Bara ordet radon skrämmer många och att byggnader rivs med hänvisning till höga radonhalter är inte ovanligt. Men är det nödvändigt? Nej, skriver Arja Källbom. Radon är ingen anledning att riva äldre värdefull bebyggelse.
Då och då rapporteras om rivning av byggnader med hänvisning till höga radonhalter. I många fall är det frågan om byggnader med blåbetong, till exempel radhus och lägenheter från 1900-talets mitt. Men det händer även att äldre kulturhistoriska byggnader hotas med hänvisning till radon. Radon är en ädelgas, en sönderfallsprodukt av det radioaktiva grundämnet radium (från uran) som finns i vår berggrund. Radon i stora mängder kan avges från mark och berg, men även från en del byggnadsmaterial, till exempel blåbetong. Blå lättbetong tillverkades 1929–1975 av alunskifferhaltigt material. Eftersom radon är en gas kan dess koncentration styras genom att påverka tryckförhållandena i byggnaden. Det finns många sätt att göra det på, beroende på varifrån radonet frigörs. I princip kan radonet frigöras från marken under huset, från byggnadsmaterial eller från hushållsvattnet. Det finns standardiserade metoder att mäta radonhalten, där mätningen sker under några månader under vinterhalvåret då halten är som högst. Därför representerar mätresultatet ett värsta tänkbara scenario på årsbasis, fast värdena varierar både över dygn och årstid beroende på temperaturer, luftfuktighet och tryck. Om radon tränger upp från marken eller berggrunden kan man på olika sätt förhindra att den tränger upp genom bottenbjälklagret, grunden eller källargolvet och/eller späda ut den genom god ventilation. Man bör söka efter vägar där radon kan tränga upp i bostaden
och täta sprickor i betonggolv eller -väggar, otäta rörgenomföringar, avloppsbrunnar, kulvertar, opluggade rör, rensluckor i golvbjälklag, övergång mellan bjälklag och vägg, etc. Även oventilerade torpargrunder kan ha en förhöjd radonhalt. Det är viktigt att otätheter tätas, så att radonet förhindras tränga upp i huset. Källare och grund kan ventileras och vädras ur på många olika sätt, till exempel genom så kallad radonbrunn. Bostadsdel kan förbättras med tilluft, till exempel via spaltventiler och frånluften kan optimeras för att ventilera ut eventuell kvarvarande radon. Det finns olika sätt som går ut på att sänka lufttrycket i marken i förhållande till bostadens partialtryck. Man kan finna otätheter med radonläckage med en portabel radonmätare, en så kallad radonsniffer. Det är ett mycket användbart instrument som finns hos olika firmor som utför radonundersökningar. Om radon avges från blåbetong i källare eller väggar kan ytorna isoleras till exempel genom plasttapeter, aluminiumfolie eller plastfärg. Man får dock vara vaksam på fuktproblem. För radon i vatten är det viktigt med god ventilation i badrummet. Att åtgärda radon kan vara relativt enkelt och absolut inte så kostsamt som en del företag i branschen gör gällande. Radon i sig är ingen anledning att riva äldre värdefull bebyggelse. En kärnfråga är hur man kan hitta nyanserad och omdömesgill information. Regelverken kan upplevas som krångliga och kommuntjänstemän, miljöinspektörer och andra är ofta osäkra i frågan. En av få experter ämnet är Göran Stålbom, som arbetar på Allmänna VVS-byrån i Stockholm, bland annat med varsamma teknikinstallationer i kulturhistoriskt värdefulla byggnader. På nästa uppslag berättar han mer om radonets egenskaper och förmenta farlighet.
byggnadsantikvarie och ingenjör samt styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
arja@stationormaryd.se
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
