Under sina år som byggnadsantikvarie på Gotlands museum fick Ulrika Mebus och hennes kollegor ständiga förfrågningar om evenemang på kulturarvsplatser. Sällan, eller aldrig, var det möjligt att bara »flytta in« i en sådan miljö. Ideligen uppkom problem med ogenomtänkta installationer, slitage och kompabilitet med platsens karaktär. Därför skrevs en lots inom ramen av projektet »Only the sky is the limit?!« på uppdrag av dåvarande Riks­utställningar. En lots för den som planerar ett projekt eller evenemang i en ruin eller annan kulturhistorisk miljö.

Varför är de här platserna fortfarande intressanta för oss att vara i?

– Oftast har platserna en magisk lockelse genom sitt läge, sin atmosfär, historia, mystik eller skönhet. De är annorlunda än de miljöer vi vanligtvis vistas i och ger därför en förhöjd upplevelse, en känsla av exklusivitet rentav. Kulturarvsmiljöer är ofta tydliga identitetsmarkörer för en plats, något som ger karaktär och värde till en ort. De kan ge en känsla av samband med det förflutna, till platsen och till varandra och tidigare generationer – något som skapar trygghet och kontinuitet i en föränderlig värld och eggar vår fantasi. Kanske är det så att vi blir lite friare i dem – tanken får vingar och vi erbjuds en stunds verklighetsflykt?

Hur bevarar och utvecklar man en plats på ett bra sätt?

– Jag tycker exempel där man med till synes lätt hand anpassar en historisk miljö för en ny funktion är fina. Där man låter platsen, dess karaktär och begränsningar styra och lyhört gör tillägg, även om de är tillfälliga. Nya element som för dialog med den befintliga miljön och förhöjer den och gör så den kan upplevas på ett nytt och ibland lite överraskande vis gillar jag. En personlig favorit är slottskyrkan på Koldinghus i Danmark, där stora, välvda ljuskronor i mässing återskapar de raserade valven och som kontra­sterar vackert mot väggarnas råa, ruinerade stenyta. 

Hur ser ett dåligt exempel ut?

– Tillägg och projekt som inte alls talar med platsen utan snarare våldför sig på den, förvanskar eller till och med döljer den. Då kan jag undra varför man över huvud taget gör sig besväret att vara i en historisk miljö? Om det enda man vill visa upp är sina egna tillägg och gestaltningar så att den genuina platsen reduceras till en kuliss. Jag minns ett besök på biennalen i Venedig där ytterst få utställare hade utnyttjat den otroligt fina och intressanta miljön Arsenale erbjöd. Då talar vi ändå om ett rep­slageri med anor från 1300-talet! Det kändes sorgligt.

Tips till dig som vill driva verksamhet i en ruin:

• Lär känna platsen, historiken och miljön på djupet. Vistas på platsen under olika årstider och tider på dygnet. Förstå hur den används och vad den symboliserar för andra människor.
• Ta hjälp av expertis av olika slag. Ta kontakt med rätt instanser i tidigt skede för att slippa onödig planering av projekt som inte alls går att genomföra.
• Bedöm ärligt platsens styrkor och svagheter i relation till ditt projekt – och vice versa. Var beredd på »kill your darlings«” genom att justera dina planer, eller i värsta fall inse att det inte kommer att fungera. 
• Låt det ta tid. Förhastade beslut och snabba ryck är aldrig en god idé då man jobbar med kultur­miljöer.

Josefina Fogelin, redaktör