Mejerier var i hundra år en självklar del av lokalsamhället. Efter decennier av rationaliseringar finns idag bara ett trettiotal anläggningar kvar i drift. Eric Julihn och Anna Johansson berättar historien om Raggagården och en näring i ständig förändring.

Många av alla dessa överflödiga mejerier står ännu kvar runt om i landet, men bara några få är bevarade någorlunda kompletta med maskiner och inventarier. Raggagårdens mejeri i skaraborgska Holmestad är ett av dem och efter varsam upprustning är nu alla intresserade välkomna att se hur ett småskaligt mejeri fungerade på 1930-talet.

Mejerierna blir en industri

Långt in på 1800-talet var förädling av mjölk ett rent hantverk. Genom industrialismen och urbaniseringen steg efterfrågan på mjölkprodukter och mejerinäringen fick sitt verkliga genombrott.

Mejerier började anläggas i stort antal, de första vid herrgårdar med tillgång till egen mjölk. Nästa steg blev att köpa upp mjölk i bygden, antingen till det egna gårdsmejeriet eller till ett fristående så kallat uppköpsmejeri. Under 1890-talet började dessa privata mejerier få konkurrens av en tredje företagstyp, de bondeägda andelsmejerierna. Parallellt med näringens framväxt utvecklades mejeritekniken och särskilt stor betydelse fick den svenska uppfinningen separatorn.

Mejeriarkitektur

Ett mejeri skulle ligga centralt i förhållande till leverantörerna och gärna ha ett fördelaktigt transportläge för utleveranserna. Det skulle dessutom vara fritt från vägdamm och starka lukter och ha riklig tillgång till vatten, liksom möjlighet till avlopp. Vattenförbrukningen var upp till fem gånger större än mjölkmängden.

Mejeribyggnader uppfördes normalt av sten, även om det förekom mindre anläggningar av trä under näringens första år. Utformningen styrdes av att maskinerna drevs med remmar från en central kraftkälla, vanligtvis en ångmaskin. Hjärtat i anläggningen var mejerisalen där merparten av maskinerna stod uppställda. Ofta var det maskintillverkarna som lämnade förslag till mejeriernas utformning.

Eftersom tillverkningsprocessen var öppen med skvättande och skummande mjölk var det viktigt med täta golv och tvättbara väggar. Kalkstensplattor ansågs länge vara det bästa golvmaterialet och noggrann renhållning hade högsta prioritet. Allt arbete gjordes på ett plan, även om mottagningsdelen kunde vara förhöjd och lagerrum något försänkta.

God ventilation var mycket viktigt och den underlättades om tillverkningslokalen kröntes av en lanternin. Särskilda uppvärmningsanordningar utöver processvärmen ansågs vanligen inte nödvändiga och kyla och drag var ofta besvärande. Eftersom ånga användes i processen hörde alltid en skorsten för pannröken till mejeribyggnadens arkitektur.

Kvinnornas revir

När mejerinäringen växte fram var det de yrkeskunniga mejerskorna som stod för tillverkningen. Beroende på mejeriets storlek kunde de ha hjälp av pigor, en maskinist och kanske några mejerielever.

Mejerierna var igång alla veckans dagar och dagarna kunde vara långa, särskilt på ostmejerierna där arbetet ibland pågick från fem på morgonen till elva på kvällen. Personalen fick rycka in när de behövdes. För att detta skulle fungera bodde vanligen mejerskan och hennes elever på mejeriet.

Från att ha varit ett kvinnligt revir blev mejeriyrket under mellankrigstiden ett renodlat mansyrke. Under de senaste decennierna har dock pendeln åter svängt och allt fler kvinnor besätter idag ledande poster vid mejerierna.

Näringens kris

På 1930-talet hamnade mejerinäringen i kris på grund av fallande priser och höjda krav på lokaler och hygien, särskilt genom 1936 års mejeristadga. Svenska Mejeriernas Riksförening påbörjade därför arbetet med att minska antalet mejerier genom sammanslagningar och nedläggningar. Följden blev att de bondeägda andelsmejerierna fick övertaget och så småningom försvann privatmejerierna helt.

Antalet mejerier i Sverige toppade 1928 med 1 673 och är idag endast 34. Bondekooperativa Arla dominerar stort med mer än hälften av marknaden, följt av franskägda Skånemejerier och några få fristående andelsmejerier. Mjölkgårdarnas antal har också krympt dramatiskt från 270 000 till dagens 5 000. ändå har mjölkleveranserna bara minskat med en fjärdedel. Till bilden hör också långt fler än hundra små gårdsmejerier som startats under de senaste decennierna.

