Plinius d.ä. beskriver hur egyptierna för 5000 år sedan släckte kalk med vin. I över 40 år har Per Arne Ivarsson funderat över detta, och nu har kunskaperna omsatts i praktisk handling. Här redovisar han egna släckningsförsök och vilka slutsatserna är hittills.

Vad är kalkbruk?

Med rent kalkbruk avsågs tidigare endast bruk med lufthärdande kalk som bindemedel. Numera räknas även hydrauliska kalkbruk som rena kalkbruk. Tillverkningen görs genom att bindemedlet kalk blandas med ballast (sand, grus) och olika tillsatser som i traditionellt byggande kan vara exempelvis vulkaniskt material, tegelkross, aska, lera eller pigment.

För att få fram kalk, bränns kalkstenen och släcks sedan med vatten. Beroende på släckningsmetod och mängden vatten blir resultatet olika. Till våtsläckt kalk används ett överskott av vatten, och resultatet blir en deg. Efter lagring i marken får man en smörliknande, smidig pasta som passar bra till både bruk och färg. Ju längre kalken lagras, desto bättre blir kvaliteten. Denna metod användes i Sverige från medeltiden och framåt.

Används istället torrsläckning, det vill säga att man tillför precis så mycket vatten som krävs för att den brända stenen ska omvandlas, blir det istället ett pulver. Torrsläckning är den vanligaste metoden idag.

När kalkbruket appliceras och börjar torka, uppstår den reaktion som kallas karbonatisering. Det innebär att bruket binder, hårdnar och åter bildar kalksten.

---

 

Vi hällde vinet på den brända kalkstenen. Först hände ingenting alls. Den vanligen så våldsamma reaktionen som uppstår vid vattensläckning, uteblev. Så småningom kunde vi se hur klumparna av bränd kalk stillsamt föll sönder till små partiklar.

Egyptiernas hemlighet

Plinius d.ä. som levde för ungefär 2000 år sedan, beskriver i sin bok Historis Naturalis hur egyptierna för 5000 år sedan beredde en typ av kalkfärg. De släckte i vin, blandade i svinister och fikonmjölk och pigmenterade med olika kulörer av järnoxid. Kalkstenen som skulle målas, förbehandlades med olja. Denna färg förenade sig med kalkstenen och blev beständig i flera tusen år. På Louvren ska det finnas ett litet stycke bevarat av Cheopspyramidens originalbeklädnad av finslipad kalksten med målade hieroglyfer. Vi vet att tidigare kulturer har funnits. Kunskapen om kalk som bindemedel i byggnadssammanhang är uråldrig. En kunskap som varit avgörande vid framställning av olika mur- och putsbruk.

Om vi utgår från att egypterna visste något som vi har glömt, blir frågan: Varför släckte de kalk i vin?

Före och efter uppvispning av vinsläckt kalk. Foto: Folke Engelmark ur Agera 2020

Tidigare undersökningar

Bergsrådet Sven Rinman beskriver i sitt omfattande »Bergsverkslexikon« utgivet år 1789, att »finpulvriserad kalk och surt vin med upplöst vinsten, eller kalk och svinblod, skulle blandas och ge ett bra ’cement’«.

Dagens kalkkunskaper säger att bränd kalk våt- eller torrsläcks i vatten. Detta och mycket annat beskriver Krister Berggren utmärkt i sin bok »Kalkens hemligheter«.

 Krister Berggren har gjort egna prov på Visby ringmur, och menar att åtminstone blandningen av kalk och grisblod inte fungerar. Rinmans påstående anses vara »skrönor och obekräftade påståenden«. Teori och praktik Det hedrar Krister Berggren att han gjorde egna försök, vilket får betraktas som mindre vanligt i akademiska sammanhang, där det vanligaste är referenser till vad andra skrivit.

