Medan åtskilliga statliga slott genomled en brutal putsrenovering på 1970-talet, slapp Skokloster cement på fasaden. Med mod att gå mot strömmen letade sig slottsarkitekten Ove Hidemark fram till ett bruk med rötter i dåtiden som håller för framtiden. Kristin Balksten berättar hur det gick till.

Det arbete som Ove Hidemark gjorde på Skokloster är unikt. Han kämpade för en byggnads rätt till »ett ständigt närvarande försynt underhåll« och för att få använda luftkalkbruk. På så sätt väckte han till liv tusenåriga kunskaper om ett material som man under 1900-talet förlorat både kunskap om och tilltro till. Genom att läsa av byggnaden och studera litteratur från den tid slottet uppfördes, hittade Ove Hidemark en metod för att laga den befintliga putsen utan att helt putsa om – stick i stäv mot 1970-talets utbredda nyttjande av i cement. Medan slott som Stockholms slott, Läckö, Tullgarn och Drottningholm blev av med all gammal puts för att sedan kläs i cementbaserad dito, fick Skokloster en varsam upprustning av fasaden i samklang med det 300 år gamla originalet och med förutsättningar att hålla i lika många år till.

300 år