Förutom att de mindre mejeribyggnaderna övergavs i och med sammanslagningarna, framtvingade också elektrifieringen, den nya tekniken med slutna, rostfria system och 1936 års mejeristadga många om och nybyggnader. De nya mejerierna präglades av tidens funktionalism och uppfördes ofta med flera våningsplan. Sedan 1970-talet är själva mejeribyggnaden bara ett skal över själva processutrustningen och det går knappast längre att se att det är ett mejeri.

Ett av de sista småmejerierna

Raggagårdens mejeri ligger strax utanför Götene i Skaraborg, mellan Vänern och Vättern. I början av 1900-talet låg en tredjedel av Sveriges mejerier i det forna länet Skaraborg och de stod för hälften av landets osttillverkning. De flesta av länets mejerier var små, privatägda ostmejerier som inte överlevde 30-talskrisen.

Raggagårdens mejeri anlades 1929 och blev ett av Skaraborgs sista nystartade småmejerier. Det var ett kombinerat gårds- och uppköpsmejeri och hade som flest fyrtio leverantörer. Merparten av mjölken kom från närliggande gårdar och fraktades dit med häst och vagn. Dagsinvägningen var omkring 1 500 kilo, vilket var något mindre än snittet för ett privatägt mejeri vid den här tiden. Raggagården var mest inriktat på ystning av ost, men kärnade också smör. Produkterna såldes till grosshandlare, som sedan sålde vidare till bland annat Göteborg och örebro. Efter bara elva år lades mejeriet ner, framför allt på grund av svårigheten att få tag på mjölk.

Maskiner och inventarier på plats

Raggagårdens mejeri ligger alldeles i anslutning till gårdens övriga byggnader. Det är byggt av skifferbaserad lättbetong, som då var ett nytt material, med tillverkningslokaler i bottenvåningen och en liten personalbostad en trappa upp.

Bottenvåningen upptas helt av tillverkningen. Planlösningen är traditionell för ett dåtida smör- och ostmejeri, med pannrum, mejerisal, pressrum, saltrum, kylrum för smör samt ett ostlager. Största rummet är mejerisalen och där finns ett ångvärmt ostkar, en separator, en pastöriseringsapparat (pastör) och en mekanisk smörkärna. Maskinerna drevs via remmar av en elmotor. Dessa inventarier är de ursprungliga, liksom ångpannan, tre liggande ostpressar och en rad andra tillverkningsredskap. ångpannan försåg ostkaret och pastören med het ånga, plus att den värmde vatten för disk och tvätt.

Från inventering till restaurering

Raggagården är ett bra exempel på att kulturhistoriska inventeringar och dokumentationer många gånger blir räddningen för övergivna byggnader. Efter nedläggningen 1940 stod mejeriet tomt och obemärkt under många år. 1978 uppmärksammades det i samband med en inventering av industriminnen och tretton år senare gjorde fyra studenter från Göteborgs universitet uppmätningar, intervjuer och illustrationer av anläggningen.

När ett par eldsjälar i Holmestads hembygdsförening började arbeta för att restaurera det gamla mejeriet fanns därför en omfattande kunskapsbank. 2005–2009 rustades mejeribyggnaden med stöd från Länsstyrelsen i Västra Götaland, Sparbanksstiftelsen Skaraborg och Hushållningssällskapet.

Utflyktsmål

För att få fler människor att upptäcka Raggagården startades landsbygdsprojektet Raggagårdens Mejeri – ett industrihistoriskt kulturarv med stöd från Leader Västra Skaraborg och med hembygdsföreningen som huvudman. Projektet har rymt en lång rad moment för att etablera Raggagården som besöksmål, såsom komplettering och renovering av inventarier, elarbeten, produktion av utställning med skyltar och produktmodeller, guideutbildning och framtagning av den 24-sidiga broschyren ”Alla dessa mejerier”.

Besökaren möter nu 1930-talets mejeriverksamhet så fort man stiger genom dörren. Här presenteras mejerskan och hennes hantverkskunskaper och den märkvärdiga ystningsprocessens alla turer och föremål som de flesta av oss inte längre känner namnet på. Mejeriet visas för grupper och på olika aktivitetsdagar under året.

Välkomna!

MER OM MEJERIER

• Sommestad, Lena (1992). Från mejerska till mejerist: en studie av mejeriyrkets maskuliniseringsprocess. Diss. Uppsala
• Björn, Claus (1994). Mejeriernes bygninger, Kulturmiljövård 1994:6
• Karlsson, Birger (1994). Mejeriminnen. Berättelser och bilder från de gamla småmejerierna Varberg
• Borg, Henrik (2006). Mejeribyggnader i Skåne, Landsantikvarien i Skåne, rapport 2006:84

– Eric Julihn, civilekonom och industrihistorisk konsult Mail: eric.julihn@telia.com

– Anna Johansson, bygghantverkare, besöksmålsutvecklare och magister i allmän kulturvård
Mail: ajbygghantverk@gmail.com

2/2013