Enligt min erfarenhet är, allmänt sett, sambandet mellan teoretiska kunskaper och användbart kunnande följande:

Innan skrivkonsten uppfanns, förmedlades vetande genom muntliga anvisningar. Tanken med det var att den inhämtade kunskapen omedelbart skulle omsättas i praktisk handling. Erfarenheterna från handlingens genomförande och dess resultat blev för utföraren praktisk färdighet.

Efter skriv- och läskonstens införande flyttas fokus från att göra, till att läsa vad andra gjort. Denna flytt av fokus från färdighet till teoretisk kunskap, har förstärkts genom akademiernas uppdelning i allt mindre fakulteter. En eventuell nackdel med upplysningstidens övertro på tankens förmåga.

Mina egna försök

Jag har funderat över att släcka bränd kalk i vin sedan år 1972, men inget av de svenska kalkföretag jag under åren kontaktade visade intresse i praktisk handling. Det kom att dröja till februari 2018 innan jag kunde få genomföra några släckningsprov.

Då var det danska företaget Kalk A/S på Sjælland beredda att låta mig pröva. Proven genomfördes tillsammans med Folke Engelmark som är geofysiker och en god vän.

Provresultat

Provresultaten beskrivs i bildtexterna till prov 1, 2 och 3. När jag fått upp proven till mig fortsatte undersökningen om varför vinsläckningen gav det beskrivna resultatet, det vill säga att släckning med bordsvin gav ett stillsamt sönderfall av den brända kalken. Allt föreföll besynnerligt och behövde undersökas närmare.

Blev det skillnad i karbonatiseringshastighet? Flera veckors karbonatiseringsprov visade endast marginell skillnad mellan vinsläckt kalk och de andra proven.

En fråga som jag ville besvara var om de olika släckningsmetoderna gav skillnad i storlek hos kalkpartiklarna. Tendensen till separation av vatten i kalkdegen kunde ge indikation på svaret på den frågan. Bilderna till höger visar de olika resultaten. Den nedersta bilden är burken från prov 3, alltså släckning med vin. Kalkpartiklarna har här lösts upp till minsta partikelstorlek.

Nu kan en hypotes ställas upp varför egypterna släckte bränd kalk i vin: De ville få kalkdegen så reaktiv som möjligt, för att få en bra karbonatiseringsprocess eller för andra, för oss okända processer.

Kanske hade släckning med vatten även under egyptiernas tid resulterat i att det fanns kvar korn av osläckt kalk i kalkdegen? Detta fenomen resulterar i »kalkblåsor« i den färdiga putsen, som man gärna vill undvika. Säkert ville också egypterna undvika detta.

Den vinsläckta kalkdegen har jag sänt till en stuckatör i Italien. Han upplyste om att degen kändes som »smör«, vilket jag redan konstaterat.

Slutsatser hittills

Det var något annat än alkoholen i vinet som gav det beskrivna resultat. Ytterligare prov skulle kunna klargöra om pH-värdet hos släckningsvätskan har betydelse för resultatet.

Det visade sig att risken för kalkblåsor (det vill säga osläckt kalk) elimineras med vinmetoden.

Vinsläckt kalkdeg ger samma taktila känsla som om kalken legat i kalkgrav i många år.

Fortsatta släckningsprover

Vinsläckningsprov av bränd kalk med vin och olika pH-värde ska utföras tillsammans med Per Hallgren på företaget Puts & Plattsättning i Stockholm, som har lång erfarenhet av kalkputs och historiska byggnader. Vi ska även släcka med vinäger motsvarande vinets pH-värde. Vi kommer nog att lära oss mer om denna urgamla släckningsmetod, tror undertecknad.

 

Per Arne Ivarsson, Restaureringsarkitekt

 

Hanteras varsamt

Släckning av kalk är förenat med vissa risker på grund av sina starkt frätande egenskaper. Processen kan orsaka allvarliga ögonskador samt irritera huden och luftvägarna. Den som saknar tidigare erfarenhet bör inte på egen hand släcka kalk.