingen inom restaureringskonsten från John Ruskins teorier om att förvalta det historiska arvet genom att bevara allting fram till dagens pedagogiskt inriktade rekonstruktioner av ruinerade fornborgar. Han påvisade också hur vi i nutidens Bosnien- Herzegovina kan se hur makten utplånar den bebyggelse som genom sin blotta existens hade kunnat minna om att det funnits en annan etnisk grupp i området.

Chris Smith från English Heritage berättade om arbetssättet för denna organisation. Han beskrev English Heritage som halvstatlig med uppdrag att säkra bevarandet av historiska platser, monument, byggnader och områden. I uppgiften ingår också att underlätta för allmänheten att besöka platserna och att skapa förståelse om detta arv och därigenom öka intresset för att skydda det.

Lokala byggnadsordningar

Tord Andersson, verksam i företaget Restaurator AB, tryckte på behovet av att förd jupa kunskaperna om restaureringstekniken och visade hur modern och gammal teknik kan samverka. Efter en lovsång till sj älvdragsventilationen av Ingemar Nordenadler avslutades konferensen med en paneldebatt där Per Kallstenius, Jan Lisinski och Urve Lepasoon fördjupade sig i den praktiska hanteringen. Bilden växte sakta fram av olika sätt att återföda intresset för lokala byggnadsordningar. Kanske, sade jag mig efteråt, göms det bakom hörnet en rad program som på olika sätt öppnar dörren för debatter om hur bevarande och nyskapande kan förenas.

Det starka engagemanget från både talare och publik har föranlett oss i programkommittén att skissera ett nytt arrangemang. Det går av stapeln i slutet på augusti 1996, förmodligen i återanvändningens högborg Visby. Då är ni alla välkomna.

Birger Åström

Fd. ordförande för Svenska föreningen för byggnadsvård och nu verksam i Stadsmiljörådet i Stockholm.

4/1995